1,3K

Mitt mål för resan till Berlin var ljuset, solen, våren. Jag var som en artillerihäst, med skygglappar. En pisksnärt och jag kunde marschera ända till Ural.

Men min medresenär är utan skygglappar. Han pekar ut East Side Gallery, ett en kilometer långt  stycke av Berlinmuren vid Mühlenstrasse. En jättelik, levande graffitivägg.

Det är vad som finns kvar av Berlins 160 kilometer långa stenridå. Samma morgon som vi landar på Tegel börjar ett stycke av den rivas, trots 400 demonstranters protester.

”Berlins tjusning är”, skriver Der Tagesspiegel följande dag, ”att ständigt nya skikt av det närvarande lägger sig på det förflutna, utan att ändå riktigt kunna täcka över det.” Som Hitlers gamla bunker under en parkeringsplats vid Wilhelmsstrasse 92.

I sin bok ”10115 Berlin” skrev Nils Erik Forsgård att ”återföreningsprocessen har bara börjat”. Detta var år 2005, 16 år efter murens fall. I dag, drygt två decennier senare, stämmer uttalandet fortfarande.

Vi kan konstatera detta på Kabarett-Theater Distel (på svenska: tistel). Showen stjäl fräckt från Neil Simons film The Sunshine Boys med Walter Matthau och George Burns.

Skämten om DDR och Stasi duggar tätt. En komiker utklädd till östtysk dagistant föreslår att barnen skall bygga upp muren på nytt med legobitar. Lika fadd är satiren om dagens arbetslösa humanister. De sysslar med det mest onyttigt esoteriska: en kvinnlig modernistpoet från Finland! Också viagraätande åldringar på ett servicehem behandlas utan empati, om jag förstod komiken rätt.

”Uppgörelsen med DDR-diktaturen befinner sig i en mycket tidig början” skrev Forsgård för åtta år sedan. Den tycks fortsätta.

Lyckligtvis råkar vi, när vi besöker Brandenburger Tor, ramla in på öppningen av en utställning med Honoré Daumiers teckningar, målningar och skulpturer. Den hålls i Max Liebermann Haus vid Pariser Platz, alldeles invid  porten mot Brandenburg.

”När ni kommer in i Tyskland och tar av till vänster är ni hos mig”, sade Max Liebermann (1847–1935).  Han var en tysk-judisk impressionist och förmögen konstsamlare. När han såg nazisternas segertåg utanför sitt hem sade att ”jag kan inte äta så mycket som jag skulle vilja spy”.

Liebermanns idol Honoré Daumier har jämförts med Goya, Toulouse-Lautrec, Degas och El Greco. Men sitt världsrykte har han som satiriker. Med mjuk blyerts ritade han så vassa karikatyrer att censuren ingrep. Här har Timo Harakka mycket att lära. Daumiers penna skulle ha förvandlat Björn Wahlroos till den clown han ibland ser ut som.

När vi lämnar utställningen stöter min fot mot en liten metallplatta i trottoaren. Det är en ”Stolperstein” för fru Martha Liebermann. Hon skulle vid 85 års ålder transporteras till Theresienstadt, men föredrog att ta sitt eget liv.

Inte ens en Ardennerhäst kan leva utan havre. En enstaka currywurst på något Imbiss håller ingen turist levande. Vi viker in på Die Ständige Vertretung, av journalistkollegan Irma Swahn beskriven så här:

”StäVi har hela Tysklands närhistoria i svartvita bilder på väggarna och en massa parafernalia från murtiden”.

Namnet på det f.d. journalisthaket i  Bonn kommer från att beskickningarna i de av varandra icke erkända tyska länderna kallade sig ”Ständige Vertretung”.

Satir finns det också här: Bresjnev och Willy Brandt som Leningrad Cowboys.

När vi lämnar den blandade stämingen av kallt krig och ölkrog landar vi på Bertolt-Brecht-Platz strax invid. Vi köper biljetter till Kabale und Liebe på Berliner Ensemble samma kväll.

Det är en överspänd historia om adelsmannen och flickan av folket, som regissören försöker satirisera genom att låta scen och kostym skapa avståd till den klassiska texten. Det lyckas inte.

När jag på måfå slår upp min bibel på hotellrummet får jag fram Kolosserbrevet 3-4: ”Lägg era ord väl och ge dem sälta”. Lättare sagt än gjort.

Schillers pjäs Wilhelm Tell förbjöds av Hitler som småstatsnationalistisk. I dag ekar hans dikt ”An die Freude” i EU:s nationalsång, Beethovens nia.

Seid umschlungen, Millionen! Diesen Kuss der ganzen Welt!

Den bästa teaterföreställningen ser vi på Schaubühne. Ibsens Ein Volksfeind, uruppförd för 130 år sedan, visar sig vara en brännande aktuell kommentar till dagens tidsanda. I regissören Thomas Ostermeiers version är det en historia om egoism, kapitalism, miljöskydd och om att stå ensam. Bara den föreställningen är värd en resa till Berlin, utan skygglappar.

Ett annat jubileum: 80 år har gått sedan Hitler tog över makten den 30 januari 1933. På mindre tid än det har tagit världen att inte få ordning på sin nuvarande finanskris, alltså före kristallnatten 9-10 november 1938, hade Führern lagt under sig Tyskland och Österrike och rustat upp inför andra världskriget. Processen beskrivs i utställningen Diversity Destroyed  i Deutsches Historisches Museum.

Hitler hade ett enda mål: att krossa alla andra partier. Sedan blev pansarvagnarna hans artillerihästar. De använde Belgien och Holland som landsvägar till Paris. Men när de styrdes mot oljefälten i Baku och Stalingrad körde de ned sig i Dons sumpmarker eller fastnade i Kaukasiens bergspass.

Fyra år längre än Hitlers mörker, i 17 år (1350—33 f. Kr), varade ljusets och solens gudalära i Egypten. Kung Akhenaton tog markegendomarna av det polyteistiska prästerskapet och skänkte jord åt de fattiga. Hans solteologi förebådade den judiska, kristna och islamiska monoteismen.

Jag blev förälskad i Akhenatons hustru Nefertiti när jag första gången såg henne då muren ännu var intakt. När jag försökte hälsa på henne för fyra år sedan var Neues Museum stängt. Nu är hon där i hela sin bländande skönhet. Bysten hittades för 100 år sedan av Ludwig Borchardt.

Tredje dagen i Berlin  hade fört mig till min resans mål, Das Licht von Amarna,  ljuset i den försvunna staden.

Och i Welt am Sonntag (!) förkunnar en artikel samma dag: ”Serotonin gör det: ju oftare solen skiner, desto lyckligare blir vi”.

Lycklig tar jag av mig skygglapparna.

 

Per-Erik Lönnfors