1,4K

Prag, 1978. En grönsakshandlare placerar i sitt skylfönster, mellan löken och morötterna, en skylt med den socialistiska parollen ”Proletärer i alla länder, förena er!” Varför gör han så? Kring den skenbart enkla frågan bygger Václav Havel sin essä från samma år, De maktlösas makt (på svenska i Havels En dåre i Prag, Symposion 1990). Är det kanske så att grönsakshandlaren personligen är så entusiastisk för arbetarklassens sak att han känner ett oemotståndligt behov att meddela världen detta? Knappast. Snarare är det så att skylten kommit med grönsakerna från grossisten, och att det helt enkelt ”hör till” att ställa fram den. Motsvarande paroller spriddes ju i butiker, på kontor och skolor runtom i östblocket.

Grönsakshandlaren bryr sig just inte om vad det egentligen står på skylten, och det gör inte heller budskapets presumtiva mottagare. Kontoristen som besöker grönsakshandeln noterar om det finns tomater eller inte, men vad det stod på skylten kan hon inte svara på – trots att hon nyligen själv satte upp en likadan på kontoret. Skylten ser ut som kommunikation, men ingen tycks kommunicera. Ändå är grönsakshandlarens skylt oerhört viktig. Hela det totalitära systemet står och faller med upprepandet av dessa ideologiska slagord, som ingen läser. Texten på skyltarna är likgiltig, men deras närvaro tas för given, och om en skylt inte finns där den ”borde” finnas, så noterar man det omedelbart.

Om grönsakshandlaren vägrade skylta skulle han anklagas för att vara illojal. Och vägrar han helt delta i den ideologiska teatern, slutar han delta i omröstningar som alla vet inte är några verkliga val, börjar han säga sin uppriktiga mening vid högtidliga tillfällen och så vidare, får han snabbt problem. Han degraderas på jobbet och får ge upp tanken på en semesterresa till Bulgarien; barnens fortsatta utbildning hotas. Hans arbetskamrater tar misstänksamt avstånd från honom och trakasserar honom – naturligtvis inte på eget bevåg, utan enbart på grund av ”förhållandena”, alltså för att de själva skulle bli misstänkta om de inte deltog i utfrysningen av honom. Det finns inget System som ”utifrån” kräver detta beteende av dem, utan det att folk beter sig så är själva Systemet. Havel kallar det för samhällets ”självtotalitarism”.

Grönsakshandlarens skylt förmedlar alltså ett ”fördolt men ändå bestämt budskap”, som Havel uttrycker så här: ”Jag, grönsakshandlare XY, är här och jag vet vad jag ska göra: jag uppför mig som det förväntas av mig; man kan lita på mig och kan inte förebrå mig något; jag underordnar mig och har därför rätt till ett lugnt liv”. Det är skyltens innebörd, och därför är det sekundärt vad exakt som står på den. Men som Havel påpekar skulle grönsakshandlaren aldrig ställa fram en skylt i sitt fönster med texten ”Jag är rädd och underordnar mig därför utan villkor”. Inte för att påståendet inte stämmer, utan just för att det gör det. Att så entydigt kungöra sin egen förnedring skulle vara outhärdligt. Havels centrala poäng är att ideologins, i det här fallet den socialistiska ideologins, viktigaste uppgift just är att hjälpa den enskilde att dölja sin självförnedring för sig själv. Skylten som förkunnar grönsakshandlarens förnedring anspelar samtidigt på ”vissa högre plan av osjälvisk övertygelse” som gör det möjligt för honom att säga sig själv: ”Varför skulle egentligen inte proletärer i alla länder förena sig?” Han kan nu dölja de ”oädla” bevekelsegrunderna för sin lydnad bakom en fasad av något ”högre”. Ideologin ger alltså grönsakshandlaren ett alibi, en illusion av att vara en värdig och moralisk person, och gör det just därigenom lättare för honom att handla omoraliskt, att blunda för sitt eget existentiella förfall.

Havel förfäktar inte cynikerns tes att det sist och slutligen ”bara” är pengar eller makthunger eller folks rädsla eller bekvämlighet som styr, och att allt snack om moral och ideal är tomma ord. Tvärtom. Det han vill påminna läsaren om är just att ideologins lögnaktiga teater är något en människa väljer att spela med i, att ett ”liv i sanning” alltså är möjligt, och är frånvarande bara där det avvisats. Dessutom är lögnens verktyg, ideologins moraliserande ord, visserligen tomma, men poängen är att de är nödvändiga för att strävan efter sådant som bekvämlighet eller makt ska kännas lockande och meningsfullt. Det vore helt enkelt outhärdligt att tänka om sig själv att det enda man bryr sig om är ett bekvämt liv och en semesterresa till Bulgarien. Brecht hade fel, det är inte så att man först skaffar mat på bordet, och att man funderar på moralen först när man är mätt. Tvärtom: utan moral, om så bara i undanflyktens och det falska självrättfärdigandets form, fastnar maten i halsen.

Lyssnar man noga på cynikerns svada, hör man faktiskt att hon talar med det indignerade sanningsvittnets förbittrade röst. Hon vill alltså ge sken av att hon, i motsats till fega idealister och bekväma kälkborgare, drivs av ett ”högre intresse”, nämligen viljan till sanning. Cynikern är alltså lika beroende av ett ideologiskt alibi som den mest högljudda idealist. Det som kallas idealism och cynism är bara två ytterlighetspositioner på en moralisk Gauss-kurva, vars stora massa utgörs av en ”förnuftig”, alltså i lämpliga proportioner småskuren och uppblåst, ”realism”, men där också ytterligheterna består av en legering av räddhågset självisk beräkning och ideologisk idealisering.

Nu kanske någon tänker att det är tur att man lever i ett fritt samhälle, och inte behöver förnedra sig och skylta med ideologiska lögner som Havels grönsakshandlare. Men vi är alla grönsakshandlare. Det ideologisk-moraliska falskmynteriet pågår ständigt i privatlivet och i offentligheten: det som i verkligheten är feghet inför andra och sig själv presenteras som försiktighet, omtanke, tolerans, lojalitet, respekt, och så vidare i ändlösa variationer. I våra skyltfönster syns inga paroller om solidaritet, men de fylls istället av reklam som upprepar budskapet att du genom att köpa saker kan visa vem du är, och samtidigt bekräfta både (ingen noterar paradoxen) din tidsenlighet och din fördomsfrihet. Skräcken för att ställa sig utanför konsumtionshetsens kollektiva galenskap, som det vore outhärdligt att erkänna, maskeras som strävan efter individualism.

”Men ingen tror ju på reklamen”. Nej, kanske inte, men man behöver heller inte ”tro” på ideologins lögner; som Havel påpekar räcker det att man beter sig som om man trodde på dem. Privat kan grönsakshandlaren ironisera friskt över hur föga socialismens pompösa slagord motsvarar verkligheten. Men det att han utan att känna sig förnedrad kan skylta med ”Proletärer i alla länder, förena er”, men inte med ”Jag är rädd och underordnar mig därför utan villkor”, visar att han i grunden ändå accepterar ideologins anspråk. På samma sätt kräver våra reklammakare inte att vi ska köpa deras budskap, bara vi köper deras produkter. Reklamen idag är ofta uttalat självironisk, den säger: ”Se så löjliga försäljningstrick vi jobbar med, ingen är väl så dum att den går på dem?” Du fnissar instämmande att nej, så dum är väl ingen – och så köper du produkten.

 

Joel Backström