1,5K

I Norden finns det gott om lagar som reglerar arbetsmarknaden, som ska motverka diskriminering och orättvis behandling. Ändå är det ett faktum att män fortfarande tjänar betydligt bättre än kvinnor och att kvinnor oftare utsätts för diskriminering i arbetet. På 2000-talets arbetsmarknad med dess allt starkare ideal om ”effektivitet” och ”flexibilitet” verkar också kvinnor och kvinnodominerade branscher missgynnas mest.

I boken Bit inte ihop! ger Rebecka Bohlin och Sara Berg konkreta exempel på kvinnors erfarenheter av diskriminering och tips på hur feministiskt självförsvar kan användas för att synliggöra och bekämpa förtryckande strukturer i arbetslivet. Ny Tid har idag glädjen att publicera ett utdrag ur bokens tredje kapitel.

Natasja tar av sig de nya kängorna i hallen. Nu kan hösten komma – hon är beredd. De var egentligen lite för dyra, men håller säkert länge. De gör ju så fina skor nuförtiden, som mormor skulle ha sagt. Och med det nya vikariatet som reporter på lokalradion är ju ekonomin säkrad några månader till. Hon köpte en brieost också, visserligen på lågprisaffären, men det känns festligt. Två månaders arbetslöshet är snart till ända. Konstigt bara att inte kontraktet kommit än, kan det vara posten som krånglar? 

Natasja känner sig ovanligt energifylld och börjar sortera fotografier, när telefonen ringer. Det är chefen på radion:

– Hej Natasja, allt väl?

– Jo tack, det är bra, du då?

– Tack det är bra, men jag ringer tyvärr med lite dåliga nyheter. Josse som skulle vara tjänstledig har fått förhinder för sin resa, så den blir inte av.

– Nehej, vad tråkigt.

– Ja, och det betyder ju att vi inte behöver dig längre, som du förstår.

– Eh, nehej … 

Besvikelsen växer som en klump i magen.

– Jag tror att det kan bli något efter årsskiftet nästa gång. Jag kan nästan lova det på en gång, men då får du se till att inte ta jobb av samma arbetsgivare fram till dess, så att du blir »in-lasad«. Vi kommer att behöva någon under två månader i februari–mars. Då står du först på min lista, vill du ha det?

– Jag får nog återkomma senare i veckan om det. 

Natasja kämpar för att inte rösten ska brista.

– Sköt om dig nu, vi hörs framöver Natasja! Kram och hejdå!

– Kram … hejdå.

Klick. 

När samtalet bryts sitter Natasja och bara stirrar tomt framför sig en stund. Hur kan chefen ha mage att säga upp henne nu, tre dagar innan vikariatet skulle börja? Det är så sjukt att de sätter i system att inte ge några fasta anställningar genom att begränsa vikariaten när de närmar sig gränsen för Las*. Hon hade ju räknat med det här jobbet!

Det är första gången Natasja vänder sig till facket. Kvinnan som svarar är hjälpsam och engagerad. Det låter som att hon blir ärligt upprörd när Natasja beskriver sin situation.

– Det här är absolut inte okej, de får inte göra så. Muntliga avtal gäller, så du bör ha en månads uppsägningstid.

– Jag har all information på mail också om det hjälper, säger Natasja.

– Har du sparat mailen? Ännu bättre. Då har vi mer på fötterna. Vi begär en tvisteförhandling.

Det blir tyst en stund i telefonen medan Natasja tänker. Vågar hon mucka med en arbetsgivare? Det finns många arbetslösa journalister som gärna tar vad de får, utan att klaga. Men är det värt det om de behandlar en hur som helst? Plötsligt tänker Natajsa på mormor igen. Hon skulle inte ha tagit skit.

– Det låter bra! svarar Natajsa och känner sig varm av ilskan.

Efter den fackliga förhandlingen får Natasja lön för en månads uppsägningstid – och en ursäkt från chefen.

 

En tydlig konsekvens av deltidsarbete och tillfälliga kontrakt är att många kvinnor får ekonomiska problem, inte bara under den tid de jobbar deltid utan även senare i livet som pensionärer, eftersom pensionen grundas på intjänad lön. Värst drabbas de kvinnor som jobbat deltid, sedan skilt sig och lever ensamma. En undersökning som Institutet för framtidsstudier presenterade hösten 2012, visar att de frånskilda kvinnorna behöver ett tillskott på omkring 30 procent för att hamna i samma pensionsnivå som männen.

Men det är inte bara ekonomin som påverkas av deltidsarbetet. Rapporten Utarbetad eller utbytbar, som bygger på intervjuer med fackförbundet Handels medlemmar sommaren 2012, visar att arbetsmiljön försämras för alla på en arbetsplats med många visstidsanställda. Stress, utmattning och sämre relation med chefen är vanligare. Nära sex av tio kommer alltid eller ofta hem utmattade från en arbetsplats med hög andel visstidsanställda mot färre än fyra av tio på jobb med få tillfälligt anställda. Även de tillsvidareanställda mår sämre på dessa arbetsplatser, eftersom de tvingas ta ansvar för att hålla ihop verksamheten, hoppa in då det saknas personal och ständigt lära upp de nyanställda.

 

Löftet som inte verkställdes

Många politiker talar positivt om den ”flexibla” arbetsmarknaden, men vissa oroar sig samtidigt för dess baksidor. 2003 tillsatte den dåvarande S-regeringen en utredning för att undersöka om situationen var möjlig att förändra.

– Det ska komma en lag om heltid, lovade arbetsmarknadsministern när han intervjuades av Kommunalarbetaren, strax innan han lade fram sitt utredningsdirektiv.

När utredningen så var färdig 2005, konstaterade den att av de omkring 200 000 deltidsarbetande människor som vid denna tid önskade jobba heltid var 150 000 kvinnor.

Utredarna sammanfattade deltidarnas problem: de har svårt att försörja sig genom eget arbete, deras låga inkomstnivå påverkar pension samt sjuk- och arbetslöshetsersättningsnivå, de har sämre karriärmöjligheter än de heltidsarbetande och de har svårare att satsa på egen kompetensutveckling eftersom de ofta arbetar oregelbundet.

Mot denna bakgrund föreslog utredningen en lag som innebar att utgångspunkten vid anställning skulle vara heltid och att bara en sjundedel av de anställa i ett företag skulle kunna deltidsanställas. Men lagförslaget möttes av protester och blev aldrig verklighet.

Arbetsgivarna i de kvinnodominerade branscherna brukar hävda att det inte är ekonomiskt försvarbart att anställa fler på heltid.

I de mansdominerade branscherna förs dock inte det argumentet fram i motsvarande utsträckning. Tittar vi till exempel på situationen i butiker som ligger sida vid sida i samma köpcentrum har de mansdominerade hemelektronik- och byggföretagen fler heltidsanställda än de kvinnodominerade klädbutikerna.

 

Varför gör kvinnorna mer i hemmet?

Kvinnors deltidsarbetsmarknad är en viktig förklaring till att kvinnorna generellt drar ett tyngre lass vad gäller det obetalda hushållsarbetet. Men även om det skulle vara möjligt att hitta ett heltidsjobb hamnar den deltidsarbetande kvinnan lätt i en ond cirkel – inte minst om hon lever heterosexuellt. Lönen på hennes jobb är sett till statistiken troligen lägre än på hans och arbetet är kanske slitigt. Deras familj, som enskild enhet, kan finna fördelar, både ekonomiskt och emotionellt, i att hon jobbar deltid. Och om hon ändå inte jobbar heltid är det väl inte för mycket begärt att hon utför mer av det obetalda hemarbetet i sin familj?

Men så länge hon jobbar mer hemma och tar ett större ansvar för barn och gamla föräldrar – hur ska hon då ha kraft och ork att söka nya jobb och känna att hon vill och klarar att jobba heltid? Och om hon inte är fullt närvarande på jobbet, genom deltid och eventuellt långa föräldraledigheter – hur ska hon då kunna driva den fackliga kampen för fler heltidsanställningar och lika lön?

 

Historien spelar roll

En annan bärande förklaring till att kvinnor fortfarande tar ett större ansvar för hem och barn är de förväntningar som vi diskuterade i (bokens, red. anm.) kapitel två. Kvinnor har historiskt tagit ett större ansvar för obetalt hushållsarbete, deras lönearbete har osynliggjorts och i perioder av hög arbetslöshet har förbud mot kvinnors lönearbete till och med införts.

Vi måste hålla i minnet att många privata arbetsgivare i början av 1900-talet hade som praxis att avskeda kvinnor när de gifte sig eller blev gravida. Detta ledde till att de gifta kvinnorna födde färre barn än någonsin – vilket på sätt och vis gynnade dem.

1934 publicerade socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal sin bok Kris i befolkningsfrågan, som fick ett starkt genomslag i samhällsdebatten och bidrog till att etablera en syn på kvinnor som arbetskraft snarare än husmödrar. Författarna argumenterade bland annat för att äktenskapsfrekvensen och barnafödandet riskerade att minska ytterligare om kvinnor inte tilläts förvärvsarbeta.

När arbetslösheten minskade, på grund av en kraftig upprustning i slutet av 1930-talet, infördes 1939 en lag som förbjöd avskedande med anledning av havandeskap eller giftermål.

En rad reformer som syftade till att underlätta familjebildande och öka barnafödandet genomfördes när Socialdemokraterna »byggde Folkhemmet«: statliga bostadslån, utbyggd mödravård och en moderskapsförsäkring som gav ersättning åt mammalediga kvinnor i upp till 56 dagar samt ett allmänt barnbidrag. Det ledde bland annat till att allt fler kvinnor gifte sig under 1950-talet, att barnafödandet steg kraftigt och att kvinnornas förvärvsarbete sjönk till drygt 30 procent i början av 1960-talet. Denna utveckling, att majoriteten av kvinnorna var hemmafruar, kom att vändas först när daghemmen så småningom började byggas ut, tack vare kvinnorörelsens högljudda krav och arbetsmarknadens behov av kvinnorna.

Den historiska erfarenheten att kvinnor ses i första hand som husmödrar framför allt när arbetslösheten är hög, är viktig att komma ihåg. Även om vi rört oss långt i jämställdhetsfrågor sedan dess bör vi vara medvetna om att debatten om kvinnornas ”viktigare” roll i hemmen ständigt riskerar att komma igen i tider av högre arbetslöshet.

 

Olika förväntningar på omsorg

Går det att utmana bilden av kvinnor som givna omsorgspersoner utan att för den sakens skull förespråka en mer individualistisk och egoistisk människosyn? Vi tror det.

Ett led i ett sådant självförsvar innebär att ifrågasätta varför förväntningen att se till andras behov före sina egna fortfarande i större utsträckning riktas mot kvinnor än mot män. Ska vi lyckas ifrågasätta det kan en strategi vara att undersöka i vilken grad våra val är påverkade av samhällets förväntningar.

Många kvinnor intalar sig att rollen som ”projektledare” i familjen är självvald: de ”är” generösa och de upplever den största glädjen när de får pyssla om andra. De har funnit sig i att ge mer än de får och de kanske till och med protesterar när någon annan försöker göra sin rättmätiga del av jobbet.

Här finns starka traditioner av självuppoffrande kvinnor. Det rullar liksom på av gammal vana. Vi upprepar åtminstone något av det vi sett våra mammor, mormödrar och andra kvinnor göra. Och dagens generation kvinnor lönearbetar inte bara mer än sina mammor, tempot har också skruvats upp på jobbet och nya krav har tillkommit i takt med att ny teknik och ökande vinstkrav har introducerats.

Om vi ska ha tid för mer vardagssysslor skulle antagligen intensiteten i arbetslivet behöva förändras och arbetstiden förkortas generellt.

Men låt oss dessutom konstatera att vi långt ifrån bara styrs av traditionella värderingar och försöker upprepa det vi sett andra göra och som vi uppfattat som kvinnlig normalitet. Tack vare den feministiska kritiken av att kvinnor gör en orimligt stor del av det obetalda hushållsarbetet sker det ju samtidigt en långsam förändring till det bättre. När SCB (Statistiska centralbyrån) jämför sin senaste rapport med studier genomförda tio år tidigare finner de att kvinnor har minskat sin tid för obetalt hemarbete med i snitt en timme per dag – samtidigt som deras betalda arbetstid ökat med tre timmar per vecka. Männen har å sin sida ökat sin tid för obetalt hemarbete med i snitt åtta minuter per dag – samtidigt som de minskat sin betalda arbetstid med fyra timmar per vecka.

Vi ser med andra ord en långsam utveckling mot att kvinnors och mäns villkor närmar sig varandra.

 

Rebecka Bohlin
Sara Berg

 

Rebecka Bohlins och Sara Bergs bok Bit inte ihop! Sätt gränser på jobbet ges ut av Ordfront i början av september. Författarna har båda lång erfarenhet av att hålla kurser i feministiskt självförsvar.