Foto: privat arkiv

Året är 1934 och tenalabördiga Ernst Wikstedt har bott flera år i Sovjetunionen där han lärt sig ryska och utbildats till yreksrevolutionär i Leningrad. Kommunist är han fortfarande i själ och hjärta, men Stalin har han tappat tron på. Efter att bland annat själv ha bevittnat holodomor, den politiskt framtvingade svältkatastrofen i Ukraina, fattar han ett svårt beslut: Han måste fly.

Ny Tid har härmed glädjen att publicera ett utdrag ur Sture Lindholms nya bok En motgångarnas man.

 

 

 

Sommaren 1934 var alltså Ernst redo att ta risken och ge sig iväg på flykt västerut.

Kosta vad det kosta ville.

Det var i grevens tid.

Ett halvår senare mördades Sergei Kirov i Leningrad, vilket blev upptakten till en våg av terror över hela Sovjetunionen. Stalin inledde sina utrensningar av potentiella rivaler inom partiet, bland militären och bland nationaliteter som han inte litade på.

Då hade det varit för sent att fly.

Den 3 juli – bara några dagar efter Ernsts hemkomst från Kaukasus – var Uno Vistbacka på nytt i Kontupohja och höll ett möte med svenskar och norrmän. Ernst råkade komma in på mötet, där det pågick en häftig diskussion om jordbruksfrågor. Ernst tog till orda och höll den sista talturen där han kraftigt argumenterade mot Vistbacka.

Utomhus efter mötet försökte Vistbacka gräla på honom, men Ernst fick flankstöd av en svensk deltagare. Det blev en högljudd uppgörelse, och Ernst och Vistbacka skiljdes åt i strid.

Ernst visste att det inte bådade gott att råka i luven på en så inflytelserik partistyrelsemedlem. Redan detta kunde vara tillräckligt för att bli häktad, det insåg han.

Ernst kunde inte veta att också Vistbacka låg risigt till. Följande år avsattes han från sin lärartjänst i Moskva, eftersom han räknades som Kullervo Manners anhängare. Manner hade förlorat den interna maktkampen inom FKP mot Kuusinens anhängare, och avsattes från sina poster just 1934.

Ernst hade kunnat uppfatta att förhållandena skärptes för de finskättade i Karelen. Det var dock bara en försmak av vad som komma skulle.

1935 anklagades den karelska republikens ledare officiellt för finsk nationalism, vilket var en dödssynd i det kommunistiska Sovjetunionen. De Västliga Folkminoriteternas Universitet i Leningrad stängdes. Stalins nya nationalitetspolitik skulle föra de flesta röda finländska ledarna från 1918 i graven.

Enbart i Kontupohja fängslades 11 000 finländare under de regelrätta förföljelser som inleddes 1935. Likviderade blev också en stor del av de finländska överlöpare, som hade gått över gränsen i jakten på ett bättre liv i världens första socialistiska stat.

 

* * *

Det var nu eller aldrig!

Om Ernst skulle fly gällde det att göra det nu!

Flyktplanen som Ernst gjort upp tillsammans med Viljam Säteri och Hugo Lauenstein gick ut på att trion skulle ta sig genom ödemarken över gränsen till Finland. Men i Finland skulle de inte stanna. Ernst lovade att föra männen västerut genom Finland till Norge. Med hjälp av Säteris pengar skulle de alla tre ta sig vidare till Amerika och börja ett nytt liv där.

Att bli i Finland hade Ernst inte en tanke på.

– Jag visste ju att det skulle bli dåligt för mig där.

Ernst hade förberett sig med proviant och diverse verktyg som kunde komma till pass. Med hjälp av en kompass, som han fått av en norrman, och en liten karta i formatet 10 x 10 cm över de för honom helt okända gränstrakterna mellan Kontupohja och Ilomants, skulle Ernst leda gruppen över till friheten i väst.

Men när det kom till kritan svek nerverna för de andra.

Trion hade kommit överens om att man skulle sammanstråla hos Georg Grönroos, en Malm-pojke som varit i Amerika och som också var medveten om männens planer.

– Tysken kom och sa att nerverna håller inte. De skjuter ju så mycket av finnarna som åker fast. Och så var det. De sköt stordelen av dem som kommit fast vid gränsområdena. Eller så fördes de till fängelser därifrån man int kom tillbaks, som Solsjenitsyn berättar om.

Den 4 juli gav sig Ernst iväg från sin lägenhet i Kontupohja.

Han kom till sjön Sandaljärvis sydspets, där det fanns en motorbåt som tillhörde partidistriktets verkställande kommitté. Den hade Ernst tänkt använda för att nå Tiutia, en god bit på väg.

Där började motgångarna.

Båten var sönder.

Och ingen Säteri syntes till.

Någonting hade gått fel.

I efterskott grubblade Ernst mycket över detta.

– Jag tror kanske att han var hemlig polis. Han gick alltid där utlänningarna var. Pengarna i Tammerfors var nog bluff. Eller så knep de honom tidigare?

Ernst beslöt att vänta ett dygn på att Säteri skulle dyka upp.

Men det var riskabelt.

– Hur sku jag ha kunna förklara bort mig? Det var omöjligt. Jag hade kompass, en kartstump, en kikare och en mjölkkanna av aluminium. Jag sku int ha kunna förklara vad jag hade kartbiten där för.

Ett dygn gick.

När fortfarande ingen syntes till begav han sig iväg till den byggarbetsplats där Grönroos jobbade. Nej, någon Säteri hade inte synts till där heller.

Men Grönroos hade andra, allvarliga nyheter att berätta.

– Hemliga polisen var i natt hemma hos dig och sökte efter dig, sa han. Då stack jag!

GPU:s män med distriktsfunktionären, ingermanländaren Sergejeff i spetsen hade dykt upp i lägenheten där Ernst bodde.

Det kunde bara betyda en sak. Klockan klämtade för honom.

Nu fanns det ingen återvändo.

Ernst gav sig iväg alldeles ensam. Och tur var väl det. Hugo Lauenstein var inte ens simkunnig.

– Och man måste simma ganska satans mycket. Träsken gick från norr till söder, och vattnet var kallt i ryska Karelen.

Ernst började vandra längs Sandaljärvis västra strand i riktning mot norr.

Men flykten höll på att få ett snöpligt slut redan där.

– Det var så förbannat nära att jag sku ha blivit fast. Jag hörde ridande polisen komma efter mig. Jag hörde hästhovarna mitt på ljusa dagen.

Ernst hann med nöd och näppe gömma sig i ett kärr – och undgick därmed att bli upptäckt.

– Satan, då var man nära att brinna!

Ernst hade varit onödigt naiv, det insåg han nu. Han hade inte märkt att hans förehavanden hade väckt GPU:s intresse. Det kunde ha stått honom dyrt.

– Dom hade skuggat mig då redan när jag inte kom till Leningrad i tid och anmäld mig. De kunde inte förstå att jag farit till Kaukasus.

 

* * *

Så inleddes Ernst sin flykt genom den karelska ödemarken. Det blev en vandring som skulle ta 18 dygn.

Den lilla kartan som Ernst hade med sig var inte speciellt detaljerad och efter en tid insåg Ernst att han befann sig ute på en udde i sjön Suopohja. Eftersom han inte ville dra på sig besväret att gå tilbaka runt en lång vik, beslöt han sig för att bygga en flotte.

Han hade en yxa med sig så det var inte så svårt.

– Jag laga´ åt mig en indiankälka, med en stor stock och en liten. Jag hade försett mig med band och spik, men för lite. Yxan hade jag fått av en amerikanare. Den slog jag in i stocken och ryggsäcken band jag fast. Och så laga´ jag åt mig en åra.

Mitt i natten gav han sig ut i vattnet.

Då blåste det plötsligt upp till åskväder.

I sjögången sprack flotten och stockarna slog runt. Ernst hamnade i vattnet, tillsammans med alla sina medhavda saker. En del sjönk direkt till botten, och en del blåste iväg med vinden. Den vägen blev han av med sin mössa.

– Jag miste också mina gummistövlar, mina rakgrejor och min kam.

En del av sakerna lyckades Ernst rädda upp på återstoden av flotten. Och så försökte han simmande ta sig mot en närbelägen holme.

– Jag var nästan hela dagen i vattnet och kom på ett grund. Det vägd´ så förbannat när jag kom i land, och blev underliga fläckar på stenarna. Skinnet var så blött efter en hel dag i vattnet, att jag trampat sönder skinnet på föttren!

Ernst skadade foten så pass illa att han tvingades bli liggande på holmen några dagar.

Några män som var ute och fiskade upptäckte honom och kom till undsättning för att föra honom i land.

– Jag sa att jag är av Kontupohja-amerikanarna och var ute och sku´ fiska. Jag kom till att ha vodka med mig, och så somna´ jag. Har ni sett nån eka, jag drog upp den så dåligt?

– De ville hjälpa mig, men jag sa: nä, det är så nära till land, jag simmar.

– De såg på både dialekt och kläder att jag var amerikanare. Men hade jag inte kunnat ryska så sku det ha gått dåligt. Och där var det en plussak att jag talade bruten ryska!

Men utsikterna för en fortsatt flykt var inte så goda.

All vägkost som Ernst hade packat med sig för flykten hade blivit blöt. Endast skorporna som Ernst förvarade i en femliters mjölkkanna var torra, men en stor del av provianten, både brödet och sockret, var förstörd.

Så med bara sockerskorporna, smör och lite rökt korv fortsatte Ernst sin flykt. Han räknade ut att han kunde äta 3-4 skorpor per dag.

Det var inte mycket.

Och det var lång väg kvar till Finland.

Flykten gick långsamt. Ernst tog det säkra före det osäkra, och var mycket försiktig. Att ge sig ut i vattnet på dagen vågade han inte. Han väntade tills det blev mörkt.

– Alltid när jag var osäker tog jag ti´ norr, för man sku akta sig för ti´ komma för lågt ner.

– Det allra hemskaste var när man sku ligga och trycka på dagen tills det blev natt. Men det var ju kallt så helviti på natten i träsket.

För att rekognoscera klättrade han upp i höga trän och spanade med sin kikare efter bebyggelse och faror.

 

* * *

Så fortsatte Ernst sin ensamma vandring i två veckors tid.

– På en plats i Karelen fick jag salt och några ägg i en koja.

Annars höll sig Ernst borta från all kontakt med andra människor.

Då och då syntes och hördes någon motorbåt. Dem gällde det att hålla sig undan för. Bara militären hade motorbåtar. Men Ernst kunde ju inte veta var den sovjetiska gränsbevakningen hade sina förläggningar.

– En morgon var jag nära. Jag kom så nära att jag hörde morgongymnastiken.

Via Tiutia och Kortash tog sig Ernst så småningom över Porajärvis norra del och närmade sig den finska gränsen. Tack vare kartskissen hade han en liten aning om var han befann sig.

Men bara en liten.

Att ta sig över de många vattendragen var en stor utmaning.

På en plats byggde Ernst en ny flotte av trä, satte kvistar på och så kajkade han sig sakta fram över vattnet i den halvskumma karelska natten. Tidigare än strax före midnatt vågade han inte ge sig ut på sjön, utan låg i gömman och tryckte om dagen.

Risken för upptäckt var stor.

– Det var inte så långt kvar. Jag fick simma på många platser och göra det sakta.

Exakt var gränsen gick visste han inte heller.

Det var den 18 eller 19 juli som Ernst kom över på den finska sidan. Han anade sig till gränslinjen, men kunde inte vara säker på på vilken sida han befann sig.

Nu var det inte värt att ta några risker.

Men när han såg målade träd och telefonstolpar med nummer på drog han slutsatsen att han var i Finland. Och så var hustaken lappade!

Ernst lade sig invid vägkanten och sov några timmar innan han fortsatte västerut.

Han hade nått gränsen för vad han klarade av. Den onda foten gjorde det svårt för honom att gå. Och inga pengar hade han.

Det fanns ingen annan råd än att försiktigt ge sig till känna.

På egen hand kunde han inte ta sig vidare.

– Karelarna och vi talade samma språk. Jag hörde ju barnen när de var ute och lekte. Int´ var jag säker på om det var ryskkarelska eller inte. Jag ropade bakom en gärdsgård och frågade om det på ryska eller finska sidan. Så sa en pojke att det var på finska sidan.

– Då var jag slut! Jag hade ju inte någon mat mera, jag sku int ha gått många kilometer mer.

Ernst hade kommit till en by som hette Lopotanvaara. Här fick den utsvultne Ernst ett mål mat. Byborna rådde honom att gå sex kilometer vidare till den lokala gränsbevakningen.

När han kom till ett skogvaktartorp vid Liusjärvis strand knackade han på för att fråga efter vägen till byn. I torpet fick han mat på nytt, och skogsvaktaren ringde gränsbevakningen för att meddela att en man kommit över gränsen.

Vid 19-tiden på kvällen den 19 juli kom så en patrull från den finska gränsbevakningen i Ilomants till Mekrijärvi i Lopotti och häktade Ernst.

Men han hade lyckats.

Ernst var i Finland igen!

Men hur skulle mottagandet bli? Hade han kommit ur askan i elden?

 

Sture Lindholm

På Bokkalaset i Ekenäs lördagen den 6 oktober berättar Sture Lindholm om Ernst Wikstedt. Ny Tid och chefredaktör Fredrik Sonck deltar.

2 kommentarer

Nils 8 oktober, 2012 - 10:45

Verkligt intressant! Det gäller att läsa Ny Tid för att läsa om det här. Ingen annan tidning har tagit upp boken – ännu. Nu undrar jag: när utkommer boken? Finns ju inte ännu listad nånstans.

Reply
Red 12 oktober, 2012 - 21:06

Hej Nils,

boken är redan publicerad och kan beställas på http://www.proclio.fi/bok_ernst.htm.

Red.

Reply

Lämna ett svar till Nils


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.