3,K

Definitionen av vad som kan kallas ”psykiatrisk vård” är långtifrån ristad i sten.

Till exempel visar statistiken att det finns häpnadsväckande – läs gärna ovetenskapliga – regionala och nationella skillnader i bältesläggningen av personer med så kallad psykisk störning, både i Sverige och Finland. Speciellt tvångsvården av unga kvinnor (under 35 år), verkar i Sverige vara minst sagt godtycklig och nyckfull. Men kanske går det att urskilja mönster i vården, mönster som avslöjar kulturella skillnader, förlegade traditioner och otidsenligt kvinnoförtryck.

Tidigare har landstingen bara rapporterat hur ofta en viss tvångsåtgärd använts inom sluten psykiatri. Med ett nytt sätt att rapportera (till Socialstyrelsen) går det för första gången att knyta varje tvångsåtgärd till en individ vilket gör att man i detalj kan se hur många gånger en enskild patient har varit utsatt för tvångsåtgärder. Det är dessa siffror som visar att det främst är unga kvinnor som spänns fast i bälte.

Nej, psykvården är verkligen ingen ö där maktstrukturer som råder i det övriga samhället skulle vara satt på undantag, tvärtom. Men det är väl inte vetenskapens fel att vi lever i en värld där faktorer som kön, status, sexualitet, nationalitet, traditioner, politiska åsikter och religion är avgörande för vilken vård man får, inte får, eller undslipper.

Inställningen till tvångsvården är i de nordiska länderna nog inte så enhetlig som man gärna skulle vilja tro. Vi nordbor stirrar oss ofta blinda på det som förenar och söker gemensamma nämnare, och missar konstruktiva och berikande skillnader, vi borde inse att vi faktiskt har mycket att lära av varandra, somliga mer än andra.

I synnerhet psykvårdens praxis i de olika nordiska länderna talar sitt tydliga språk i fråga om sunt förnuft, tolerans, traditioner, kvinno- och människosyn. I Danmark används till exempel inte isoleringsrum. Och på Island har bältesspänning varit förbjuden sedan 1934! Enligt statistiken används tvång i större utsträckning i Finland än i de övriga nordiska länderna – här blir var tionde patient inom psykiatrin föremål för tvångsåtgärd på sjukhuset, män oftare än kvinnor.

”Vård utan tvång – en utopi!” hette det i ett pressmeddelande i samband med en konferens i som ordnades i Vasa för snart två år sedan. Syftet var att föra samman vårdpersonal, vårdtagare och expertis, som en del i ett nordiskt närverk för att minska tvånget i vården. Det nordiska nätverket för minskning av tvång i vården bildades som ett svar på rekommendationerna från Nordiska ministerrådets expertforum för psykisk hälsa. Det nordiska nätverket stöder utbyte av erfarenheter mellan länder och starkare nationella proriteringar för att minska användningen av tvångsvård inom psykiatrin. Syftet är också att införa mätbara mål för att minska tvånget i de nordiska länderna. Nätverket ska främja utbytet av god praxis, forskning, rehabiliteringstjänster, gemensam förståelse av koncept och lagstiftning, jämförbar nordisk statistik och nordiskt ömsesidigt utbyte av personal och brukare. Detta enligt Institutet för hälsa och välfärd i Finland.

Men jag undrar i mitt stilla sinne vems praxis som riktigt ska gälla: Den isländska psykiatrikerns som verkar vara den mest humana och toleranta, eller den med rötter i östra Finland där man gärna tar till den ”ryska machostilen”: milt våld, och om inte det fungerar omilt. Finland må ha varit ett föregångarland vad kvinnlig rösträtt beträffar, vi må ha haft världens första kvinnliga försvarsminister och till och med en kvinnlig president, men när det kommer till mentalvård har vi sanneligen mycket att lära. Jag anser att vi ligger år och dar efter Island som redan före andra världskriget förbjöd bältesläggning som vårdmetod. Det skulle vara oerhört spännande att höra en isländsk psykiatriker ge sin syn på den östfinske kollegans råbarkade metoder angående den ”nödvändiga” bältesläggningen. Att det finns en diversitet i olika länder gällande vården av psykiskt sjuka är väl inte så konstigt? Men hur kan det komma sig att tvångsvården inte ens är nationellt enhetlig, att det skiljer sig i praxis mellan de olika sjukhusdistrikten i Finland – att man oftare tar till auktoritativa metoder i vården som bältesläggning, i östra Finland än i västra? Sett ur etnologiska och antropologiska perspektiv är det ändå knappast oförklarligt – då handlar det inte bara om sjukdom, men om kultur.

Psykiatrins historia är en skrämmande läsning om hur man behandlar de mest försvarslösa och svaga i samhället, eller politiskt och kulturellt ickeönskvärda individer. Under McCarthy-eran i USA använde man sig av lobotomering eftersom det visade sig vara ”utmärkt för att bota kommunister”. Man kan väl säga att ryssarna använt sig av andra, men likvärdiga, metoder för att åstadkomma motsatsen hos icke önskvärda samhällselement, som när man på Serbskij-institutet i Moskva spärrade in oliktänkare på obestämd tid, efter en ”undersökning” gjord av ”politisk” expertis.

Bojor, iskalla duschar, tvångströjor, laxermedel och svältkurer verkar som behandlingsmetoder vara allt mer förlegade inom psykiatrisk praxis. När kommer man att förpassa också bältesläggning och elchocker till historiens sophög? Varför är man så rädda för närhet inom psykiatrin? Elchocker och droger är universalmediciner som ska bota alla diffusa diagnoser, men som gör patienten till en minneslös zombie. Att få en kram, eller att någon håller en i handen – det vill säga sann medmänsklighet verkar vara en bortglömd metod, eller en ännu inte upptäckt metod. Kanske är den allt för enkel och simpel, mest en fråga om sånt som man lär sig i livets skola, och inte kan studera på några fina och märkvärdiga universitet.

Tänk om det mesta vi i dag talar om när det kommer till psykisk ohälsa egentligen är en myt!? Att vi, i alla fall till en del, i onödan, offrar människor på psykiatrins altare, till ingen som helst nytta – vi gör bara ont värre, förorsakar ytterligare trauman, obehag och smärta hos redan känsliga individer. Det är i alla fall vad den antipsykiatriska rörelsen som såg dagens ljus under 1960-talet menade. Författaren Amalie Skram fick stor uppmärksamhet när hon (1895 – 1896) angrep psykiatrikern Knus Pontoppidan i Köpenhamn, med argument som påminner om sena tiders antipsykiatri. Den norskfödda Amalie Skram publicerade två böcker i vilka hon kraftfullt kritiserar behandlingen av och övervåld mot patienterna.

Surrealisten Antonin Artaud publicerade 1925 sitt berömda Brev till överläkarna på sinnessjukhusen där han skriver: ”[…] läkarna är på inget sätt överlägsna sina patienter utom när det gäller makt.”

 

Eva-Stina Byggmästar