Lars Noréns senaste verk är i sin självklara enkelhet som ett prosalyriskt rekviem över sig självt.

En ny bok av Lars Norén. Gråvitt omslag med ett människoansikte som med slutna ögon sjunker in i det gråvita. Titel Filosofins natt, 189 sidor. Enligt förlaget ett prosaverk.

En röst talar om döden. En röst minns sig själv, sitt liv, minns sina föräldrar som nu är döda. Rösten är ett jag, den är ett du, den är en hemlös, den är en polis, den är också Lars Norén själv. Monologen flödar, pladdrar på i ett enda andetag, ett rikligt och mångfacetterat andetag. Vi rör oss i Stockholm, vi rör oss i Paris, på tågperronger och på gator, hela tiden omgivna av dödens skugga. Och Bibelns dunkel. Just ord som skugga och dunkel, mörker och natt vill jaget låta försvinna. De har förlorat sin innebörd, sin mening, precis som mycket annat är de söndertuggade och uttjänta. Men den ambivalenta rösten återkommer hela tiden till dem, blir inte av med dunklet och mörkret; för hur ska man egentligen kunna beskriva döden? Och frågorna, går det att leva och dö, att skriva, utan frågor?

Rösten letar efter sammanhang, efter ett mål, efter att ge upp. Det är en nutidens röst som talar, ett rasande nutidsskrik. Grekland är i kris, människan är i kris, alla verkar döda. I minnet finns de hemlösa, men även bland de finns det gradskillnader, de som har det värst. Och vem är han, vem är Lars Norén att skriva för och om hemlösa och arbetslösa: ”de som inte skulle få för sig att läsa den där vidriga autistiska medelklassfilosofen som frusit fast i synen av sitt eget ansikte”. Och hela tiden finns självspeglingen, självtvivlet och tvivlet om den text som skrivs: ”jag säger så mycket, hälften kunde vara nog”.

Ja, intensiteten och tätheten i Filosofins natt gör den stundvis svårforcerad. Det rena och avskalade uttrycket gör den å andra sidan enkel. Både basal och explosiv i en enkel och självklar rikedom, som en grekisk myt, som ett prosalyriskt rekviem över sig själv. Det centrala och det väsentliga i livet vecklas ut, men även det banala. Till och med tågperrongen går att återanvända, klichéernas kliché, men Norén gör det med självklar hand. Filosofins natt är en vuxen poet och filosofs variant av ungdomsverket Salome, sfinxerna från 1968. Men där den i mångt pågick och var i språket, var sin egen innebörd och tolkning, är denna i döden, i fantasin om döden, i minnet av livet med dödens blick.

Filosofins natt är ett verk som öppnar upp för ens egna reflektioner över det essentiella i tillvaron. Den talar om det som finns bortom språket, bortom dagarnas flykt. Om det som finns i drömmen, i de berusande fantasierna på väg in i drömmen. Den öppnar upp tankarna, idéerna, bidrar till att inspirera sitt eget liv.

 

K.A.Andreas Holmström

 

Lars Norén: Filosofins natt.
Bonniers, 2012

1 kommentar

T.B 16 mars, 2013 - 15:27

Denna man vid namn Norén hamnade jag bredvid på tunnelbanans perrong. Redan efter att han hade öppnat munnen förstod jag att denna person var ingen ”vanlig” hemlös med brist på vilja att ta sig upp, han var snarare besviken på det liv han hamnade i och det samhälle han bodde i. När han pratade på kom det ut tankar och känslor om samhällets brister och i det privata livet, han resonerande korrekt och tydligt även om tonen i rösten var som en typisk alkoliserad hemlös man. Jag förstod att denna man trots sina omständigheter hade mycket kvar att säga, denna person stack ut med sin intelligens trots den yttre missledande intrycket han utger vid första ögonkast..

Reply

Lämna ett svar till T.B


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.