Då Paolo Di Canio i vintras valdes till manager för Premier leagueklubben Sunderland vägrade han tala politik. Anledningen till att frågan kom på tal var att Di Canio tidigare sagt sig vara fascist – ett ord som ger associationer till stöveltramp, ledarkulter och våld. Dessa beskrivningar av fascismen är inte osanna, men heller inte tillräckliga.

Sabaudia. Det är här Henrik Arnstad börjar sin bok Älskade fascism. Fascismen föddes inte i Sabaudia, en vacker strandort inte långt ifrån Rom. Den föddes i Milano 1919, men Sabaudia byggdes på 1930-talet och symboliserar något centralt i fascismens idé – här lyckades Mussolini nämligen med något som ingen makthavare lyckats med under årtusendenas lopp – att besegra de malariafyllda pontinska träsken. Dessa sjukliga träsk dikades och malarian utrotades och en ny stad reste sig. Siktet var ställt mot framtiden, mot en ny värld.

Denna pånyttfödelse är central för fascismen, efter att de oönskade elementen besegrats. Att besegra ett träsk är harmlöst, men exemplen på människor som av olika anledningar fick sätta livet till för att de inte passade fascisternas ultranationalism gör också historien om Sabaudia kuslig. Mussolini knöt ett estetiskt band mellan Sabaudia och Romarriket, vilket kom att känneteckna den italienska fascismen. En liknande tendens kan man se hos nutida rörelser som grekiska Gyllene gryning, men också i den nostalgiska, sannfinländska längtan efter ett kulturellt enhetligt Finland.

Jag har plöjt igenom många böcker om förintelsen och nazister men först då jag läser Älskade fascism inser jag hur mångformad och anpassningsbar fascismen i själva verket är, samt att det finns behov av ett verk som grundligt redogör för fascismens olika uttryck och dess kärna.

 

Vetenskaplig oenighet

De som forskar kring fascism är rätt oeniga i hur den skall definieras. Den brittiske historikern Roger Griffins definierar fascism som en ultranationalism med en mytisk kärna, inriktad på nationens återfödelse. Då fascismen växte på 1920- och 30-talet upplevde man att samhället degenererat och var i behov av en återfödelse. Griffins definition är omstridd men utgör ändå paradigmet för fascismforskningen.

Efter förintelsen är vi generellt sett kanske benägna att även se rasism som en självklar beståndsdel i fascismen, men så är det inte nödvändigtvis visar Arnstad. Det finns fall där fascismen inte vilat på en rasistisk grund, och det finns exempel på hur fascisterna använt sig av en antisemitism som redan var ingrodd i samhället för att förverkliga sin nationella pånyttfödelse. Gemensamt för alla olika varianter är ändå att man pekar ut något oönskat element som måste bort.

 

Gryningen

Fascismen föddes i Italien 1919 och förde några år senare Benito Mussolini till makten, på laglig väg. Till en början var den italienska fascismen inte speciellt antisemitisk och många judar var också fascister. Istället såg man socialismen som en stor fiende, liksom vissa eliter med anor av politiskt inflytande.

En viktig rekryteringsbas utgjordes av de många desillusionerade krigsveteraner som efter kriget hade svårt att finna sig en plats och som heller inte var främmande för våld. De var kriget, fascismen var ung, manlig styrka. Den styrkan riktade sig mot vänsterpress och fackföreningar. Man tog helt enkelt nationens öde i sina egna händer. Terror var ett använt redskap.

 

Fascism i Europa

Henrik Arnstad diskuterar hur fascismen blommade ut i en rad länder efter det första världskriget. Det är intressant läsning och den visar på hur olika uttryck ideologin kan ta, trots den gemensamma kärnan.

Exempelvis beskriver Arnstad general Franco i Spanien som auktoritär konservativ, inte fascist, medan de falangister som stödde honom däremot var fascister. Det betydde inte att Franco skulle ha varit något hyggligare för det. Det spanska inbördeskriget påminner fortfarande om att socialismen var en gemensam fiende för såväl fascister som konservativa, och fick dem att dra åt samma håll. Hatet mot socialism känner man igen hos dagens ultranationalistiska höger. Efter att ha läst Arnstad tvekar jag inte att tala om fascism idag, också om dagens rörelser inte på pricken liknar de på 1920- och 30-talen.

Arnstad skriver också ett kapitel om finländsk fascism och om Lapporörelsen och använder sig av en skala som enligt honom visar att de finländska fascisterna kraftigt lyckades påverka landets politik, bland annat genom våldet mot socialister. Man etablerade de paramilitära skyddskårerna, odlade en dröm om ett Storfinland och transcenderade lagen med en ”för-att-vi-kan-inställning”.

Arnstad har redan tidigare uppfattats som kontroversiell i Finland och också nu beskriver han ett tätare vapenbrödraskap med Hitlers Tyskland än vad de flesta finländska historiker är villiga att gå med på. Som lekman är det svårt att ta ställning i den frågan men det att man i Finland har betonat den strategiska nödvändigheten med tysklandsbanden utesluter inte automatiskt att det inte skulle finnas frågor att ställa. Ute i Europa har folk jag talat med inte alltid förhållit sig lika pragmatiskt till den här militärstrategiska händelsen. Där har frågan också haft en moralisk karaktär.

 

Antisemitism

Nationalismen och 1800-talets indelning av raser, adderat med socialdarwinismens idéer om stark och svag, kom att visa sig förödande för judarna. Europas judiska minoriteter hade lyckats dra fördelar av moderniteten på 1800-talet men i och med den ökade nationalismen kom de att ses som representanter för den skumma internationalismen, kommunismen, moderniteten – ja, de fick förkroppsliga en mängd olika attribut som man såg på med misstänksamhet på konservativt håll.

Fördomarna mot judarna tog olika uttryck – pogromer är en mörk del av Europas historia – men avgörande kom att bli att Tyskland hade resurser att sätta igång den strukturella förintelsen, och inte ”bara” ägna sig åt ofta brutala förföljelser. Samtidigt läser jag också att Hitler förhöll sig reserverat till exempelvis alltför fanatiska och våldsamma fascister. Jag uppfattar det som ett praktiskt, inte moraliskt avstånd. Antisemitismen var inte det enda, men det mest extrema exemplet på exkludering av människor.

 

Idékärnan

I fascismen är varje människa nationen och landet, och hon är det via en moralisk lag som binder samman henne med andra människor i tradition och syfte. Denna lag innebär att hon är färdig att ge upp egenintresset. Genom att återge Mussolini på detta sätt kan Arnstad visa på att liknande tankar lever och mår rätt bra idag.

Fascismen är som sagt manlig till sin kärna men Arnstad visar också att det inom de olika nationella fasciströrelserna fanns aktiva kvinnor som inte bara ställde upp som föderskor åt nationen utan också bedrev aktioner. Det här är ett exempel på Arnstads breda användning av – vad jag kan bedöma – den aktuella fascismforskningen. Som läsare får man veta mycket som inte nått utanför forskningssalarna och mycket av detta fördjupar och i viss mån förändrar förståelsen för fascismen.

 

Mening

Vad är då poängen med att läsa om de olika fasciströrelserna i Europa för många årtionden sedan?

Fascismen hotar att bli 2000-talets stora ideologi skriver Arnstad, kanske inte till namnet men nog till sitt idéinnehåll. Arnstad beskriver också den kulturrasism som växte fram på 1960-talet och som undviker rasbegreppet och istället betonar hur individer av olika kulturer bär vidare vissa egenskaper. Vi lever i en samtid där rasisterna helt lugnt tar avstånd från rasismen och fascisterna inte kallar sig fascister – men nog talar som fascister om nationen, och kanske om socialism och feminism som hot mot nationen.

Det finns naturligtvis också skillnader, till exempel att högerpopulisterna arbetar parlamentariskt och inte är lika våldsamma som på 1930-talet. En insikt jag får är att det inte är viktigt att jämföra dagens fascism med gårdagens – det räcker med att se vilka begrepp eller idéer som hör den till.

Paolo Di Canio kunde gott läsa Arnstads bladvändare. Arnstad diskuterar till exempel hur den italienska historieskrivningen glömmer den rasistiska biten i den italienska fascismen. Minns man den är det inte lika enkelt för en Di Canio att vara historielös. Med tanke på hur samtiden ser ut så har vi inte råd att vara historielösa. Vi behöver historia som den här att bättre förstå vår egen värld.

 

Sebastian Bergholm

Henrik Arnstad: Älskade fascism. Norstedts, 2013.

2 kommentarer

Ny Tid publicerar första finländska recensionen | Älskade fascism 21 maj, 2013 - 17:55

[…] är recensionstexten intellektuellt reflekterande och mycket läsvärd. Den finns att läsa i sin helhet på nytid.fi. Share this:FacebookTwitterTumblrGoogle +1GillaGilla Laddar… Kategorier: Finsk lappo-fascism, […]

Reply
Fascismen nationell medelklassextremism | Svensson 25 juli, 2013 - 07:51

[…] Motargument, Frivärld, Stålhandske, Westerholm, Dagbladet, Politik och poesi, Corren, Politiken, Ny Tid, Fria, Dagens Bok, Sydsvenskan, Arena, KB, ETC, UNT, Nydahl, Arnstad1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, […]

Reply

Lämna ett svar till Fascismen nationell medelklassextremism | Svensson


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.