Kopplingen mellan fascism, skulder och arbetslöshet

av Erik Hegelund
Figur 1. Hög arbetslöshet sedan början av 1990-talet. Kurvan visar utvecklingen i Finland, men ser liknande ut i övriga OECD-länder. Källa: AMECO statistikdatabas

John Maynard Keynes fick gehör för sina idéer först efter att Europa lagts i ruiner av fascister som utnyttjat depressionen och trettiotalets massarbetslöshet till sin fördel. Nationalekonomen Erik Hegelund går igenom nutida forskning som visar att det som behövs för att råda bot på dagens arbetslöshet knappast är åtstramningar och ”mer flexibilitet”, utan större investeringar och en mer jämlik inkomstfördelning.

Sedan början av 1980-talet har hög arbetslöshet blivit ett normaltillstånd i stora delar av Europa och OECD-länderna. Sedan tidigt 1990-tal gäller detta även för Finland, liksom för mitt eget hemland Sverige. Enligt de teorier som dominerat de senaste decennierna orsakas arbetslösheten framför allt av låg flexibilitet på arbetsmarknaden. Stora mängder forskning tyder dock på att det snarast är den politik som drivits fram utifrån dessa teorier som är orsaken till problemen.

Trots att många vantrivs på sina jobb verkar arbetslöshet ofta slita på både välmående och självkänsla. En särskilt läsvärd forskningsstudie är den som socialpsykologen Marie Jahoda ledde i byn Marienthal på 1920-talet, efter att byns stora fabrik lagts ned och många lämnats utan anställning. Jahoda och hennes kollegor noterade hur tillvaron sakta men säkert började krackelera för de drabbade. Förutom att de fick sämre hälsa började de arbetslösa komma för sent till möten och middagar utan anledning. De läste färre tidningar och böcker och började gå långsammare.

Utifrån denna och annan forskning gick Jahoda senare vidare och utvecklade en teori om arbetets sociala betydelse i det moderna konsumtionssamhället. Människor behöver känna gemenskap, meningsfullhet och tillhörighet till omvärlden. Vi behöver tidsramar och regelbunden aktivitet. I vårt samhälle verkar förvärvsarbete kunna erbjuda just detta för många människor.

Långa perioder av hög arbetslöshet verkar även förändra samhället på ett mer djupgående plan. Jahoda beskriver hur arbetslösheten bidrar till att bryta ned gemenskaper och lägga grogrund för missämja och misstro mot omgivningen. De senaste decennierna med högre arbetslöshet sammanfaller med att främlingsfientliga och populistiska partier åter vaknat till liv i Europa, även i de nordiska länderna. Deras politik kring arbetslöshet grundar sig, så vitt jag kunnat se, inte i några ekonomiska teorier och skulle nog av de flesta ekonomer beskrivas som mer motsägelsefull (eller populistisk) än de traditionella partiernas politik. Utifrån Jahodas forskning är det lätt att känna att det troligen inte är någon slump att tiden med hög arbetslöshet sammanfaller med dessa rörelsers framgångar.

 

NAIRU

Under våren har arbetslösheten i eurozonen nått nya rekordnivåer. I mars låg den på strax över 12 procent, vilket är extremt högt historiskt sett. Figur 1 visar utvecklingen i Finland, där arbetslösheten mellan 1960 och 1990 varierade mellan 1,5 och strax över 7 procent. Sedan 1990-talskrisen har den legat relativt stabilt över 7 procent med några få korta undantag. Sverige och merparten av OECD-länderna har haft en liknande utveckling.

Detta har lett till en omvälvande debatt bland forskarna. De senaste decennierna har både den politiska och akademiska diskussionen till stor del dominerats av synsätt där arbetslöshet främst ses som ett resultat av att arbetskraften inte är tillräckligt flexibel eller har för höga lönekrav. Flexibiliteten och lönekrav förklaras i sin tur främst av faktorer såsom a-kassa, fackföreningar och skatter. Medan företagens möjligheter att betala reallönerna (löner justerade med avseende på inflation) antas bero på den tekniska utvecklingen i samhället.

Detta brukar beskrivas som teorin om NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate of Unemployment). NAIRU är alltså den arbetslöshetsnivå där inflationstakten är stabil. Eller annorlunda uttryckt, den situation där utbud och efterfrågan av arbetskraft sammanfaller på ett sådant sätt att priset på arbetskraften inte förändras. Om efterfrågan är högre än vad institutionella förhållanden, såsom a-kassa, tillåter kommer den nominella prisökningstakten, alltså inflationen, att stiga.

Det finns dock många olika NAIRU-teorier, varav flera landar i direkt motstridiga slutsatser. De senaste decennierna har som sagt den typ av NAIRU-teorier dominerat som fokuserar på villkoren för arbetskraften och de arbetslösa.

De senaste åren har dock pendeln börjat svänga från teorier som menar att a-kassa skapar arbetslöshet, till förmån för teorier som fokuserar på den totala efterfrågan. En som har börjat omvärdera är Oliver Blanchard, chefsekonom vid Internationella Valutafonden (IMF). I en skrift kallad European unemployment: the evolution of facts and ideas (2006) sammanfattar han de senaste decenniernas forskning med att det idag inte finns en sammanhängande version av den populära NAIRU-teorin med trovärdigt empiriskt stöd. A-kassa, skatter och fackföreningar kan inte förklara arbetslösheten i olika länder eller variationer över tid.

 

Figur 2. Investeringstakten påverkar arbetslösheten. Varje prick anger ett årtal och värdet för arbetslöshet och investeringstakt. Investeringstakt = kapitalstockens ökningstakt, justerad för inflation och avskrivningar. Kapitalstock syftar på produktiva investeringar, såsom fabriker och maskiner. Källa: AMECO statistikdatabas.

 

Aggregerad efterfrågan

Allt fler ekonomer har istället börjat intressera sig för den aggregerade  – alltså totala – efterfrågan i allmänhet och investeringstakten i synnerhet. Investeringstakten syftar här på företagens investeringar i fysiskt kapital, såsom fabriker och maskiner. Variationer i investeringstakten verkar ha stor inverkan på arbetslösheten.

Ett sätt att illustrera detta är den lättillgängliga statistiken från EU-kommissionens databas AMECO. Figur 2 visar de senaste fem decenniernas utveckling i Finland: när investeringstakten är hög är arbetslösheten låg och vice versa. För att vara samhällsvetenskap, stora variabler, komplexa samband och långa tidsperioder, får sambandet beskrivas som extremt tydligt.

Figur 2 är endast en illustration över det som flera studier har visat på ett avsevärt mer invecklat och sammansatt sätt. En som skrivit mycket om detta är Engelbert Stockhammer, professor i ekonomi i Storbritannien. Stockhammer har testat sambanden på olika vis för många länder och jämfört både a-kassa, skatter och diverse andra faktorer. Den faktor som verkar mest intressant för arbetslösheten är utan tvekan investeringstakten. Som bland andra Stockhammer påpekat så har många nationalekonomer lustigt nog ignorerat detta fenomen de senaste decennierna, eftersom de teoretiskt brukar anta att detta är oviktig information (se t.ex. Stockhammers artikel Capital accumulation, labour market institutions and unemployment in the medium run i Cambridge Journal of Economics).

 

Framtiden är oförutsägbar

En av de ekonomivetenskapliga traditioner som tydligt poängterar efterfrågans betydelse för arbetslösheten är den postkeynesianska nationalekonomin. Detta är en löst sammanhängande idétradition, döpt efter den brittiska ekonomen John Maynard Keynes, och lägger stor vikt vid att framtiden är oförutsägbar och icke beräkningsbar. Detta gör ekonomin instabil till sin natur och att den inte på något meningsfullt sätt kan beskrivas som jämviktssökande – snarare tvärtom. På något mer vanlig svenska innebär detta att det inte finns någon anledning att förvänta sig att moderna samhällsekonomier via fria marknadsmekanismer ska uppnå full sysselsättning eller att alla ska kunna hitta ett arbete.

Förenklat kan man istället säga att den moderna kapitalismen riskerar att ständigt pendla fram och tillbaka mellan högkonjunktur och massarbetslöshet, eller att arbetslösheten kan fastna på en omotiverat hög nivå. Kanske lite på det sätt som har hänt i Finland sedan början av 1990-talet. För att hålla arbetslösheten nere kommer samhället på längre sikt i så fall alltid vara beroende av en förståndig ekonomisk politik som håller efterfrågan uppe.

En tung och ingående argumentation för denna typ av synsätt ges i boken Macroeconomics beyond the NAIRU av Servaas Storm och C. W. M. Naastepad, båda verksamma i Holland. I boken varvas filosofiska resonemang kring människans natur med långa matematiska formler och statistiska resultat. Storm och Naastepad för en ingående diskussion kring samhällsekonomins utveckling utifrån arbetslösheten och olika NAIRU-teorier. Enligt dem är de empiriska resultaten övertydliga: den aggregerade efterfrågan har en avgörande betydelse för arbetslösheten.

 

Figur 3. Finska hushållens skulder ökar. Skuldkvot = skulder i procent av disponibel inkomst. Källa: Eurostat statistikdatabas

 

Trygghet kan ge produktivitet

En annan aspekt som börjat sysselsätta allt fler forskare på senare tid är inkomstfördelningen. Samtidigt som arbetslösheten fastnat på höga nivåer har lönernas andel av BNP sjunkit och kapitalinkomsternas andel stigit, i merparten av OECD-länderna. Inkomstskillnaderna mellan fattiga och rika har ökat.

Storm och Naastepad menar att människor med högre inkomster i större utsträckning sparar sina pengar jämfört med låginkomsttagare, eller åtminstone inte använder pengarna till den typ av konsumtion som skapar jobb. Om efterfrågan är avgörande för arbetslösheten kan ökad ojämlikhet därför bidra till att efterfrågan på arbetskraft hämmas och att arbetslösheten på så sätt blir onödigt hög.

Även inkomstfördelningen hör till den typ av fenomen som den populära teoribildningen inte intresserat sig närmare för eller antagit som ointressant. En läsvärd antologi gavs nyligen ut på svenska kring detta, Den sänkta löneandelen med Erik Bengtsson som redaktör. Bengtsson framhåller att detta är den första svenska boken på detta tema på fyrtio år.

Men vad eller vem bestämmer folks inkomster? Inom nationalekonomin brukar reallöner främst beskrivas som ett resultat av den teknologiska utveckling, vilken därigenom påverkar produktiviteten – ungefär som att om vi uppfinner mer effektiva maskiner så ökar inkomsterna. Staten bör därför inte försöka pressa upp lönerna genom regleringar, eftersom detta bara kommer att medföra högre löner än vad teknologin tillåter och därigenom skapa arbetslöshet.

Storm och Naastepad håller inte med. Istället menar de att arbetskraftens produktivitet, och därigenom dess reallöner, är inte bara ett resultat av den allmänna uppfinningsrikedomen i samhället. Huruvida företag investerar i sin arbetskraft är även ett resultat av relationerna mellan anställda och arbetsgivare. Under rätt förutsättningar kan istället ökade inslag av facklig organisering eller politiska regleringar för högre löner eller anställningstrygghet få företag att investera mer i personalens produktivitet för att därigenom kunna tjäna ännu mer pengar på sina anställda. Anställningstrygghet kan även göra att personalen känner större tillhörighet till jobbet och själva vill bidra mer.

Storm och Naastepad radar upp högvis med forskning till stöd för sin tes och framhåller inte minst de nordiska länderna som ett utmärkt exempel på just detta: Trots – eller tack vare – ett stort inslag av regleringar och hög offentlig konsumtion, har de nordiska länderna länge haft hög sysselsättning och tillväxt. Tidigare hade vi dessutom låg arbetslöshet.

 

Skulder och inkomstskillnader

En anslutande analys är den Steve Keen, ekonomiprofessor i Australien, ger i sin bok Debunking Economics. Keen delar i stort Storm och Naastepads syn på arbetslösheten men fokuserar istället på skulder, vilket han menar är ett centralt fenomen för att förstå det moderna samhället. Detta ger en tänkvärd brygga mellan forskning kring arbetslöshet och finansmarknader. Enligt Keen kan banker skapa lån och därigenom bidra till ökad efterfrågan i ekonomin. Snabbare utlåning kan därför bidra till lägre arbetslöshet.

Keen menar att detta är förklaringen till att marknadsekonomier, under fel sorts politik, med jämna mellanrum skapar nya finanskriser. Direkt efter en finanskris är långivarna, såsom banker, försiktiga. Men med tiden lättar man på säkerhetsåtgärderna och tror att man lärt sig läxan. Då tenderar skuldsättningen att öka, vilket gör aktörerna allt känsligare för konjunktursvängningar. Till slut krävs ytterst små avvikelser från normaltillståndet för att hela lånekarusellen ska kollapsa och en finanskris ska inträffa.

Skulderna kan i sin tur kopplas till inkomstfördelningen. Om högre inkomster ökar snabbare på lägre inkomsters bekostnad, måste låginkomsttagare ta allt större lån för att hålla uppe sin konsumtion. Om banker samtidigt har möjlighet att skapa denna typ av lån ökar risken för att skuldsättningen ökar på ett ohållbart sätt.

Detta stämmer väl in på utvecklingen inför diverse olika finanskriser genom historien, och dessutom på Europas utveckling de senaste tre decennierna. Dessutom ger de anledning att fundera djupare över dagsläget. Skulderna har ökat snabbare än inkomsterna i flera olika länder. Så även i Finland, se figur 3. Oavsett om detta kommer leda till en kris eller ej är det mycket som talar för att efterfrågan på arbetskraft kan bli låg när skulderna ska sjunka tillbaka till tidigare nivå, vilket per definition måste inträffa någon gång. Den redan höga arbetslösheten skulle i så fall riskera att stiga ännu mer.

Många av Europas ledare brottas just nu med finanskriser, hög arbetslöshet och tunga statsskulder. Enligt Storm och Naastepads forskning riskerar den traditionellt ordinerade medicinen för denna typ av problem enbart att göra situationen värre. Ska man tro deras framställning krävs mer regleringar på Europas arbetsmarknader – inte mindre. Enligt Keen bör skulderna sänkas men samtidigt måste efterfrågan på arbetskraft hållas uppe. Förenklat kan man därför säga att stater måste spendera pengar, till exempel i form av expansiv finanspolitik, för att på sikt kunna få in mer pengar.

När Keynes presenterade sin berömda General Theory i början av 1930-talet ledde det till en mindre revolution av det ekonomiska tänkandet, till stor del på grund av att depressionen satte gamla sanningar i gungning. Men det var inte förrän dåtidens högerextremister hade lagt Europa i ruiner som hans idéer kom att bidra till en vettigare ekonomisk politik.

Det återstår att se vad som blir resultatet av 2000-talets finanskriser.

 

Erik Hegelund

är nationalekonom och bl.a. författare till rapporten Kan expansiv ekonomisk politik bota svensk massarbetslöshet?


2 kommentarer

Högre arbetslöshet och större klassklyftor under Reinfeldt | Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se 9 september, 2013 - 22:11

[…] Det är inte Alliansens fel att det var finanskris men de fortsätter med i princip samma ekonomiska politik som tidigare trots att den inte fungerar. Sverige behöver således både en ny regering och en ny politik. Jag diskuterar diverse intressant forskning här och här. […]

Reply
Borgs sista budget: 20 års experiment vid vägs ände? | Vänsterekonomerna 3 oktober, 2013 - 08:48

[…] Men investeringstakten samvarierar mycket tydligt med arbetslösheten i både Sverige och flera andra länder. Här är en figur som illustrerar detta för Sverige. Varje prick motsvarar ett årtal och då en kombinerad observation av investeringstakt (justerad för inflation och avskrivningar) samt arbetslöshet. När investeringstakten varit hög har arbetslösheten varit låg. Med tanke på alla svårigheter som är förenade med att mäta denna typ av fenomen är sambandet nästan kusligt tydligt (liknande samband märks för en rad länder, t.ex. Finland) […]

Reply

Lämna ett svar till Högre arbetslöshet och större klassklyftor under Reinfeldt | Vi Har Räknat På Det Här | viharraknatpadethar.se


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.