Till en viss gräns är sötvatten en förnybar naturresurs, men befolkningstillväxt och överkonsumtion har gjort att den gränsen överskrids på många håll i världen. Vi står inför en vattenkris av ofattbara proportioner och den kan inte hanteras av marknadsmekanismerna, skriver vattenaktivisten Olli-Pekka Haavisto.
I början av juni berättade världens tidningar att Etiopien tänker bygga en damm – Grand Ethiopian Renaissance Dam – i Blå Nilen nära den sudanesiska gränsen. Eftersom Egypten är fullständigt beroende av Nilens vatten höll landets president, försvars- och utrikesministrar samt chefen för säkerhetstjänsten ett krismöte. De hetsigaste av de egyptiska politikerna ville genast anfalla Etiopien. Nättidningen Al-Ahram berättade om demonstrationer och arga medborgare.
På 1960-talet hade Egypten en befolkning på mindre än 30 miljoner, nu har den överskridit 80-miljonerssträcket och förväntas i framtiden uppgå till 150 miljoner. Redan år 2017 blir landets vattenbehov större än den mängd vatten Nilen för med sig.
Nilen är i sin tur inte den enda överutnyttjade floden i världen. Åtskilliga andra stora vattendrag har upphört att rinna ut i havet under delar av året, däribland Colorado-floden och Rio Grande i Nordamerika, Jordan i Mellanöstern, Indus i Pakistan, Murray i Australien samt Gula floden i Kina. I rapporten Global Monthly Water Scarcity: Blue Water Footprints versus Blue Water Availability från ifjol varnade en internationell forskargrupp om allt gravare ”ekologiska och ekonomiska konsekvenser” som en följd av ”ytterst knappa vattentillgångar” inom 201 avrinningsområden. I dessa områden lever sammanlagt 2,67 miljarder människor.
Vattnet är grunden till allt
Enligt FN:s uppskattning är 78 procent av jordens yta täckt av vatten eller sumpmarker, men endast 2,5 procent av allt vatten är sötvatten och det uppträder i sin tur till största delen i form av glaciärer i polarområdena, utom räckhåll för människan. I det hydrologiska kretsloppet avdunstar ändå en del vatten från oceanerna, blir moln på himlen och faller i form av regn och snö ner till jordens yta, varifrån det som yt- och grundvatten åter rinner ut i oceanerna. På alla kontinenter fungerar snö- och istäckta bergsområden som jordens vattentorn som förser landområden med vatten under torra årstider.
Sötvattnet förnyas i det hydrologiska kretsloppet, men för att vattenanvändningen ska vara hållbar och inte rubba den ekologiska balansen får användningen inte överskrida den mängd vatten som omsätts. Meena Palaniappan (ledare för International Water and Communities Initiative) och Peter Gleick (Pacific Institute) bevisade för tre år sedan att mänskligheten numera utnyttjar över hälften av planetens sötvatten och på så vis håller på att nå en ”peak ecological water”, vilket börjat förorsaka allvarliga ekologiska störningar (jmf. ”peak oil” red.anm.).
Vattnet och dess naturliga kretslopp är centrala element i alla klimatförhållanden och i planetens alla organiska och icke-organiska processer. Vattnet utgör en grund för det mänskliga livet och således även för alla mänskliga samhällen. Inte undra på att vattnet också har en speciell position inom alla kända religioner. Det enda undantaget är marknadsfundamentalismen, enligt vilken H2O bara är ytterligare en kemisk förening som man kan handla med som med vilken produkt som helst.
Vi dricker inte för mycket
I länder med låg och medelhög inkomstnivå använder hushållen endast 8 procent av sötvattnet, medan industrin använder 10 procent och jordbruket 82 procent. I länder med hög inkomstnivå är motsvarande andelar 11, 59 och 30 procent. Vattnet förbrukas alltså nästan helt inom produktionen.
På grund av sina unika egenskaper är vattnet också oersättligt i produktionen – det är ett välkänt faktum inom näringslivet. Det vatten som är osynligt i slutprodukten, men som behövs under produktionsprocessen kallas virtuellt vatten. För att producera till exempel ett kilogram nötkött behövs 16 000 liter vatten, medan det för ett kilogram spannmål behövs mellan 700 och 1 300 liter, beroende på sädesslaget och avdunstning i odlingsområdet. Två t-skjortor, till vilka det behövs ungefär ett kilogram bomull, förbrukar 9 000 liter virtuellt vatten. För att tillverka en dator behövs omkring 33 000 liter.
Eftersom världsekonomin är uppbyggd så att produktion och konsumtion inte är lokalt bundna till varandra kan konsumenten använda vattenresurser från vilken världsdel som helst. När du äter thailändskt ris påverkar du det hydrologiska kretsloppet vid Mekongfloden, när du klär dig i bomull bidrar du sannolikt till att ytterligare torka ut Indusfloden, när du dricker Costa Rica-kaffe använder du en del av landets nederbörd. När du köper teknologi tillverkad i Kina bidrar du till att förstöra landets vattenekologi. Ditt virtuella vatten är vatten som lokalbefolkningen inte kan använda efter att det smutsats ner eller avdunstat under produktionsprocessen.
På det här sättet försvårar konsumenten – oftast omedvetet – situationen för människor som bor i områden med överexploaterade vattenresurser. Maude Barlow, som åren 2008–2009 fungerade som specialrådgivare för FN:s generalförsamlings ordförande, påpekar att ”många fattiga länder exporterar enorma mängder vatten i form av virtuellt vatten eftersom de har ett desperat behov av inkomster, eftersom Världsbanken och Internationella Valutafonden pressar dem att betala sina skulder med industriellt odlade produkter.” I Indien har en vattenkris seglat upp samtidigt som landet, liksom Thailand, blivit en storexportör av virtuellt vatten. Vietnam håller på att förstöra sitt grundvatten med kaffeexport. Utanför växtsäsongen förser Afrika Europa med artificiellt odlade frukter, precis som Latinamerika servar nordamerikanerna.
Arjen Hoekstra och Mesfine Mekonne fäste i Water Footprint of Humanity uppmärksamhet vid att ”många [rika] länder i hög grad har externaliserat sitt vattenfotavtryck utan att ta i beaktande att produkterna de importerar kan vara förknippade med sinande och nedsmutsade vattentillgångar i tillverkningsländerna.”
Läget förvärras ytterligare av att även energiproduktionen lämnar ett vattenfotavtryck. Klimatförändringen tvingar världens energiproduktion till stora omställningar, samtidigt som UNESCO-IHE:s forskning visar att biobränslen i genomsnitt ger upphov till ett 70 gånger större vattenfotavtryck än råolja.
Vattenkonflikter äger rum överallt
Det är inte överraskande att vattenfrågor ger upphov till konflikter. Till exempel är den illegala migrationen mellan Mexiko och USA till stor del en vattenkonflikt. I bakgrunden finns gränsfloden Rio Grande, som håller på att torka ut – ett typiskt exempel på en av människan förorsakad rubbning av det hydrologiska kretsloppet. De 9 miljoner människor som bor i flodens avrinningsområde är beroende av dess vatten, som till största delen förbrukas av jordbrukarna. I det här varma och torra avrinningsområdet odlas bomull och blålusern, som hör till de törstigaste växterna på planeten. En stor del av bevattningsvattnet avdunstar och bara 40 procent hamnar till slut i växterna. Konstbevattning gör jordmånen salt och ickeodlingsbar eftersom vattnet innehåller mineraler som anrikas på åkrarna. År 1944 upprättade USA och Mexiko ett avtal om floden. Då var befolkningsmängden lägre och floden överexploaterades inte, men nuförtiden är mängden vatten som avtalet ställer till de mexikanska odlarnas förfogande förödande liten.
Eftersom odling slutade vara lönsamt, bestämde man sig tanklöst för att prova på mjölkproduktion. Men för att producera en liter mjölk krävs en mängd foder som i de här förhållandena förbrukar 7 500 liter vatten. Av den här orsaken flyter det i Rio Grandes 400 meter breda delta numera en under två meter bred rännil.
När man suger ut floden i syfte att konstbevattna åkermark är det alltså inte märkligt att människor blir tvungna att överge området och söka utkomst annanstans. Konsekvenserna kan ses bland annat vid gränsen mellan USA och Mexiko, men överallt i världen förstör människan floders hydrologiska kretslopp genom att överexploatera dem. Det ger upphov till klimatflyktingar, och förorsakar spänningar mellan stads- och landsbygdsbefolkning samt mellan rika och fattiga.
Vatten värdefullare än mark
Förutom ytvatten exploateras grundvatten besinningslöst runt om i världen. Det rubbade hydrologiska kretsloppet kan iakttas i form av förtvinad växtlighet och ökenspridning. I det globala nord tömmer det industriella jordbruket grundvattentillgångarna genom att utnyttja borrningsteknologi som lånats från oljebranschen. I den globala syd gör miljontals småbrukare samma sak och konstgjorda brunnar subventioneras av västerländska hjälporganisationer, stater och företag, utan att någon tänker på verksamhetens ekologiska konsekvenser. Överexploateringen av grundvatten har sina rötter i 1970-talets gröna revolution, då man med hjälp av konstbevattning och jordbrukskemikalier anlade vattenslukande odlingar på soliga, men torra områden. Frukten av besluten skördas nu: grundvattnet har ställvis sjunkit hundratals meter och åkrarna är inte längre odlingsbara på grund av försaltning och föroreningar.
Samtidigt har Kina och de rika länderna i Mellanöstern börjat arrendera eller köpa odlingsjord i Östafrika och Sydostasien. Länderna i fråga lider inte själva av brist på jordbruksmark – de är ute efter vattenresurser i de länder som har en svagare maktposition i den globala ekonomin.
Peter Brabeck-Letmathe, Nestlés före detta vd, har uttryck detta utan omskrivningar: ”Affärerna handlar inte om mark, utan om vattnet. Med marken kommer rätten att utnyttja det vatten som finns där… vilket i allt högre grad kan vara den värdefullaste delen av ett kontrakt.”
Brabeck-Letmathe beskriver fenomenet som ”den stora vattenkapningen”.
Nära bristningsgränsen
Vattenrofferiet kan ses i ljuset av vattenanvändningen på hemmaplan, till exempel i Kina. Redan i juli 2007 sade den kinesiska naturskyddsmyndighetens viceminister Pan Yue till den regeringskontrollerade tidningen China Daily att ”Kinas naturmiljö är nära bristningsgränsen”. Två tredjedelar av de kinesiska städerna lider av knappa vattentillgångar, och åtminstone hundra har drabbats av akut vattenbrist. Årligen släpps 45 miljarder ton obehandlat avloppsvatten ut i landet, vilket enligt Världshälsoorganisationen WHO innebär att 700 miljoner kineser dricker vatten som inte uppfyller minimikraven. 75 procent av floderna och sjöarna i Indien är så förorenade att man inte ens kan simma i dem. I Bangladesh är 65 procent av grundvattnet förorenat och över en miljon människors dricksvatten innehåller arsenik. Också i USA är läget allvarligt: 40 procent av floderna och nästan hälften av sjöarna är för giftiga för att man ska kunna fiska, simma eller dricka ur dem. Kemikalier som används i det industriella jordbruket, bristfällig behandling av spillning från boskap och avfall från gruvor utgör de bakomliggande orsakerna. I Mexico City och Sao Paulo lider människorna av förorenat vatten och överkonsumtion.
Eftersom den totala mängden sötvatten i kretsloppet inte kan öka, men världsekonomin styrs av den gränslösa tillväxtens princip håller vi på att hamna i en omöjlig situation: när både konsumtionsbehovet och planetens befolkning ökar räcker inte vattnet till för alla. Staterna förblir eventuellt formellt sett fredliga, men mellan dem som behöver vatten kommer det att uppstå spänningar som kan utmynna i våld.
I världens tillväxtekonomier växer medelklassen explosionsartat, samtidigt som den fattiga befolkningens situation blir sämre. När åldersstrukturen dessutom föryngras – i Egypten, Filippinerna, Indien, Pakistan och Saudiarabien är medianåldern 25 år eller yngre – ökar konsumtionen häftigt eftersom den mest gynnsamma åldern för shopping är 16-40 år.
Och då medelklassen växer, till exempel i Egypten ökar både konsumtionen och belastningen av floden. Som Gwynne Dyer konstaterade år 2010 i nättidningen straight.com: ”På Nilens avrinningsområde bor i dag omkring 400 miljoner människor. Egypten och Sudan, vars sammanlagda invånarantal är 120 miljoner utnyttjar nästan allt vatten. Inom 15 år uppskattas befolkningsmängden uppgå till 800 miljoner, varav 150 miljoner är egyptier och sudaneser. Det är mycket svårt att tro att dessa två länder fortsättningsvis ska kunna använda 90 procent av flodens vatten. Men å andra sidan: hur ska de klara sig utan det?”
Ett tänkbart svar på den frågan levererade den indiska forskaren och aktivisten Vandana Shiva redan 2002: ”Vattenkrisen är en ekologisk kris som har en kommersiell bakgrund och saknar marknadslösningar. De lösningar marknaden erbjuder förstör marken och förvärrar ojämlikheten. Ekologiska problem fordrar ekologiska lösningar, och lösningen till orättvisor är demokrati. För att hantera vattenkrisen måste den ekologiska demokratin återupprättas.”
Olli-Pekka Haavisto
är medborgaraktivist med inriktning på vattenfrågor och bland annat översättare till Maude Barlows bok Blue Covenant som inom kort ska ges ut av Like.
Översättning Emma Nippala
3 kommentarer
hej alla detta var lite mycket text men jätte bra, puss och kram
Håller med, bra text puzz
My thanks to Oliver Gustafsson for bringing up this old but very good and informative text. And now, when the text has made clear what the problem is, what to do about it?
Of course one can think of all types of actions to be taken, from trying to cut down on the consumption of meat (what about a slogan saying ”meat is a spice” – which would suggest that it should be used only in small amounts, just as an addition to ”real food”) to teaching methods of agriculture which are less wasteful of water to making water a valuable commodity which one can sell (to improve people’s ideas of the value of water; and what about the possibility of cutting off the Bottenvik from the southern parts of the Baltic, let the salt gradually be flushed out, and begin to sell the resulting fresh water by the tanker load to – let’s say – the cities on the North African coast …).
But all these more or less nice ideas will rather soon be overtaken by the population growth which is going on in, especially, those regions which have anyway a water problem already (such as Ethiopia, Egypt, Sudan, and large areas of Africa anyway).
And as reasons for this population growth I see at least two. One is the lack of a public social system which would look after old people; i.e. people have to have rather many children in order to be reasonably sure that there will be somebody to look after them once they are getting old. And the other reason is the influence of a culture which makes it self-evident that having children (and not few) is simply part of being a ”real” woman, on top of which comes the influence of, especially, the Abrahamic religions (i.e. Islam and Christianity) with their neurotic ideas about sexuality and all those ”duties” connected to it.
The only larger religion with whom it is possible to talk about sex in any non-neurotic way seems to be Buddhism, but it would not be realistic to try and replace the Abrahamic religions by going out and preaching Buddhism. Which leaves as the only other way the attempt to spread secularism. Meaning, we have to become a bit more militant in spreading the ideas of European enlightenment, in special NOT accepting the demands for ”political correctness” and respect for anything which calls itself a religious conviction. The critical dealing with religion would of course have to go against ANY superstition, i.e. NOT only against preachers of Islam who try to ridicule evolution theory but also against US Bible Belters who try to sell creationism (and even try to put political pressure behind their agenda). And one may also find out that some of the more usual Western ideas (such as democracy, freedom of the press, etc.) may need some more thinking-through plus, sometimes, some modification in order to make them a bit more convincing. E.g., what is the good thing about democracy? One of the best things seems, to me, the FEEDBACK between governments and governed ones, but this is hardly ever mentioned. Well, one can talk more about this, but I do think that religion is a problem to which very much more should be done …