Både den kapitalistiska marknadsekonomin och centraliserade statssocialismen tenderar att ge upphov till orättvisor. Deltagarekonomin utgör ett seriöst, rättvist och frihetligt alternativ, skriver Anders Sandström, i sin artikel om deltagarekonomins grundläggande värderingar. 

Kapitalismen skapar enorma orättvisor. Den ger upphov till inkomst- och förmögenhetsklyftor vars like aldrig tidigare skådats. Den kränker och förnedrar människor, tar ifrån dem deras värdighet och skapar ett oerhört lidande. Den slösar med våra gemensamma resurser i en utsträckning som nu hotar förutsättningarna för mänsklighetens framtida existens.

Trots detta tror många att situationen skulle bli ännu värre om kapitalismen avskaffades. Inom de politiska partierna, från höger till vänster, tycks det råda konsensus kring åsikten att det inte finns något alternativ till kapitalistisk marknadsekonomi, bara en begränsad möjlighet att i bästa fall lindra dess mest skadliga effekter. Kapitalismen tas för given, som en del av naturen. En överväldigande majoritet tycks ha accepterat Margret Thatchers gamla TINA-argument, eller åtminstone TINBA – There Is No Better Alternative.

 

Bakgrund

Den deltagarekonomiska modellen – Participatory Economics – är en ekonomisk vision som utgör ett seriöst och genomarbetat alternativ till både kapitalism och centralplanering. Den presenterades första gången 1991 i två böcker av Michael Albert och Robin Hahnel, och har sedan dess diskuterats, vidareutvecklats och kritiserats i ett stort antal böcker, artiklar och paneldiskussioner. Den hittills enda svenska presentationen kom 2004 i boken Deltagarekonomi – Livet efter kapitalismen (Ordfront) av Michael Albert. Robin Hahnels senaste bok Of the People, by the People: The case for a Participatory Economy (AK Press) kom ut hösten 2012, och ger den hittills bästa introduktionen till deltagarekonomin (Hahnel intervjuades i Ny Tid 39/2012 red.anm.).

Tidpunkten för lanseringen av modellen – 1991 – ska ses mot bakgrund av det systemskifte som utmärkte slutet av 1980-talet. 1989 föll Berlinmuren och den amerikanske professorn Francis Fukuyama menade att vi i och med kommunismens fall hade nått historiens slut – kapitalismen och den västerländska ”demokratin” hade segrat och några alternativ var inte längre tänkbara. Redan tidigare under 80-talet hade Margaret Thatcher myntat sitt ”There is No Alternative”. Men det var inte bara högerinriktade akademiker och politiker som hade svårt att se alternativ. Den brittiske vänsterorienterade ekonomen Alec Nove hävdade att allokering i en ekonomi bara kan ske via marknader eller via centralplanering. Albert/Hahnel menade att inget av detta var sant och de insåg vikten av att formulera och offentliggöra ett seriöst ekonomiskt alternativ till både marknadsekonomi och centralplanering.

 

Koordinatorklassen

Michael Alberts och Robin Hahnels samarbete går tillbaka till 60-talets student- och antikrigsaktivism. Vid tidpunkten för lanseringen av Participatory Economics hade de hunnit publicera flera gemensamt författade böcker som genomgående ifrågasatte marxismen utifrån en frihetlig position. Den i sammanhanget kanske mest betydelsefulla kritiken, och det som blev embryot till den deltagarekonomiska modellen, tog sikte på Marx klassanalys. Albert och Hahnel identifierar nämligen en tredje självständig klass med egna intressen och klassmarkörer utöver marxismens arbetare och kapitalister, en klass som de definierade utifrån inflytande och makt över egna och andras arbetsuppgifter. Ursprunget till denna idé finns i boken Between Labor and Capital (1978) som är en samling texter av olika författare med avstamp i en uppsats av Barbara och John Ehrenreich om ”The Professional and Managerial Class.” Denna tredje klass – koordinatorklassen – aspirerar på makten oavsett vilka som äger produktionsmedlen, menade Albert och Hahnel, och det hade utvecklingen i Sovjetunionen efter revolutionen 1917 också visat.

En annan av deltagarekonomins rötter finns i synen på den mänskliga naturen. Högerdebattörer framför ofta synpunkten att människan av naturen är girig, egoistisk och konkurrensinriktad, och att samhället måste organiseras med utgångspunkt i detta, med allt som följer i fråga om behov av incitament och tvång med mera. Marxister, å andra sidan, brukar anta att den mänskliga naturen uteslutande är en produkt av historiska omständigheter och därmed oändligt formbar. Albert och Hahnel förkastar båda dessa synsätt och ansluter sig i stället till Noam Chomskys syn på den mänskliga naturen. Chomsky menar i korthet att även om vi vet väldigt lite om den mänskliga naturen så tyder mycket på att människor föds med ett antal specifika behov, bland annat förmågan och behovet att kreativt uttrycka sin egenart och att fritt kontrollera alla aspekter av sitt liv och sina tankar. Människor föds också med en potential att utveckla en mängd olika egenskaper, både goda och dåliga. Vilka egenskaper som kommer till uttryck och som människor utvecklar beror till stor del på hur samhället organiseras och omgivningens institutionella strukturer.

Med denna syn på den mänskliga naturen blir det viktigt att fundera på vilka grundläggande värderingar som vi vill att samhället ska fostra och utveckla hos människor, och vilka institutioner som skapar de bästa förutsättningarna för att främja dessa värderingar.

 

Ekonomisk demokrati

En ekonomi, vilken som helst, har tre uppgifter att utföra, 1) att organisera produktion, 2) att organisera konsumtion och 3) att organisera allokering av varor, tjänster och resurser. Albert/Hahnel frågar sig vilka grundläggande värderingar en ekonomi (och ett samhälle) bör sträva mot och främja under det att dessa uppgifter utförs. Resultat blir en lista med sex grundläggande värderingar.

Den första värderingen är ekonomisk demokrati. Varför omfattas inte arbetsplatser av den demokratiska idén? Konservativa debattörer har inte mycket till övers för ekonomisk demokrati utan brukar i stället prata om ekonomisk frihet, vilket refererar till en ägares rätt att fritt förfoga över sin egendom oavsett vilka konsekvenser som följer för andra. Inom vänstern finns olika tolkningar av begreppet ekonomisk demokrati. Ett system där arbetare väljer representanter till en centralkommitté som utan insyn fattar beslut kan kanske rent formellt betecknas som demokratiskt om valen av företrädare sker demokratiskt, men det är inte denna centralistiska variant av ekonomisk demokrati som Albert och Hahnel avser utan en självförvaltning, i betydelsen att de som påverkas av ett beslut är de som ska ha inflytande över det, och att graden av inflytande ska stå i proportion till graden av påverkan. Detta är något av en ”gyllene regel” för den deltagarekonomiska modellen.

 

Ekonomisk rättvisa

Den andra värderingen är ekonomisk rättvisa. Hur ska konsumtionsmöjligheter i en ekonomi fördelas? Högern menar att det är rättvist att fördela konsumtionsmöjligheter – inkomst – utifrån storleken på det bidrag till produktionen man är kapabel att bidra med i form av kapital och arbete. Ju produktivare kapital eller arbetskraft man besitter och använder till produktion, desto större inkomst förtjänar man. Om man äger en fabrik och använder den till produktion av varor som efterfrågas är det rättvist att ersättas för detta i form av vinst eller ränta. På samma sätt, om man föds med en viss uppsättning produktiva genetiska egenskaper och man använder dessa för att bidra till produktionen ska man ersättas i relation till hur produktiv man är.

Vänstern ifrågasatte tidigt det rättvisa i att ersätta ägande av kapital eftersom kapitalägare oftast inte utför någon egentlig prestation för sin ersättning. Dessutom förvärvas kapital i många fall genom arv vilket inte heller är kopplat till någon prestation. Däremot accepterade många inom vänstern argumentet att arbetare ska ersättas utifrån produktionsbidrag i form av arbetskraft. Men Albert/Hahnel menar att det inte är någon principiell skillnad mellan att ärva egendom eller kapital och att ärva genetiska egenskaper som gör att man är kapabel att lämna ett större bidrag, t.ex. intelligens och uthållighet. Lika lite som arv av egendom påverkas av ansträngning, påverkas arvet av produktiva gener av ansträngning. För att en fördelning av konsumtionsmöjligheter ska vara rättvis måste den utgå från faktorer som en individ kan påverka. Albert/Hahnel menar därför att ersättning måste baseras på ansträngning och uppoffring, kompletterat med fördelning av viss konsumtion utifrån behov. En större ansträngning, t.ex. fler arbetade timmar eller intensivare arbetstempo ska ge högre ersättning. En större uppoffring t.ex. arbete under jord i en gruva ska ge en högre ersättning än samma antal arbetade timmar på ett luftkonditionerat kontor.

 

Solidaritet och mångfald

De två följande värderingarna på listan är solidaritet och mångfald. Dessa värderingar är idag relativt okontroversiella även utanför vänsterkretsar, undantaget vissa extremistgrupperingar. Solidaritet i betydelsen respekt, empati och omtanke om andras välbefinnande är djupt rotad i den mänskliga naturen och dess värde har uttryckts t.ex. i olika religiösa texter under hela mänsklighetens historia.

Mångfald syftar på variationer i ekonomiska livsstilar och resultat. Människor är olika varandra med många och komplexa preferenser, och ett samhälle som aspirerar på maximala möjligheter till självförverkligande för alla invånare kräver en mångfald av sociala roller för individer att välja mellan. Dessutom berikar mångfald livet för alla invånare i ett samhälle och minskar omfattningen av negativa effekter vid felaktiga val och beslut.

 

Effektivitet

Den femte värderingen, effektivitet är desto mer kontroversiell i vänsterkretsar, vilket beror på att effektivitet ofta felaktigt tolkas som vinstmaximering. Effektivitet handlar inte om lönsamhet eller vinstmaximering utan om att undvika slöseri med knappa resurser i våra ansträngningar att uppnå de mål som vi strävar mot. Enligt effektivitetskriteriet är en åtgärd effektiv om de totala fördelarna överstiger de totala nackdelarna.

Detta innebär till exempel att det är ineffektivt att allokera stora sjukvårdsresurser till kosmetisk plastikkirurgi samtidigt som många människor dör av behandlingsbara sjukdomar om målet är att rädda människoliv, eller till en reklambransch vars uppgift är att maximera efterfrågan på varor och livsstilar som ofta skapar känslor av otillräcklighet, sexism och tomhet. Vi behöver eftersträva effektivitet i vår ekonomi eftersom vi inte vill att våra resurser ska slösas bort på aktiviteter vi inte anser önskvärda.

 

Långsiktig hållbarhet

Den sjätte och sista värderingen är långsiktig hållbarhet. För att uppnå rättvisa mellan generationer krävs att de möjligheter och förutsättningar som dagens generation överlämnar till framtida generationer i form av bland annat naturligt och producerat kapital, ekosystem och teknisk kunskap bör vara åtminstone lika gynnsamma som de dagens generation övertog. Det vilar en mycket tung bevisbörda på dem som vill uttömma någon av dessa resurser på ett sätt som omöjliggör ett återställande till tidigare nivåer.

 

Institutioner

Vilka ekonomiska institutioner främjar dessa värderingar? Albert/Hahnel var väl medvetna om riskerna med en alltför detaljerad vision i detta sammanhang. Detaljerade visioner riskerar att främja sekterism, omöjliggöra anpassningar till en föränderlig verklighet och föregå framtida generationers rätt att fatta beslut utifrån sina egna omständigheter. Målsättningen var därför att skapa en minimal uppsättning institutioner vilka är absolut nödvändiga för att en ekonomi ska ha en möjlighet att uppnå de identifierade målen, samtidigt som maximal flexibilitet upprätthålls.

Ekonomisk demokrati möjliggörs i första hand genom att beslutsstrukturer främjar självförvaltning. I en deltagarekonomi ägs produktionsmedel gemensamt av samhället. Beslut fattas via ett nätverk av självförvaltande råd och deras federationer, både på producent- och konsumentsidan, vilka självständigt skapar egna rutiner för beslutsfattande.

En formellt demokratisk beslutsstruktur är dock inte tillräcklig för att uppnå verklig ekonomisk demokrati. Om en mindre del av arbetarna mestadels utför arbetsuppgifter som främjar initiativtagande, självförtroende, analysvana med mera, medan större delen av arbetsstyrkan endast utför arbetsuppgifter som undertrycker sådana egenskaper, så kommer den förra gruppen att dominera diskussioner, möten och beslut trots en formellt demokratisk beslutsstruktur. Verklig ekonomisk demokrati kräver att samtliga arbetare i sitt dagliga arbete blir jämförligt väl förberedda på att delta effektivt i beslutsfattandet. I en deltagarekonomi organiseras arbetsuppgifter därför i balanserade arbetskomplex, det vill säga i anställningar vars uppsättningar av arbetsuppgifter sinsemellan är balanserade med avseende på maktbefrämjande.

I en deltagarekonomi ersätts dessutom ansträngning och uppoffring genom att varje arbetsplats med valfri noggrannhet fördelar arbetsplatsens totala tilldelade ersättning mellan medlemmarna utifrån skillnader i ansträngning och uppoffring.

Slutligen behövs det en ny allokeringsmodell som ersätter både marknad och centralplanering eftersom dessa allokeringsmodellers inneboende dynamik med tiden återinför gamla klassinstitutioner om de lämnas orörda. Den deltagarekonomiska modellens allokeringsinstitution kallas deltagarplanering, vilket är en decentraliserad kontinuerlig planeringsprocedur där arbetarråd och konsumentråd, samt deras federationer, förhandlar sig fram till en genomförbar plan genom att föreslå och justera egna produktions- och konsumtionsförslag utifrån uppskattningar av aktiviteternas sociala kostnader och fördelar.

Det finns seriösa alternativ till kapitalism och auktoritär statssocialism. Den deltagarekonomiska modellen är ett sådant alternativ.

 

Anders Sandström

är ordförande för Parecon Sverige
(Participatory Economics)


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.