David Brolin skriver om Marx och marxister från Engels till nyutgivningen av Grundrisse.
När vi idag talar om Karl Marx samlade verk gäller det något annat än vad det gjorde under Marx livstid. Mindre än hälften av lärofaderns teoretiska arbeten offentliggjordes före hans död. Efter Marx frånfälle 1883 publicerade Engels Kapitalet II (1885) och Kapitalet III (1894). Det var nu, på 1890-talet, som ”marxismen” blev ett begrepp. Den 1889 grundade Andra Internationalen stod på marxistisk idégrund. (Man talar ibland om den Andra Internationalens marxism.) Perioden från slutet av 1880-talet till första världskriget framstår idag som något av en guldålder för marxistiskt inspirerad politik. Teorin fick praktisk betydelse i den moderna arbetarrörelsen och den organiserade fackföreningsrörelsen.
Under första världskriget splittrades marxismen i en revolutionär kommunistisk och en reformistisk socialdemokratisk gren. Efter splittringen följde förtviningen, marxismens långsamma förvandling till marxism-leninism, statsdoktrin och ideologi. Teorins förnyelse skedde från 1920-talet framåt i den s.k. västmarxismen. Mot sovjetmarxismens förvandling till ekonomism och scientism satte västeuropeiska marxister (Antonio Gramsci, Georg Lukács, Karl Korsch m.fl.) en Hegelinspirerad och subjektorienterad filosofisk marxism. I Perry Andersons klassiska Om den västerländska marxismen (1984) ges emellertid en ganska dyster bild av denna brokiga strömning. Den sägs vara född i nederlagets tecken (de misslyckade proletära revolutionerna), hålla sig med en pessimistisk framtidsbild och ensidigt fokusera på överbyggnadsfenomen som konst och kultur (i stark kontrast till grundarfäderna). Till dess svagheter räknar Anderson vidare dess esoteriska skrivsätt och akademiska avskildhet. Västmarxisternas filosofiska verk var osedvanligt djuplodande och sofistikerade men saknade i gengäld den klassiska marxismens bredd. (Påpekas ska att ”Västmarxismen” är en begreppslig konstruktion. Även om man håller med Anderson om mycket så kan man invända att det finns lika mycket framtidshopp som pessimism i västmarxismen. Flera av dess representanter stod heller inte utanför det praktiska och politiska livet. Exempelvis Lukács deltog i revolutionerna i Ungern 1918 och 1956.)
Perioden efter andra världskriget har kallats ”de tusen marxismernas epok”. Efterkrigstidens starka socialdemokratiska och kommunistiska partier gynnade marxistiskt tänkande. 1950-talet präglades av Sartres existentialistiska och humanistiska marxism. Både i öst och i väst fick denna Marxläsning en stor betydelse; tonvikten lades på människans frigörelse från alienation och förtryck. Mot den humanistiska läsningen opponerade sig på 60-talet den franske filosofen Louis Althusser. Han påpekade att det hos den sene Marx inte finns ett spår av alienationsbegreppet. Althusser talade därför om ett ”kunskapsteoretiskt brott” i Marx teoretiska utveckling. Den mogne Marx hade brutit med hegelianismen. Ett motsatt perspektiv förfäktades av den i Västtyskland och Danmark inflytelserika kapitallogiken, som såg en tidig antihegelianism efterträdas av en hegeliansk metod (från Grundrisse och framåt). Enligt detta var Marx i mogen ålder alltså hegelian.
En ”ny Marx”?
Var står vi idag? Ett monumentalt samhällsvetenskapligt projekt förtjänar att nämnas: den moderna historisk-kritiska utgåvan av Karl Marx och Friedrich Engels samlade skrifter, Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA2). Den påbörjades 1975 under Moskvas och Östberlins ledning, men avbröts av händelserna 1989. Arbetet återupptogs 1998, under redaktörskap av en nybildad stiftelse i Amsterdam, Internationale Marx-Engels-Stiftung (IMES).
MEGA2 beräknas utkomma i 146 band och samlar lejonparten av Marx och Engels intellektuella produktion: efterlämnade brev, anteckningar och förarbeten samsas med de publicerade verken. MEGA2 består av fyra avdelningar. Den första innehåller ”verk, artiklar och utkast”. Här samlas Marx alla publicerade skrifter förutom Kapitalet. Här finner vi också tidningsartiklar som Marx och Engels skrev för bl.a. New York Tribune. Den andra avdelningen innehåller Kapitalet och dess förarbeten. Avdelning tre utgörs av brevkorrespondensen: dels korrespondensen mellan Marx och Engels, men också mellan dem själva och oräkneliga andra. Fjärde avdelningen, ”excerpter, notiser och marginalanteckningar”, bygger till stor del på de tvåhundra anteckningsböcker som Marx lämnade efter sig. Den kanske intressantaste volymen i denna avdelning består av Marx naturvetenskapliga excerpter och notiser från 1877 till 1883, med anteckningar om fysik, fysiologi, geologi och kemi. Detta är en relativt okänd sida av Marx.
Den historisk-kritiska utgåvan gör det möjligt att läsa Marx på nytt utan politisk vinkling. Vad kan en sådan nyläsning innebära? Den nya ederingen av Marx manuskript möjliggör – ja påkallar – en läsning bortom Friedrich Engels (van)-
tolkning, anser Roberti Fineschi i förordet till Re-reading Marx (2009): ”Marx har huvudsakligen blivit läst genom Engels glasögon. Det är nu möjligt att läsa Marx enligt Marx.” Förfäktarna av en ny Marxbild argumenterar längs följande spår: Marx tänkande är öppet och kritiskt. Det som sedan hände var att han föll ”offer” för det sena 1800-talets systembyggande och darwinism. Det började med Engels talrika ingrepp i kvarlåtenskapen. Engels inte bara redigerade Marx efterlämnade skrifter, han tolkade honom också, och bidrog till att skapa den ortodoxa marxismen. Man förvandlade Marx ”icke-systematiska” och ”ofullbordade” tänkande till ett ”system”. Tendensen till systematisering, ”popularisering” och ”vulgarisering” fortsatte och skärptes med Plechanov, Bucharin och Lenin. Marxismen omformades till en ”världsåskådning” med naturvetenskaplig och lagbunden grund. Sin höjdpunkt nådde ”korruptionen” av Marx i den sovjetiska ”marxismen-leninismen”. Handböcker och antologier ersatte originalskrifter.
Många forskare anser att relationen Marx-Engels måste revideras och omvärderas. Tvillingstjärnan löses upp. Sven-Eric Liedman använder ismen ”engelsism” för att framhäva skillnaden mellan de två tänkarna. Detta är naturligtvis en kontroversiell ståndpunkt – och dessutom av nygammalt märke – och den motsatta åsikten brukar lyda att Marx och Engels är och förblir en enhet: ”Talet om Engels som en vulgarisator av marxismen är på det hela taget grundlöst” påpekar Bo Gustafsson i Marx och marxismen (1983). Marx och Engels var som ”siamesiska tvillingar” på teorins område, menar Gustafsson.
Mot idén om den obefläckade och ”autentiske” Marx som ställs i motsättning till förvanskande uttolkare frestas man invända att detta är överdrifter – vilket väcker frågan om vem som tjänar på svartmålningen? Plechanovs och Lenins Marxtolkningar går självfallet att diskutera men man vinner heller ingenting på att vulgarisera och förenkla deras läsningar. Polariseringen mellan en humanistisk och icke-systematisk Marx och en systematisk och naturvetenskaplig Engels är diskutabel – särskilt i ljuset av vad vi nu vet om Marx stora intresse för naturvetenskaperna. (Varför invände Marx inte mot Engels naturfilosofiska spekulationer?) Föreställningen om en grundläggande skillnad mellan tänkarna strider också mot vad vi redan känner till om deras intima intellektuella samarbete (Den tyska ideologin, Den heliga familjen, Det kommunistiska manifestet). Om nu olikheterna var så stora, skriver Bertell Ollman, hur kommer det då sig att de inte gjort några avtryck i Marx och Engels omfattande brevväxling?
Marxismens
sönderfall …
Sociologen Göran Therborn talar i From marxism to postmarxism? (2009) om den ”klassiska marxismens triangel”. De tre hörnen på triangeln är: 1) Teori (samhällsvetenskap); 2) filosofi (dialektik, kunskapsteori, ontologi); 3) politik (revolutionär arbetarklassbaserad socialism). Det för den marxistiska traditionen särskiljande är dess koppling till politisk handling och att den genom sin förankring i praxis först och främst är en social rörelse. Triangelns bestämmande instans har alltid varit politiken. Therborn driver hypotesen att triangeln brutits itu. Vissa kristecken kunde man ana under 1900-talet hos några av de mest framträdande marxistiska skolbildningarna. Frankfurtskolan, exempelvis, saknade kopplingar till tidens kommunistiska eller socialistiska partier. (Therborn kunde ha nämnt att T. W. Adorno uttryckligen tog avstånd från studentrörelsens aktivism.) Vänsterradikala filosofer som Jean-Paul Sartre och Louis Althusser hade blott en indirekt koppling till politiken. Men den definitiva skilsmässan mellan vetenskap, filosofi och politik ägde rum då den socialistiska vänster-
politiken förtvinade på 1980-talet. Då brast också den marxistiska triangeln – för gott, hävdar Therborn, som pekar på vår samtids underutvecklade marxistiska teori och ett industriproletariat som sett sina bästa dagar.
Therborns framtidsdiagnos är pessimistisk. Men visst är det så att ”enheten av teori och praxis” upplösts, vilket har framhävts av mången marxistisk teoretiker. Konsekvensen av denna enhetens upplösning är att vi endast kan tala om en ”intellektuell” eller ”akademisk” marxism. Idag existerar det inte längre någon ”arbetarrörelsemarxism”. Ja, man kan gå ett steg längre och med sociologen Anders Ramsay instämma i att ”förståelsen av Marx verk” ligger ”åtskilliga nivåer under vad de gjorde för bara ett par tre decennier sedan”. Och man kan med ekonomhistorikern Daniel Ankarloo konstatera att även akademiska vänsterekonomer bidragit till förfallet genom att under ett kvarts sekel slentrianmässigt förkasta Marx värdeteori. När åldrande marxister och ex-marxister (Sven-Eric Liedman, Svante Nordin, Ingvar Johansson m.fl.) för några år sedan samlades för att samtala kring marxismens aktualitet och spå om dess framtid, ja då spretar det åt alla håll. Utifrån inläggen, samlade i Marxismens filosofi: apropos ett jubileum (2007), går det omöjligt att urskilja någon uppfattning om vad marxismen skulle kunna säga oss idag, inte heller görs några försök till nytolkningar eller vidareutvecklingar. Istället dominerar kritiken och håglösheten.
Men huruvida Therborns triangel kan flyta samman igen är det nog omöjligt att säga något bestämt om. Så länge kapitalismen består kommer arbetet att proletariseras och människan förnedras – och därmed finns det alltid en möjlighet för teorin att återigen bli en materiell kraft.
… eller renässans?
Finns det då inga ljusglimtar i samtida marxistisk diskussion? Det ser ut som en specifik aspekt av Karl Marx tänkande har aktualiserats. Vår globaliserade värld förstås kanske bäst utifrån tänkarens ekonomiska teori i Kapitalet (1867). Den sedan årtionden frånvarande marxistiska ekonomikritiken har fått ett visst uppsving (se tidskriften Fronesis temanummer). Arbetsvärde-
lärans vetenskapliga rykte har förbättrats.
Men mest rör det sig kanske på utgivningsfronten. För några år sedan kom en svensk översättning av en av den amerikanska autonoma marxismens portalverk, Harry Cleavers Att läsa kapitalet politiskt. 2010 gav det svenska förlaget Tankekraft ut en nyutgåva av Marx Grundrisse (baserad på urval och översättning (1971) av Sven-Eric Liedman som också skrivit förordet till utgåvan). Grundrisse ackompanjeras av ett översatt utdrag ur Antonio Negris Marx oltre Marx (”Marx bortom Marx”, 1979). Samma förlag publicerade nyligen Terry Eagletons Varför Marx hade rätt.
Vurmen för posttänkare som Cleaver och Negri säger oss något om det svenska intellektuella idéklimatet och ger en tydlig vink om postmarxismens relativt starka ställning i Sverige. (Enligt den italienske filosofen Domenico Losurdos demonstrerar Hardt och Negris Imperiet (2000) ”västmarxismens självförstörelse”.) Posttänkandets fortsatt märkvärdigt dominerande position tycks på ett olyckligt vis förhindra översättningar och introduktioner av marxistiska europeiska intellektuella – som den ovan nämnde Losurdo. Storheter som Wolfgang Fritz Haug och Giovanni Arrighi (död 2009) översätts och diskuteras extremt sällan. Detta samtidigt som intellektuella som Jacques Ranciere och Giorgio Agamben snabbt vinner de svenska postradikalernas hjärtan.
Postmarxism och akademisk marxism – knappast tillräckligt upplyftande för att skingra en Therborns pessimism. Trots detta vill jag hävda att vi inte genomlever marxismens sönderfall (eller renässans för den delen). Vi kan konstatera att vi tagit ett rejält kliv bort från den totala likgiltighet som marxismen möttes av för inte så länge sedan. Och vi får glädja oss åt de små framgångar för marxistisk teori och bokutgivning som trots allt gjorts. Vinden är kanske på väg att vända?
David Brolin
3 kommentarer
A certainly well-informed essä. But it also raises the question how to imagine a ”true Marxist”. Would such be a person who has read and put to his head all the 146 volumes (once they are available) of the planned MEGA2, plus of course all the discussion since within Marxism (certainly a full-time job, presumably producing something like a high priest of Marxism). Or would a ”true Marxist” rather be a person who IS/BEHAVES LIKE MARX?
To my mind, a philosophical system is something like a map over a problem (or even over the world), i.e. a tool for orientation – this in turn being a precondition for directed action. A good map should be unambiguous, preferably detailed (sufficiently detailed to make useful action possible), and certainly also correct.
Pioneers like Marx&Engels, Darwin, Freud, Einstein, Niels Bohr etc. tend to suggest such maps. After them come people who, while paying attention to the features which were pointed out by the pioneers, try to add more details to the map and make the fit with reality better and still better. For this job they pay careful attention also to REALITY (NOT only to the classical scriptures), also to new information which may have come up since the pioneers were active. I do not deny that the Marxists since Marx may have done (still do) just this – and considering how much society has changed in many ways since Marx, it is certainly no easy job. I myself, trying something similar, was at one time formulating Freudarxism (which I think still helpful). – At the same time arises the question how to pick up enough essential knowledge from such a growing body of literature and STILL have enough time and energy left for action (it may somehow have been inevitable that ”handböcker och antologier ersatte originalskrifter”).
Anyway, considering that Marx himself took from 1877 to 1883 notes about ”fysik, fysiologi, geologi och kemi” and also considering all those fields of knowledge which have arisen and developed since, I feel like asking the provocative question whether a reborn Marx would nowadays consider himself a Marxist (of the generally acknowledged definition).
Ernst,
Kan bara hålla med dig i dina synpunkter.
Kännetecknande för marxismen, eller skall
vi säga den ”goda” marxismen, har hela tiden
varit verklighetssinnet, att den varit öppen för nya filosofiska och vetenskapliga landvinningar, och att den därmed kunnat
vidareutvecklas som teori och rörelse. Om
man står stilla och ensidigt fokuserar på de
”heliga skrifterna” då blir marxismen ”teologisk”. Samtidigt är det självfallet bra tt vi snart kan läsa ”hela”
Marx och Engels (MEGA2).
Tråkigt att författaren inte ens nämner den analytiska marxismen, som har haft stort inflytande inom samhällskunskaperna och filosofi de senaste decennierna.
Även om rörelsens kanske främsta framsteg har varit att föra fram en metodologisk debatt kring teman som Marx berörde och kanske inte bör erkännas som några stora Marx tolkare så anser jag att företrädare som G.A Cohen, Jon Elster och John Roemer har förvaltat det marxistiska arvet väl och i flera avseenden gjort en god grogrund för traditionen att växa vidare på. Åtminstone i mycket större utsträckning än deras mer kontinentalt lagda kolleger.