1,3K

På nyårskvällen hade vi fyra vänner hemma på middag. Alla fyra är uppväxta i Västerbotten. Tre av dem växte upp i små byar utanför orterna Vilhelmina, Norsjö och Jörn. Byar där det fanns småbruk och arbete i skogen när de var små. Byar som levde, med barn som gick i skolan, affärer och föreningar. Byar där Fattigsverige delvis dröjde sig kvar längre än på andra håll med skogsarbete med häst, utan varmt rinnande vatten i huset och eld i vedspisen för att hålla värmen. Byar som håller på att dö ut helt – precis som så många andra byar i norra Sverige. Det är länge sedan korna såldes till slakt och arbetet i skogen mekaniserades. Nu bor någon enstaka person kvar, de som ”blev kvar”, nästan alla är äldre. Många av husen står tysta och tomma större delen av året, under några sommarveckor kommer kanske barnen som en gång bodde där. Lägdorna slås möjligen fortfarande, men snart tar slyet och skogen över för gott. Snart syns inte längre spåren efter allt det mödosamma arbetet som gjordes när marken röjdes och brukades. Byarna och livet där blev en historisk parentes i Norrlands inland, barnen och barnbarnen lever sina liv någon annanstans. Banden till och minnena av platserna i skogen blir tunnare och vagare.

Även om många ville och valde att flytta därifrån så var det många andra som inte gavs ett val. Fler delar av Landsbygdssverige skulle överleva och blomstra bara de gavs någorlunda lika förutsättningar vad gäller sådant som arbete, kultur, utbildning och service. Men i Sverige verkar det inte finnas någon verklig politisk vilja att bedriva politik för regional utjämning. Allt mer av politiken handlar om medelklassen i våra storstäder. Den stora kunskap som finns i Landsbygdssverige ses knappt som en tillgång. Inte sällan fnyser man i medierna åt landsbygden. Den ses som en belastning, folket där som förlorare. Detta trots att vårt välstånd byggdes och byggs på skogen, vattenkraften och gruvorna. Men rikedomen hamnar inte i norr där resurserna finns. Landsbygden kan också ses som något exotiskt, som något annorlunda befolkat av människor med lustiga dialekter och med mössan djupt neddragen över pannan. Bägge bilderna skapar en klyfta mellan stad och land. Föraktet är inte sällan ömsesidigt, men som alltid känns det värre för förloraren att bli föraktad av vinnaren. Sällan får vi se kraften, glädjen och den livskvalitet som gör att människor vill bo på landsbygden.

Jag tror att den snabba utarmningen av landsbygden är dåligt för vårt land. Den är inte dålig bara för landsbygden, den är också till nackdel för storstäderna där det saknas bostäder och kommunikationer för alla som flyttar in. Många skulle vilja bo på landsbygden eller i mindre orter om det gick. Men när servicen försämras och kommunikationerna inte fungerar blir det svårt. Vem tvekar inte att flytta dit där skolan har lagts ner, arbetstillfällena är få och där polisen inte kommer på flera timmar om något händer?

Är det viktigt? Har det gamla något egenvärde? Är det inte en naturlig utveckling och en obeveklig global trend att människor väljer att flytta till städerna? Delvis är det så, men inte bara. Det finns också en svag men tydlig mottrend av att människor söker sig bort från de överbefolkade städerna. Men ger vi den motkraften någon chans? Dessutom har respekten för kunskapen och arbetet på landsbygden ett värde. Där finns vår historia och våra rötter. Där finns svar på kommande klimat- och matkriser. Som socialist tycker jag dessutom att jämlikhet är något bra – att jämlikhet och att ge människor likvärdiga förutsättningar är ett mål i sig. Då kan man inte bara acceptera utarmningen av många människors hembygd och livsvillkor.

Det kan se annorlunda ut. I Norden sticker Norge ut. Där finns en medveten politik för att hela landet ska leva. Det finns goda idéer att hämta från Norge på flera områden. Om hur de som bor längst uppe i norr kan få studielån nedskrivna så att läkare, lärare och poliser kan rekryteras, om stöd till lokala sparbanker när storbankerna överger småorterna och om återbetalning på vinsterna från vattenkraften till kommuner där rikedomen skapas.

Just så konkret måste en landsbygdspolitik vara. Den ska handla om hur man garanterar statlig och kommunal service, om stöd till mindre företag och kooperativ. En del kan bygga på vidareförädling av rikedomar som finns: som skogen och jorden. Annat kan handla om alla de nya jobb som kommer med biogas, vind- och solenergi eller med turismens möjligheter. Men utan att det finns fiber för bredband, bostäder och bra skolor kommer det inte att bära. Det är samhällets uppgift. Marknaden är inte så intresserad.

Det är vänsterns uppgift att formulera en modern landsbygdspolitik. Vi har något unikt att bidra med. Vi ser hur det gamla arvet av koloniala attityder lever kvar i centralmaktens sätt att se på skogslandet.

Allra tydligast är det i den expanderande gruvnäringen. Våra unika mineraltillgångar ligger vidöppna för riskkapital från andra länder. Vi tar miljöriskerna under generationer framåt för att få de attraktiva jobben under några år. Vinsterna kommer att räknas hem i huvudkontor i Toronto eller London, i bästa fall i Stockholm eller Helsingfors. Till skillnad från gruvnationer som Australien eller Bolivia så tar vi knappt något extra betalt för våra naturresurser. Det är som om den norska oljan vore gratis för oljebolagen, men norrmännen har vett att ta rejält betalt. Men vi kan få samhällsutveckling av gruvnäringen. Vi ska inte tillåta den när näringen riskerar vår miljö. Gruvbolagen ska städa upp efter sig. Arbetarna ska inte flyga fram och åter till gruvorterna och bo i baracker. Det går att skapa riktig utveckling med bofasta arbetare, barn i skolorna, kommunalskatt som betalas, med kulturliv och nya järnvägar. Samernas sätt att leva måste respekteras. Kan man respektera ursprungsfolken i Bolivia så borde man kunna göra det i Sverige.

Det är vänsterns uppgift att visa hur privatiseringarna utarmar landsbygden. Det privata vinstintresset drar service till storstäder och regioncentra. I mitt eget Västerbotten har tre nya vårdcentraler öppnats sedan det blev fri etableringsrätt för de vårdbolag som lever på våra skattepengar. Alla ligger i centrala Umeå där länets yngsta, friskaste och rikaste invånare bor. Samtidigt dras ambulanser och vårdplatser in i inlandet där avstånden är långa, befolkningen äldre och de privata alternativen obefintliga. I mars blir det fritt fram att lägga ner de privatiserade apoteken i landsbygdssverige. Det är vår uppgift att visa på sambandet och på alternativen till privatiseringen.

I många av de småorter som tappar befolkning vänder invånarna makteliten och etablerade partier ryggen. Sverigedemokrater och sannfinländare är inte sällan som starkast i avfolkningsbygder. I detta finns en ironi, ofta handlar det om bygder som skulle behöva fler invånare och där invandrarna är ganska få. Så även om det ibland handlar om rasism, så handlar det nog mer om något annat. Om hur våra samhällen driver isär, om hur klyftorna ökar. Det är ett tecken på att något har gått fel. Det är vår uppgift att göra något åt det. Till skillnad från populister och rasister kan vi ge riktiga svar.

 

Jonas Sjöstedt

är Vänsterpartiets ordförande