1,2K

”Skolan försummar de begåvade eleverna” rapporterar Hbl den 13 januari på sin nätsida. Enligt artikeln upplever ”allmänheten, lärare och forskare” det här som ”en stor brist i det finländska skolsystemet”, ett påstående som tydligen baserar sig på en av Hbl:s egna gallupar, och man zoomar sedan in på Norsens högstadium och deras nivågrupper i matematik.

Jag har själv gått i Norsens högstadium och Harriet Vauhkonen var en bra matematiklärare, också för mig som aldrig var så bra på matematik, och jag förstår resonemanget som ligger till grund för Norsens nivågrupper. Samtidigt kan jag inte låta bli att reagera negativt på tanken om begåvning som grund för undervisningsarrangemangen, för det som nivåindelningen indirekt säger är ju att vissa helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som andra. Grundbulten i vår grundskola är ju just jämlikheten, kreti och pleti i samma klassrum och med samma läroplan, allt för att ge kreti och pleti samma möjlighet att lära sig och ta sig fram i livet.

Denna skola handlar också om att lära sig att leva tillsammans och acceptera att folk har olika styrkor och svagheter. Någonstans är ju irritationen och otåligheten över att andra är så snabba eller långsamma med sina uppgifter en del av processen, en del av det fina med mångfalden i klassrummet. I vissa ämnen kanske man hjälper klasskamraterna medan man i andra ämnen tacksamt tar emot deras hjälp, och kanske lär vi oss att acceptera olikheter på kuppen, som en del av vardagen. Folk lär sig helt enkelt på olika sätt, och någonstans vore ju det bästa om skolan gav elever både upplevelsen av att vara smart och duktig, och av att inte förstå, tvingas kämpa och be om hjälp.

Sedan är det ju det här med matematiken. Föreställ er en liknande indelning i svaga elever, medelmåttor och avancerade elever på modersmåls-, biologi- eller historielektionerna – det skulle ju vara absurt. Men matematik hör till de få ämnen som framställs som en fråga om begåvning snarare än hårt arbete. Antingen är man bra på matematik och då förstår man automatiskt det matematiska språket och logiken, eller så är man dålig på matematik och då är det i prinicip kört. Men precis som alla kan bli bra på historia eller spanska, så kan alla bli bra på matematik. Det kommer att ta längre för vissa, men i första hand handlar det om undervisningsmetoder och inlärningsstilar, precis som det gör med läsning, men där är förväntningen att alla skall nå samma nivå, alltså är attityden en annan.

De intervjuade eleverna i nämnda Hbl-artikel går alla i den avancerade matematikklassen och det skulle ju vara intressant att veta hur eleverna i den svagare gruppen resonerar kring nivåindelningen och den egna grupptillhörigheten. Ännu intressantare skulle det vara att veta hur nivåindelningen påverkar elevernas självbild och syn på lärande, för att inte tala om deras tilltro till den egna förmågan att lära sig och framtida studie- och yrkesval.

 

Antonia Wulff