Fitta. Det är vad satirtidningen The Onion finner lämpligt att kalla en nioårig flicka nominerad till en Oscar. Satir i all ära, det ska vara kantigt och provokativt, men det här var nu inte roligt. Inte på något plan. Och jag vägrar att artigt dra på mungiporna, som man lär sig göra för att dölja skammen över en dålig vits, åt dessa eviga skämt på kvinnors bekostnad. Jag orkar inte med alla män – och kvinnor – som skrattar med. Som med ett fniss bara lätt tonat av genans ackompanjerar sin partners/kompis/chefs förminskande av någon kvinna – frånvarande eller närvarande, kompis eller främling.
Nu, en avvikelse: Jag har haft för vana att klippa ut notiser om kvinnohat eller våld mot kvinnor genom åren. Trots högst oregelbundna prenumerationer har det blivit en ansenlig samling bisarra notiser. Ett urval rubriker från de senaste två åren:
”Man sålde gravid flickvän” (en man döms till fängelse för att ha sålt sin gravida 18-åriga partner till andra män på ett hotell i Stockholm). ”Australisk imam kallar obeslöjade kvinnor för naket kött som lockar till sig sexuella angrepp” (sådär som, tja, kött lockar till sig flugor). ”Kort umgänge ledde till rått mord i Tammerfors” (en man mördar en kvinna han umgåtts med i några veckor. Orsak: hon ville avsluta förhållandet). ”Otrohetskontroll inte våldtäkt” (svensk man döms för våldtäkt av sin flickvän efter att ha tvingat av henne kläderna och fört in fingrarna i hennes slida – men frias av hovrätten efter att man konstaterat att syftet inte var att bringa mannen njutning, utan att ”kontrollera” om flickvännen varit otrogen.)
Vidare: globalt näthat med hot om våldtäkt och styckmord, indiska gruppvåldtäkter, saudiska kvinnor som lever i ett apartheidsystem, pakistanska småflickor som skjuts för rätten att gå i skola, och det vardagliga våld här hemma som går under den nästan mysiga benämningen familjevåld – well, det är livet.
Men just för att det är livet, och just för att detta liv inte verkar vara på väg åt något bättre håll (som en av kvinnorna i Uppdrag Gransknings program om näthat sa: ”Det känns som ett enormt steg tillbaka”), just därför är sexistiska skämt inte roliga. De är inte roliga, hur oskyldiga eller ironiska de än är avsedda att vara. Det enda de gör är befäster en maktstruktur och en kvinnosyn som har smärtsamma konsekvenser.
The Onion fick faktiskt be om ursäkt för sitt skämt med nioåriga Quvenzhané Wallis. Haha… sorry. Samma gäller radio Extrem och det så kallade kaktusgate. Hihi… sorry. Jag vet inte om Seth MacFarlane ens förväntas be om ursäkt för att han som värd under årets Oscarsgala lämnade ett kladdigt spår av sexistiska skämt som började med en sång om vilka kvinnliga stjärnors bröst han sett i filmer (inklusive våldtäktsscener), passerade ett skämt om hur kvinnor ”aldrig kan släppa någonting”, och sydde ihop kvällen med ett skämt om att efterfesten blir hemma hos Jack Nicholson (det kan förstås vara ett sammanträffande att det var just hemma hos Nicholson som Roman Polanski anklagas för att ha våldtagit en flicka). Hahaha. MacFarlane må ha haft som avsikt att vara ironisk och driva med både medier och samhällsanda – men när allt de flesta ser är en rad skämt på kvinnors bekostnad så funkar det inte. Vad är ironi om den består av exakt samma stoff som sunkig gubbhumor?
Jag önskar verkligen att det var så att jag slog in öppna dörrar nu, men så är det tyvärr inte. Dessa skämt, dessa kommentarer och pikar finns överallt, och många är inte ens medvetna om att de använder sig av dem. De är den absolut vanligaste formen för härskartekniker i samhället, helt enkelt för att kvinnor är den absolut största underordnade gruppen i alla samhällen. Att kränka en man tvekar vi inför. Det kan få konsekvenser. Att kalla en kvinna för något förnedrande?
Hahahaha.
Karin Tötterman
är journalist och
dokumentärfilmare
1 kommentar
Bra skrivet. Bra rutet.