Kan kommuner undvika affärer med företag som inte betalar normal skatt i det egna landet, utan bara små summor i skatteparadis? Den frågan har ofta ställts i Sverige och Finland, speciellt efter Caremaskandalen hösten 2011. Men redan i februari 2011 lämnade Thomas Wallgren (SDP) in en motion i Helsingfors stadsfullmäktige om att staden skall undvika bolag med kopplingar till skatteparadis. Han fick så småningom med sig resten av fullmäktige, förutom sannfinländarna, i ett beslut om detta 26 september 2012.

EU:s linjedragningar verkar tyvärr ändå förhindra regler i likhet med dem Thomas Wallgren föreslagit. Också SDP:s ordförande finansminister Jutta Urpilainen tog upp kampen mot skattesmitningen som ett led i partiets kommunalvalskampanj i höstas och rekommenderade kommunerna att inte ingå avtal med företag med anknytning till skatteparadis. Hon fick dock mothugg från höga tjänstemän som säger att upphandlingslagen inte tillåter detta.

Sedan hösten 2011 har frågeställningen ändå fått ett visst fotfäste på dagordningen.

 

Caremaskandalen fick debatten om storföretagens skatteplanering att blossa upp i både Sverige och Finland, speciellt gällande hälso- och vårdbranschen. Det visade sig att systerbolagen Carema och Mehiläinen praktiskt taget inte betalat någon skatt i våra länder, eftersom vinsterna dirigeras till kanalön Jersey för att delas mellan ett amerikanskt och ett svenskdominerat riskkapitalbolag. Eftersom det är fråga om vård och hälsovård som finansieras med kommunala skattemedel känns det för många avigt att stöda skattesmitare, alldeles frånsett att de tjänster som levererades av Carema i en del fall var undermåliga.

Representanter för  Mehiläinen svarade lite obestämt att man inte gjort något lagstridigt, att man brukar göra på motsvarande sätt inom internationella koncerner, men att man nog skulle beakta kritiken och betala lite mera skatt i Finland. Det visade sig att man använt en av de vanligaste teknikerna för att undvika skatt, nämligen att betala höga räntor på ett lån från ett ägarbolag.

Aktivister för globalt ansvar, inom t.ex. Kepa, Attac, Rättvis handel och Finnwatch, hade dock redan tidigare krävt åtgärder mot skatteparadisen, eftersom de försvårar u-ländernas ställning.

 

Också ”inhemska” bolag ägnar sig åt radikal skatteplanering, framgick det av en artikel i Helsingin Sanomat 14.9.2012. Tidningen undersökte hur mycket samfundsskatt Finlands nio största börsbolag betalade år 2010 och kom fram till att de av en vinst på sammanlagt 8,3 miljarder euro före skatt betalade drygt 1,6 miljarder euro i skatt globalt, d.v.s. drygt 19 procent. Av den skattekakan fick Finland 448 miljoner euro, bara 5,4 procent av resultatet före skatt.

Journalisten Juha-Pekka Raeste konstaterar i rapporten att skatterna blivit så låga dels genom avdrag av gamla förluster, dels genom skatteplanering. Det senare har speciellt de stora exportföretagen ägnat sig åt. Nokia gjorde ett resultat på 1,6 miljarder euro och betalade 1,6 miljoner, alltså 0,1 procent, i skatt till Finland. Varken Metso med ett resultat på 548 miljoner euro och Nokian Renkaat med ett resultat på 209 miljoner betalade någon skatt alls till Finland.

Detta är möjligt när företagen styr vinsterna till länder med låg företagsskatt. Raeste tar Stora Enso som exempel:  för den cellulosa som skeppas till Finland från ett samföretag i Brasilien betalar man skatt i Nederländerna, eftersom skatten är lägre där. Han citerar finansministeriets överdirektör Lasse Arvela, chef för ministeriets skatteavdelning, som säger att holländarna är mästare på att utveckla strukturer som kan locka storföretag att betala sina skatter där.

Sedan har Arvela också sagt något annat. I underrubriken heter det: ”Överdirektör Lasse Arvela: Allt svårare i framtiden att samla in företagsskatter”, men i texten, som den återges på nätet, finns ingen sådan passus. Däremot hänvisar följande dags tidning i två sammanhang till Arvela. Riksdagsman Sampsa Kataja från finansutskottet vill sänka företagsskatten eftersom Sverige just gjort det (till 22 procent) och kommenterar instämmande Arvelas uppfattning om att företagsskatten som teknisk skatteform håller på att försvinna. Och i tidningens ledare heter det att Arvela har all orsak att anta att företagsbeskattningen är en folktradition på väg att dö ut. Man får ett intryck av att Arvela ångrat vad han sagt och senare fått den passusen struken ur själva texten, men inte kunnat påverka kommentarerna i efterhand.

Ledaren konstaterar för övrigt att sådan skatteplanering nog är laglig, men att den gör att man kan ifrågasätta bolagens rätt att ställa krav på staten t.ex. beträffande infrastruktur. Mindre företag, som betalar full skatt, får dessutom svårt att konkurrera med storbolagen.

 

”Det globala ansvarets strategi” var rubriken för ett program som lades fram för Helsingfors fullmäktige i början av september. Skatteparadisen var bara en del av ämnet, men en viktig del. Att HS-rapporten publicerades under tiden för behandlingen var väl bara ett sammanträffande, men i sak finns det ett samband.

De gröna klagade i fullmäktige över att tjänstemännen som skrivit programmet gjort ett dåligt arbete och att man i stadsstyrelsen fått jobba aktivt för att förbättra det. Speciellt var Johanna Sumuvuori (grön), Outi Ojala (vänster) och Laura Rissanen (saml) aktiva. Mot sig hade de sannfinländaren Jussi Halla-aho, som ville stryka mycket av texten om integreringen av invandrare (den enda del som tydligen intresserade honom).

Man kan diskutera sannfinländarnas plats på den politiska kartan, men Halla-ahos plats är i den yttersta högern. Det visar hans inlägg om behandlingen av strategin, som man hittar på nätet. Han stämplar den långa diskussionen i fullmäktige som ”skolboksartad bullshit-tango”, där bara två vettiga inlägg hörts förutom hans eget – för dem stod samlingspartisterna Harry Bogomoloff och Wille Rydman. Han beklagar att högerns gruppdisciplin var så hård att Bogomoloff höll sig borta från den avslutande omröstningen, medan Rydman röstade blankt. Slutresultatet blev därför att bara sannfinländarna röstade emot Det globala ansvarets strategi.

 

När stadsstyrelsen skulle konkretisera Helsingforsfullmäktiges beslut  uppstod dock problem, till den del det gällde skatteparadisen. Framför allt var  det upphandlingslagen som skapade förhinder eftersom den utgående från ett EU-direktiv stadgar att företag inte får diskrimineras vid offentlig upphandling på basen av hemland. Stadsstyrelsens beslut 4.3 innebar därför att fullmäktigebeslut från i höstas urvattnades.

Två linjer utkristalliserades. Den borgerliga, som närmast formulerades av De grönas Erkki Perälä, innebar huvudsakligen att staden vädjar till regeringen att verka för att lagstiftningen ändras så att det blir möjligt för kommunerna att vägra att ha med skatteparadisbolag att göra. Denna linje vann. Vänsterlinjen, som formulerades av Thomas Wallgren, innebar dessutom att man skulle undersöka möjligheterna att bevara en större del av den kommunla tjänsteproduktionen.

Wallgren, som är den som huvudsakligen drivit på frågan, i samarbete med sakkunniga, aktivister och tjänstemän, är besviken över att beslutet skruvade ned ambitionerna för Helsingfors del. Han hade hoppats att staden skulle fortsätta med ett självständigt arbete mot skatteparadisen, bl.a. genom att bygga upp allianser med likasinnade kommuner i andra länder. Han har beräknat att världens kommuner svarar för cirka 15 procent av världens BNP. Om de bygger upp en gemensam linje kan de få ett verkligt inflytande, hoppas han.

Nu skyfflas ansvaret nästan helt över till statsrådsborgen.

 

I Sverige har man kommit längre – där har Kalmar redan i februari 2010 godkänt en ”Uppförandekod för hållbar upphandling”. Den förutsätter bl.a. att leverantörerna inte har någon koppling till företag baserade i skatteparadis. Reglerna säger också att produkter och tjänster som levereras till Kalmar kommun ska vara framställda på ett sätt som följer FN:s Global Compact, vilket innebär att leverantörerna uppvisar hög affärsetik, följer gällande nationella lagar och inte på något sätt medverkar i korruption, bedrägeri eller utpressning.

– Vi anser att kommunen har ett ansvar då det kommer till hur skattepengar hanteras, och vi politiker måste se till att de används på ett riktigt sätt. Vi ser kopplingen mellan det vi upphandlar och möjligheten att påverka en utveckling åt rätt håll, säger Bertil Dahl, vänsterpartistiskt kommunalråd i Kalmar, till Dagens Arena.

Kalmar har gått med i en grupp på 50 kommuner som internationellt kontrollerar vissa varor så långt man kan och ser att de produceras under acceptabla villkor, att inget barnarbete förekommer o.s.v.

När principerna för hållbar upphandling infördes slutade Carema lägga anbud. Nu har Konkurrensverket börjat granska Kalmar och Dahl är inte säker på utgången.

– Men vi vinner mänskor och genom en sådan policy flyttar vi fram positionerna.

Han hoppas att Kalmars exempel följs av andra.

– Vi vet att det diskuteras även på landstingsnivå. Skulle alla ställa samma krav skulle det skapa en otrolig kraft bakom det. Företagen är känsliga för de här yttringarna när man ställer krav.

Peter Lodenius

2 kommentarer

Johan 25 mars, 2013 - 06:29

Nya kraftverket i Hissmofors i Jämtland som Jämtkraft bygger består av 22+22=44 st såkallade egenföretagare från Polen som alla har sitt bolag i Jersey. Kommunen betalar detta och får noll och intet tillbaka i skatt

Reply

Lämna ett svar till Johan


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.