Arbete och arbetarklass

1,5K

För ett par månader sedan gjorde Ny Tid ett temanummer om den nya arbetsmarknaden. Där låg fokus på de usla villkor som präglar en stor del av dagens prekära arbetsliv, speciellt för unga, kvinnor och invandrare. Numret behandlade också den vingklippta och stelbenta fackföreningsrörelsen. I många fall har facket svårt att nå dem som skulle ha störst behov av facklig organisering.

Det som temanumret inte fördjupade var ett mer renodlat klassperspektiv. Kanske har det att göra med att ordet ”arbetarklass” för många känns lite främmande. För den akademiskt eller kulturellt orienterade delen av prekariatet och de offentligt anställda stämmer den kulturella självbilden ofta dåligt ihop med de associationer till industrier och kroppsarbete som arbetarklassbegreppet ger. Samma sak gäller ofrivilliga egenföretagare. Och beträffande de grupper som står utanför arbetsmarknaden (studerande, långtidsarbetslösa, sjukpensionärer o.s.v.) finns det en ytlig motsägelse – som högern utnyttjat retoriskt – mellan det antydda arbetet och det faktiska icke-lönearbetet. Det som kallas ”lägre medelklass” utgörs å sin sida i praktiken oftast av personer som uteslutande lever på sitt arbete och vars eventuella kapital i typfallet består av en belånad bostad.

I ungefär den här kontexten rubricerar Magasinet Arena 2/2013 sitt omslag med ett lätt provokativt ”medelklassen finns inte” och lanserar ett försök att återuppliva arbetarklassen. I 54 ”idéer” försöker sedan Göran Greider – vem annars – skissera ett nytt klassmedvetande. Den genomgående linjen är att medelklassen i den mån den existerar är ganska liten och att vi istället bör tala om den breda arbetarklassen, vilket ska inkludera en klar majoritet av befolkningen, från papperslösa immigranter till en stor del av tjänstemännen.

Att medelklassen i den samtida debatten definieras så brett är inte oproblematiskt, menar Greider. Varje försök att sedan göra mer ingående definitioner av den visar nämligen på stora sprickor och vitt skilda intressen mellan de som gynnas av den nuvarande samhällsordningen och de som inte gör det. Det breda medelklassbegreppet antyder alltså en slags konsensus som inte existerar och vare sig man häcklar eller hyllar medelklassen görs det på maktanalysens bekostnad: ”Samhället är fortfarande en pyramid. Inte en lök”, som Greider utrycker det.

I kulturell eller ideologisk mening tror jag visserligen att medelklassen ändå har en viss relevans, i synnerhet vad gäller dess konsumtionshets och dess benägenhet att se sina ideal som naturgivna. Också i global belysning kan det ibland vara meningsfullt för att beskriva merparten av den västerländska befolkningen som en medelklass. Men när det gäller de nationella arenorna, och när det kommer till arbete och ekonomi snarare än kultur och ideal, är jag benägen att ge Göran Greider och Arena en poäng. Det finns flera fördelar med att i inkluderande mening börja tala om den breda arbetarklassen som en potentiell majoritet i samhället. Denna arbetarklass kommer naturligtvis att vara lika splittrad och heterogen som den medelklass vi talar om idag, men att identifiera en bred arbetarklass (den behöver inte vara så stor som Occupy-rörelsens 99 %) ger en nyttig perspektivförskjutning.

 

Det Ny Tids temanummer i slutet av mars inte heller berörde i så hög grad var arbetets betydelse i sig självt. Synen på arbete är onekligen av fullständigt central betydelse för alla samhällsanalyser och påverkar förståelsen av de mest skilda fenomen. Att arbetslöshet och utslagning skapat förutsättningar för högerpopulistiska partier har påpekats tidigare, men i detta nummer tittar vi lite närmare på fenomenet. Peter Lodenius berör frågan i sina artiklar om Counterpoints kartläggning av de högerpopulistiska partiernas väljarkårer, medan Erik Hegelund närmar sig problematiken ur det motsatta hållet, då han försöker visa vilken ekonomisk politik som lett fram till de senaste decenniernas höga arbetslöshet.

 

Fredrik Sonck