1,1K

Tre av världens stora ekonomier, USA, Europa och Japan, svarar för mer än hälften av hela världens produktion. Alla genomgår just nu en ekonomisk skärseld. Den kallas förskönat för ”den stora recessionen”.

Det finns en evig tvist om hur man skall ta sig igenom de tusen kvalen: med stimulans eller åtstramning? En nationalekonom säger det ena, en annan det andra. Av två nationalekonomer får man som känt tre åsikter. Vem skall man tro? Ekonomerna är här lika splittrade som fysikerna och klimatologerna om den globala uppvärmningen. Sker det alls en uppvärmning, och är den i så fall förorsakad av människan? Ett nytt element i debatten är att uppvärmningen, som väl i alla fall måste erkännas, under det senaste decenniet blivit långsammare. I höst väntas en ny IPCC-rapport, en mammut på tusentals sidor som väl ingen orkar läsa i dess helhet. Sedan kan en ny maratondebatt starta i Hbl:s insändarspalter. Den senaste stoppades nyligen: ”Redaktionen förklarar härmed debatten för denna gång avslutad.”

Det är lätt att håna både nationalekonomerna och naturvetarna. Men båda sysslar med otroligt komplicerade sammanhang. Ekonomerna med samband mellan miljarder beslutsfattare i det globala samhället. Naturvetarna med hela världens invecklade ekosystem. Lekmannen söker gärna efter auktoriteter att tro på. Inom naturvetenskaperna har jag inga. Jag tror på experimentet som metod, men man kan inte utsätta hela världens natur för experiment. Dessutom ändras en del av natursanningarna efter nya upptäckter, ibland innan man lärt sig de gamla.

Inom nationalekonomin måste jag däremot erkänna att jag har haft mina auktoriteter. Nils Meinander gav mig John Maynard Keynes och John Kenneth Galbraith. Keynes multiplikatorteori blev mitt mantra. Däremot begrep jag aldrig Says lag, som säger att produktionen alltid hittar sin egen efterfrågan.

Dessutom var Keynes motståndare Friedrich von Hayek klantigt översatt: ”Det finns alltid behov av en stekhöna till.”

När Hayeks lärjunge Milton Friedman för 40 år sedan krossade Keynes finansteoretiska system med sin egen monetära marknadsfundamentalism befann jag mig, som Dante, ”i mitten av en dunkel skog, där jag ej längre rätta vägen kände.” Litet hjälpt blev jag av nobelpristagaren Paul Krugman, hans kolumner i New York Times och böcker som End This Depression Now. Men också Krugman har mött motstånd.

Huvudfrågan har varit den klassiska: stimulans eller åtstramning. I stort sett samma som mellan 1900-talets ekonomiska giganter Keynes och Hayek. Krugmans keynesianska recept att stimulera med skuldsättning möttes av motståndarnas argument att ”man skall inte flytta över skuldbördan på nästa generation.” Krugman svarade med att ungdomen bättre behövde arbete i dag, och att skulderna ändå aldrig skulle kunna betalas av ett framtida proletariat. Krugman hamnade dessutom i en bitter fejd, med tillhörande invektiv, med EU:s huvudåtstramare, den finländske kommissionären Olli Rehn.

Mina auktoriteter började verka föråldrade.

Jag beslöt att rådfråga Seppo Honkapohja, den teoretiskt bäst meriterade av Finlands Banks direktörer. Jag skapade en tacksamhetsskuld genom att ge honom några delikata passningar på basketplanen och frågade sedan vad jag skulle läsa.

”Martin Wolfs kolumn i Financial Times på onsdagarna är alltid läsvärd”, svarade Seppo.

Så jag började läsa Wolf. Men hans hårdaste ställningstagande hittade jag inte i FT, utan i julinumret av The New York Review of Books. Det är ord och inga visor:

”Åtstramningen har misslyckats. Den förvandlade en gryende återhämtning till en stagnation. Den tvingade fram stora och onödiga kostnader, inte bara på kort sikt utan också i det långa loppet: kostnaderna av uteblivna investeringar, av företag som aldrig startas, av färdigheter som förtvinar och av släckta förhoppningar”.

Denna politik i England och stora delar av eurozonen var enligt Wolf värre än ett brott, den var en blunder. Den största skulden sätter han på toppmötet mellan tjugo ledande ekonomier i Toronto 2010. Det beslöt att de utvecklade ekonomierna skulle halvera sina finansiella underskott senast 2013.

Enligt Keynes multiplikatorteori fungerar investeringar likt en hävstång som höjer landets produktion. Den fungerar också åt andra hållet: nedskärningar accelererar minskningen i produktionen. I somras gav Internationella Valutafonden ut en rapport som visade just detta.

Wolf, som alltid stöder sina argument med statistik, har räknat ut att blandningen av skattehöjningar och statliga utgiftsnedskärningar mellan 2010 och 2013 kostade Grekland 11,8 procent av potentiell ekonomisk tillväxt. Motsvarande utebliven BNP-ökning var 6,1 procent i Portugal, 3,5 procent i Spanien och 3,4 procent i Italien.

Finlands regering har bland annat av Raimo Sailas beskyllts för att ha varit överoptimistisk. Det kanske var berättigat år 2010, men så kom de självförvållade nedskärningarna och förstörde allt. Wolf tar fram USA:s finansminister Andrew Mellows idiotiska råd till Herbert Hoover i början av den stora amerikanska depressionen: ”Likvidera arbetskraften, likvidera lagren, likvidera bönderna, likvidera fastighetsmarknaden”.

Bakom den satsen anar man den amerikanska puritanismen, liksom bakom den senaste europeiska åtstramningen en protestantisk moralism.  Det ekonomiska argumentet mot stimulans är att en längre svångrem aldrig kan göra dig fetare. Det moraliska är att remmen i stället kan användas för att piska disciplin i ditt ätande.

Vad säger då Wolf om skuldsättningen?

Den tangerar i Grekland, Spanien och Italien problemet med att en assymmetrisk inflation sedan eurons införande har höjt lönerna med bara 13 procent i Tyskland men med 20 till 30 procent i Grekland och Spanien och ännu mera i Italien. Men det är ett annat problem.

För länder med hanterbara statsskulder, som Storbritannien, säger Wolf att räntorna är så låga att upplåning är som en gratis lunch. England har inte råd att låta bli att låna, och IMF uppmuntrar till satsning på infrastruktur.

Finland är förstås med sitt exportberoende i en något annan situation. Men att åtstramningen var för stor och kom vid fel tidpunkt är enligt Martin Wolf nu allmänt accepterat. Det är väl det man äntligen förstått i Finland när man fem år för sent talar om det märkliga ”preciserad stimulans”.

I alla fall har Wolf bättre övertygat mig om att människan påverkar ekonomin än någon naturvetare har bevisat att människan är huvudorsak till klimatets uppvärmning.

 

Per-Erik Lönnfors