Dalton Trumbo, makarna Rosenberg och Millers häxkittel

av Tage Tallqvist

För drygt 60 år sedan, i januari 1953, hade Arthur Millers pjäs Häxkitteln premiär på Broadway. Pjäsen handlar om de amerikanska häxprocessena i Massachusetts Bay 1692 – 1693, men ska förstås som en allegori för McCarthyismens samtida häxjakt. Tage Tallqvist gör en historisk exposé.

För 60 år sedan hade pjäsen The Crucible av Arthur Miller premiär på Becks Theatre på Broadway i New York. Crucible betyder egentligen ”skärseld” men den skulle på svenska få namnet Häxkitteln.

Skärseld är ett passande ord för den period i USA:s historia som kallas McCarthyismen – eller McCarthytiden – ty perioden var en skärseld för tusentals författare, skådespelare, producenter, kompositörer och sångare som drabbades av förföljelse och svartlistning.

Själva pjäsen The Crucible behandlar de häxprocesser som ägde rum i Massachusetts Bay 1692 – 1693. Det var vid denna tid uppenbart för alla att pjäsen behandlade McCarthyismen och den häxjakt på föregivna eller äkta kommunister som pågick i USA vid den här tiden, år 1953.

Det var i representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet som de offentliga förhören med filmfolk från Hollywood ägde rum. Det är fantastiskt att tänka sig att kända skådespelare, regissörer och manusförfattare under rättegångsliknande former utfrågades om sin politiska uppfattning. Och dessutom att man genom ett moment 22-liknande förfarande kunde döma de som vägrade samarbeta till fängelse för trots mot kongressen (Contempt of Congress).

Makarna Rosenbergs öde

Samtidigt som författare, skådespelare och regissörer utsattes för närgångna förhör i Washington pågick ett mera sinistert drama i New York.

I varsin dödscell inväntade makarna Julius och Ethel Rosenberg på att dödsdomen mot dem skulle verkställas. De hade 1951 dömts till döden för spioneri, anklagade för att ha utlämnat hemligheter om atombomben till Sovjetunionen. Otaliga intellektuella i Europa och i USA hade vädjat till president Eisenhower att benåda makarna, men han visade inga tecken på att ge vika. Under denna kalla vårvinter tickade klockan obevekligt fram mot avrättningen. Påven Pius XII vädjade direkt till president Eisenhower. Jean Paul Sartre, Jean Cocteau, Albert Einstein och nobelpristagaren i kemi Harold Urey, Bertolt Brecht, Dashiell Hammett, Frida Kahlo och Diego Rivera protesterade. Men allt var förgäves.

Hollywoods manusförfattare under lupp

För de skådespelare, regissörer och framför allt författare som hade kallats inför Kommittén för oamerikansk verksamhet och fått den kända frågan ”är ni eller har ni varit medlem i USA:s kommunistiska parti”, måste dramat i New York ha legat som en hemsk slagskugga över förhören. Förhören hade pågått i flera år och blivit en del av den amerikanska verkligheten.

En av dem som strax efter kriget kallades inför kommittén var den kände Dalton Trumbo. Han vägrade svara på några frågor och dömdes till ett års fängelse för trots mot kongressen. Den man som staten nu svartlistade och dömde till fängelse var under 30-talet Hollywoods mest berömde och bäst betalade manusförfattare. Hans karriär hade fortsatt under andra världskriget med patriotiska filmer som 30 sekunder över Tokyo och Kärlekskamrater.

Långt senare, år 1970 när Trumbo mottar Writers Guild’s Laurel Award, sammanfattar han i sitt tacktal perioden på följande sätt:

”Under andra världskriget gick 277 av förbundets medlemmar ut i det som kom att kallas ’Kriget mot fascismen’. 5 kom inte tillbaka och av de som kom tillbaka skulle 43 svartlistas och förlora sina arbeten och några av dem skulle dömas till fängelse. Den svarta listan hörde ondskefulla tider till”, sade Trumbo och påpekade att:

”Det fanns mod och feghet

ondska och godhet

… på bägge sidor.”

”Alla var fångade i en situation som var utanför individens kontroll. Alla handlade utifrån sin karaktär och sin övertygelse.”

Trumbo återkallar den atmosfär av skräck och misstänksamhet som var förhärskande under denna tid och hur vissa människor hade modet och förmågan att stå emot detta. Trumbos tal 1970 fångar egentligen essensen av det som The Crucible handlar om; en situation som är utom kontroll och som tvingar individer till svåra eller omöjliga moraliska överväganden. Arthur Miller sade att han ville ta ett strupgrepp på åskådarna och hålla detta strupgrepp tills de lämnade lokalen. Miller lyckades med detta. Den stämning av skräck och misstänksamhet som pjäsen beskriver dominerade det offentliga livet i USA vid denna tid.

Konstitutionsvidrigt

Det var Hollywood som stod i fokus och Hollywoods stjärnor var något av USA:s kungligheter. Att drömfabriken påstods vara en härd för kommunistisk subversion var något oerhört för den amerikanska allmänheten. Misstänksamheten och misstron spreds och många gav vika. De som kallades till förhör kunde välja mellan två olika alternativ. Det ena var att hävda sin rätt att vägra med hänvisning till det första tillägget i USA:s konstitution.

Det första tillägget säger att staten inte har rätt att lägga sig i individens religiösa eller politiska uppfattning.

Den andra vägen var ”to plead the Fifth” d.v.s. att vägra att svara med hänvisning till det femte tillägget i konstitutionen. Detta tillägg ger en rätt att vägra att vittna om man anser att vittnesmålet kan belasta en med brott. Många valde att åberopa det femte tillägget men det förutsatte att man skulle namnge vänner som varit på kommunistiska möten eller var medlemmar i partiet. Zero Mostel som hade kallats inför kommittén ropade med spelad förtrytelse ”kallar ni mig kommunist!!” Alla i salen skrattade men sedan valde Mostel att åberopa det femte tillägget, vilket inte räddade honom från svartlistning eftersom han vägrade namnge vänner och bekanta.

Förhören ger ett närmast kafkaistiskt intryck när man ser på gamla inspelningar. Det är direkt obehagligt att se förhörsledaren avbryta en svarande som hänvisar till konstitutionens första tillägg. ”Vad vet ni om konstitutionen”, ryter han och tankarna går osökt till Roland Freisler (Freisler var den ökände domaren i den nazistiska folkdomstolen som bland annat dömde dem som deltagit i attenatet mot Hitler 20 juli 1944).

Några valde att samarbetade och räddade därmed sin ekonomiska trygghet men knappast sitt rykte. Det fanns även sådana som vägrade allt samarbete med kommittén med hänvisning till första tillägget. Till dem hörde de legendariska ”Hollywood Ten” dit Dalton Trumbo hörde.

I New York hade David Greenglass, Ethel Rosenbergs bror, vittnat mot sin syster och svåger i utbyte mot åtalseftergift. Elia Kazan samarbetade fullt ut med kommittén, undslapp svartlistning, men kom att föraktas. Det handlade inte om fascism mot demokrati eller ens om USA:s konstitution utan individens möjligheter att hävda principer och moral i en situation som har gått över styr.

Andra klassens medborgare

Donald Trumbo vek inte från sina moraliska principer och han förblev sin politiska övertygelse trogen. Det visar han i filmen Våra bästa år med Barbara Streisand och Robert Redford men han transcenderar i sin ideologiska provins och har på grund av egna erfarenheter och den fasthet han visade när det begav sig möjligheten att se det allmängiltiga och allmänmänskliga i denna period. En annan film som just fångar detta med moraliska dilemman är Papillon, som Trumbo fick en Oscarstayett för. Tidigare hade Donald Trumbo vunnit två Oscars under svartlistningen. En för Prinsessa på vift med Audrey Hepburn och en för Spartacus med Kirk Douglas i huvudrollen.

Den hysteriska stämningen hade nått så långt att ingen reagerade när FBI-chefen Herbert Hoover beskrev kommunismen som en sjukdom liknande cancer eller när man öppet sade att kommunister skulle vara andra klassens medborgare.

1953 kände McCarthy ett enastående övermod. Han drabbades av hybris och gav sig nu inte bara på CIA utan även på armén. Detta skulle leda till hans fall ett och ett halv år senare, men år 1953 verkade inget kunna hejda senatorn och hans kommunistjakt.

Avrättningen

Det var en vacker sommardag den 19 juni 1953 i New York och 6-årige Robert Rosenberg tittade på TV med sina släktingar. Plötsligt avbröts filmen och en bild av hans föräldrar flashade förbi i TV-rutan. Han fick plötsligt veta att han borde gå ut och leka och han blev ute på gården tills kvällen då hans tant ropade in honom. Hans föräldrar hade avrättats när solen gick ned.

Under dagen hade Pete Seeger varit på Union Square i New York tillsammans med 5 000 supporters när stunden för Ethel och Julius avrättning närmade sig.

”Vi väntade och hoppades på att Eisenhower skulle benåda dem i sista minuten”, berättade Seeger senare.  En förstämd suck kunde höras från de 5 000 när man visste att man passerat tiden och att de hade blivit avrättade.

Åsikterna går numera isär om de uppgifter som Julius Rosenberg överlämnade till Sovjet hade någon betydelse för Sovjets utveckling av atombomben. De flesta tvivlar på detta, och många anser att Ethels roll inskränkte sig till att hon kände till makens spioneri.

Makarna Rosenbergs söner växte upp först hos sin mormor och sedan hos sin farmor. Senare fick de bo på ett judiskt barnhem för att slutligen bli adopterade av Abel Meeropol. Abel Meerepol är känd för sången Strange fruit som sjöngs av Billie Holiday 1939. Sångens skrev Meeropol med anledning av ett fotografi av lynchningen av två svarta män i sydstaterna. En bild som Meeropol inte kunde släppa.

Speciellt Robert sökte ärligt svar på frågan om hans föräldrar var skyldiga eller inte. Numera är han och hans bror Michael av den åsikten att Julius var skyldig men att hans spioneri inte var av den digniteten att den försåg Sovjet med atombomben.

Bägge pojkarna blev framgångsrika; Michael blev professor i ekonomi och skrev en doktorsavhandling om reaganomics. Robert blev collegeprofessor i antropologi och grundade en fond för barn till föräldrar som fängslats på grund av progressiva eller radikala åsikter.

1 kommentar

[email protected] 4 maj, 2013 - 21:19

Den här artikeln kastar nytt ljus över sambandet mellan häxjakter med Rosenbergs fallet och Arthurs Millers pjäs The Crucible. Anmärkningsvärd prestation. Thomas Miale Knoxville TN USA

Reply

Lämna ett svar till [email protected]


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.