I mitten av mars publicerade Hufvudstadsbladet en stort uppslagen intervju med tvillingbröderna Timo och Tero, andra generationens missbrukare och bosatta på den nyöppnade enheten för bostadslösa med missbrukarproblem i Bortre Tölö. Avsikten var att låta missbrukarna komma till tals i den kontrovers boendeenhetens placering orsakat.
Reportaget balanserade på socialpornografins rand, men klarade sig tack vare Jeanette Björkqvists välskrivna text. Likt god litteratur kan göra, gav hon brödernas och deras föräldrars livsöden en allmängiltighet som också en välbärgad akademiker från Främre Tölö utan problem kunde identifiera sig med och lära av.
Drygt två veckor efter att reportaget publicerats kunde man på debattsidan läsa en kort liten insändare under rubriken ”Varför inte abort?” (Hbl 2.4.). Med hänvisning till Timo och Tero ifrågasätter skribenten planer på att rehabilitera gravida missbrukare, det orsakar bara mera lidande och ”enorma kostnader för samhället”. Insändaren avslutas med orden: ”Abort och sterilisering – varför inte?”
Man kan bortse från skribentens brist på logik – avsikten med rehabilitering av missbrukarmödrar är ju uttryckligen att förhindra att missbrukarproblemen går i arv till nästa generation – och nöja sig med att ta fasta på hennes indirekta, men ack så uppenbara påstående att bröderna Timo och Tero borde ha aborterats.
Man behöver inte anse att abort i sig är mord för att uppfatta påståendet att två vuxna män borde ha aborterats som en form av dödshot, ett uttryckligt ifrågasättande av deras existensberättigande. Jag blev illa till mods av att det någonstans vandrade en Husisläsare som prompt under eget namn ville delge sina medmänniskor illa förtäckta dödshot, men jag blev betydligt mera upprörd över Hufvudstadsbladets beslut att publicera insändaren.
Publiceringsbeslutet är problematiskt av åtminstone två olika orsaker. Å ena sidan därför att insändarskribentens raljerande riktade sig mot två namngivna personer, som gett Hufvudstadsbladet förtroendet att vika ut sina liv över tre uppslag, med sex fullt identifierbara fotografier. Vilka gränser kan man förvänta sig att ett sådant förtroende sätter för tidningens fortsatta agerande? Är det rimligt att tänka sig att en tidning kan publicera såhär grava utgjutelser mot tidigare anonyma människor, som tidningen själv presenterat för allmänheten?
Å andra sidan var publiceringsbeslutet problematiskt därför att det signalerade att det är lovligt att offentligt ifrågasätta en viss människogrupps – nämligen missbrukarbarnens – existensberättigande. Hufvudstadsbladet skulle knappast ha publicerat en insändare som förordade abort och sterilisering av flyktingar eller handikappade. Tidningens insändarspalt har högt i tak, men verkar – lyckligtvis – utgå ifrån att direkt rasism och andra former av entydigt ifrågasättande av specifika gruppers eller personers människovärde inte är acceptabelt.
Orsaken till att man i det här fallet avvek från den principen berodde antagligen – ifall det handlade om annat än ren och skär obetänksamhet, vilket skulle vara talande det också – på att missbrukarproblem ofta anses vara mer eller mindre självförvållade. Men i själva verket är frågan om självförvållande helt irrelevant i sammanhanget. Idén med ett absolut människovärde är just att en människa inte kan förvålla något som gör att hon förlorar detta värde. Därför utgör människovärdet ett argument också mot dödsstraff. Hufvudstadsbladets slapphänta publiceringsbeslut blev extra markant eftersom det stod i så bjärt kontrast med Björkqvists förmåga att förmedla Timos och Teros absoluta värde.
Martina Reuter
Ny Tid erbjöd Hbl Debatt en möjlighet att kommentera kolumnen – de avböjde.
3 kommentarer
Jag skrev så här till HBL:s debattredaktör samma dag som insändaren publicerades: ”Inte vill jag i övrigt begränsa yttrandefriheten, men då en person vill skriva ett debattinlägg som går ut på att två levande personer borde ha aborterats bl.a. för att samhället då skulle ha sparat pengar, kunde ju någon besluta att inte publicera texten.
Jag hoppas att ni inte har så stor brist på debattinlägg att ni inte tänker på de etiska aspekterna.”
Jag fick ett svar som gick ut på att jag hade läst in fel betydelse i texten – att skribenten inte hade menat att T och T borde ha aborterats, utan ännu ofödda barn med missbrukande mödrar. Dessutom stod det i svaret att de hade publicerat texten ”för att eventuellt få i gång en debatt eftersom texten drar vissa paralleller till något som skedde i ett europeiskt land för 70 år sedan.”
Tack, Martina, för att du lyfte fram detta.
Man kan kanske inte direkt svara ”roligt att höra”, men visst är det talande att vi tänkt i så liknande banor. Att du Lena, som läkare och läkarutbildare, reagerade så starkt påminner mig om att frågan, förutom pressetisk betydelse, ju definitivt har stor betydelse för den medicinska etiken.
Tack Lena också för att du på det här sättet förmedlade HBL:s motivering. Jag kan väl förstå viljan att väcka debatt om ett viktigt ämne, viktigt inte minst med tanke på de historiska parallellerna (och man behöver ju ingalunda söka sig ut i Europa för att hitta exempel på eugenik, de finns på betydligt närmare håll). Men samtidigt finns det ju också en gräns för vad man publicerar i syfte att väcka debatt. Om reportaget handlat om Pelle, född med Downs syndrom, och hans mamma Anna, så hade HBL knappast publicerat en insändare, som med uttrycklig hänvisning till Pelle och Anna förespråkade abort och sterilisering. Trots att parallellen till 30- och 40-talen då varit minst lika tydlig. Det är ur det perspektivet som det blir viktigt att diskutera varför man valde att dra gränsen annorlunda i fallet Tero och Timo.
HBL:s publiceringsbeslut var en uppenbar felbedömning också i det avseendet att det inte blev någon debatt. Många reagerade uppenbarligen, men med avsky, inte debattglädje. Och det har vi ju all anledning att vara glada över.