Inhemsk dramatik

av Fredrik Sonck

Vilken teater förtjänar understöd? Det är en av frågorna som teatervetaren och kritikern Linnea Stara tar sig an i rapporten Teaterfältets aktörer. De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar som offentliggjordes i augusti, på uppdrag av Svenska kulturfonden. Rapporten ger en någorlunda heltäckande bild av Svenskfinlands professionella teatrar, från institutioner med statsandelsfinansiering till små oregistrerade eller ”laglösa” grupper. Stara ganskar teatrarnas verksamhetsförutsättningar speciellt ur ett ekonomiskt perspektiv, men kopplar snyggt ihop detta med konstnärliga och samhälleliga frågeställningar om teaterns roll. Därutöver innehåller rapporten en del förslag om hur fondfinansieringen kunde se ut i framtiden.

 

Apropå bidrag konstaterar Stara att utpräglat kommersiell teater i princip inte förekommer i Svenskfinland, men att en del uppsättningar nog görs med höga biljettintäkter som uttrycklig målsättning. Under senare år är det i synnerhet olika musikalsatsningar som kritiserats för ett kommersiellt tankesätt, och det är också mycket litet som talar för att till exempel Mamma Mia har potential att bli något utöver hyfsad underhållning.

Samtidigt lyfter både Stara och en del teaterarbetare hon intervjuat fram publikens ointresse för alternativa eller avantgardistiska uppsättningar. Detta utgör ett ekonomiskt problem med konstnärliga återverkningar för progressiva små teatrar och orsakar en balansgång mellan populärt och relevant för de större aktörerna som i en hård verklighet är beroende av publiksiffror.

När publikfrieriet går för långt råder det delande meningar om. Men det är klart att de finlandssvenska fonderna är i en position där de kan välja vilken typ av teater de vill stöda. För ett par veckor sedan meddelade Svenska kulturfonden också att man satsar tre extra miljoner på teatern, med syfte att skapa långsiktighet, kvalitet och bättre publikkontakt.

 

Teaterfältets aktörer innehåller också en någorlunda rättfram kritik av det skådespelardominerade teaterfältet i Svenskfinland, där regissörer, dramaturger och dramatiker har en jämförelsevis undanskymd roll. Också om man inte tycker att detta är problematiskt är det ett faktum att skådespelare dominerar i ledande positioner, att dramaturgernas roll är ganska liten, och att nyskrivna finlandssvenska pjäser inte har någon automatisk prioritet. Nya ”finlandssvenska” manuskript som når tiljorna utgörs dessutom ofta av dramatiseringar av verk som ursprungligen uppträtt i annan form eller är ett resultat av en ensembles processdrivna arbete kring ett tema (bland annat kritikern Tomas Jansson påpekar i en kolumn på svenska.yle.fi att han ”sett allt för många projekt hos de fria grupperna som bygger på en fascinerande idé, men där slutresultatet haltar illa just för att man valt att göra allting själv istället för att plocka in professionella textbehandlare”).

För att ge inhemsk dramatik en skjuts kan man, i linje med Staras förslag, tänka sig både riktade stöd till dramatiker och öronmärkta pengar för att uppföra den dramatik som skrivs (på svenska) i Finland. Men beträffande kritiken om styvmoderligt behandlade dramatiker måste man kanske också fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget. Det kan ju hända att dagens nyskrivna finlandssvenska dramatik så där överlag – hädiska tanke – inte håller så hög klass att fler pjäser förtjänar att spelas. Å andra sidan: hur skall enskilda dramatiker och den samtida dramatiken i vårt språkområde kunna utvecklas om den sällan ges en ärlig chans?

Vid sidan av Staras övriga förslag kunde man kanske också tänka sig en möjlighet att ansöka om förlustgaranti (i förhållande till budgeterade biljettintäkter) för uppsättningar av finlandssvensk dramatik. Det knepiga med kulturpolitik är att möjliggöra och locka utan att köpa eller muta, och att teatrar tar sig an finlandssvenska texter de inte själva tror på är knappast konstnärligt hållbart. Men att reducera de ekonomiska riskerna då en text och en ensemble väl hittar varandra kan ge kreativ arbetsro.

 

Fredrik Sonck

4 kommentarer

Tomas Jansson 26 september, 2013 - 14:23

Eftersom jag också är nämnd i ledaren, kan jag inte låta bli att kommentera din ”hädiska tanke”.
Det är självklart så att största delen av de existerande finlandssvenska pjäserna inte håller måttet. Då är frågan, varför gör de inte det? Det är som om de finlandssvenska teaterfältet tänker att, antingen sätter vi upp den pjäs som finns (o skriver om den själv), eller så klassar vi den som ”för dålig”. Aldrig så att ”här finns något, låt oss jobba fram det”.
En pjästext är sällan ”färdig” när författaren kommer med den. När en utländsk/finsk text hittar till svenskfinland, har den gått genom många manglar. Därför är det orättvist att automatiskt lägga en fisv pjäs sida vid sida med en utländsk/finsk.
Det är teaterns ansvar att hjälpa författaren att mangla mangla bearbeta skriva om skriva bort skriva till, tills pjäsen är färdig. Men finns det en sådan beredskap på de fisv teatrarna? Först när den beredskapen finns, och används maximalt, kan man på allvar diskutera om ”vår” dramatik är bra eller dålig. Det är i lika hög grad teatrarna det hänger på, som på dramatikerna.

Reply
Sofia Aminoff 28 september, 2013 - 08:44

Det är klart att varken teatrarna, dramatikerna eller åskådarna vill se dålig dramatik uppsatt (hur konstnärlig kvalitet definieras är förstås inte en oproblematisk eller självklar fråga) – men om dramatiken ska utvecklas, och med den teatern som konstform, måste den läsas, diskuteras, sättas upp… och det måste vara möjligt att leva på sitt skrivande, i fråga om en helaftonspjäs talar vi ofta om minst ett års skrivarbete i huvudsyssla.

Förutom att frågan om hur konstnärlig kvalitet definieras inte diskuteras tillräckligt, så vill jag också föra fram att det ligger en fara i att anse att en pjäs inte är färdig, inte kan vara färdig förrän den manglats på en teater i många omgångar. Det är klart att en text alltid behöver bearbetas, läsas och diskuteras, utvecklas, förtätas, fördjupas, göras klarare, mera kompromisslös…, men det ska göras mer på textens egna villkor än efter yttre villkor – annars riskerar texten förlora sin särart; det som är nyskapande i den, och det som också till en början eventuellt kan vara svårt för (ovana) läsare, regissörer, skådespelare, teaterchefer att se, förstå, acceptera… just för att det är nytt.

En annan sak är att det inte bara delvis finns brister i den nya finlandssvenska dramatiken, det finns också i min mening delvis brister i regissörernas och teaterchefernas konstnärliga visioner och texttolkning och analys i relation till den nya dramatiken.
Det finns inte heller nödvändigtvis ett brinnande intresse för den och den konstnärligt självständiga utvecklingen av den, eller ens en läsvana för den, men jag tror och hoppas att det börjar läsas mera, och bättre, och att det börjar finnas ett intresse och en förmåga att analysera, tolka, utveckla och gestalta de nya texterna på teatrarna och i de fria grupperna.

Ytterligare en sak jag tycker behöver uppmärksammas är att dramatik är en litterär genre, och alltså också existerar som självständigt, av teatrarna oberoende verk, även om den läsande allmänheten saknar dramatisk läsvana.
De övriga litterära genrerna, som prosa och lyrik, har traditionellt varit, och är också för närvarande starka och nyskapande inom den finlandssvenska litteraturen – att inte dramatiken också varit och är det kan jag inte tro att beror på en bristande dramatisk ådra bland de finlandssvenska litterära generna – det måste bero på teatrarnas historiska och nuvarande bristande intresse för att ta fram och förmåga att tolka, gestalta och respektera nyskriven dramatik.

Många av våra författare, exempelvis Hannele Mikaela Taivassalo och Catharina Gripenberg, har visat intresse för att skriva också dramatik, och skrivit fantastiska kortpjäser och pjäsutkast, men eftersom teatrarna inte varit särskilt intresserade av, och inte förmått ta vara på deras dramatiska skrivande, har de inte fört det vidare.
På det sättet går de finlandssvenska teatrarna, åskådarna och läsarna miste om potentiella dramatiker för att teatrarna är obenägna att sätta upp ny dramatik, och därför också ovana att ha med den att göra – trots att det i min mening borde vara en självklar del av deras verksamhet och deras uppdrag, och också en möjlighet till utveckling av teatern som konstform.

Reply
Tomas Jansson 30 september, 2013 - 13:11

Jag vill tillägga; ja, ja, ja ja, och ja igen till Sofias text. Ditt tredje stycke kunde jag ”kopipeista” rakt av, just det du beskriver där är helt avgörande.
Bara en sak vill jag tillägga; jag tror på manglandet när texten uttryckligen ska spelas. Men självklart ska det ske på textens villkor, med författaren som den centrala aktören när det gäller att konkret skriva om skriva ner skriva till. Jag menar alltså inte att texten överlämnas, och så skriver ensemblen om den. Aldrig.
Det här är förstås ingen universell regel. Men jag har sett för många pjästexter som helt enkelt inte är färdiga när de spelas, och jag vet att jag själv skulle ha stor nytta av att bearbeta mina egna texter tillsammans med en ensemble. Så har många odödliga verk uppstått, och det är ju på det idén med husdramatiker bygger, att man har tillgång till skådisar som man kan bolla med, medan man skriver.

Reply
Dan Henriksson 8 oktober, 2013 - 12:53

Det tutas ut att konsten är i kris, boken i kris, tidningen och teatern i kris. Men som vi ser sjuder det av liv på det svenska kultur- och konstfältet i Finland. Linnea Staras utredning – och Leif Jakobssons mästerverk av tajming då han under ”På scen på sikt”- seminariets sista minut slängde in: ”ja, vi ska förresten satsa tre miljoner extra på teatern” – har puffat den nya vågen av samarbetsinitiativ, gemensamma satsningar och stark vilja att utveckla scenkonsten.
Det är så mycket mer glädjande då upptakten i våras, Konstsamfundets årsmagasin som med en svårbegriplig logik ville lyfta fram landets klarast lysande oligark Björn Wahlroos som en auktoritet även på konsten (egentligen förmår varken han eller intervjuredaktören Olav S. Melin ens skilja på konst och kultur). Till grodorna i den intervjun finns det skäl att återkomma, men jag lovar: de blir klassiker. [För att briljera med hur väl han är inne i samtidskonsten jämför Wahlroos publiksiffror för Spede Pasanens (!) och Jörn Donners filmer, som bevis på att ”Marknadens prissättning är den enda oberoende kraft som kan definiera konstens kvalitet.” – O tempora, o mores!]

Här hoppar jag nu sent på tråden. Dramatiken är förstås en hörnsten för teaterkonsten. Hur stöda den som skrivs på svenska i Finland?

Sofia Aminoffs och Tomas Janssons kommentarer är som vanligt välgrundade. För att lite försvara oss knappt läskunniga teaterchefer med skådespelarutbildning i ryggsäcken kunde man säga att det är många pusselbitar som ska stämma, många hinder som ligger framför en pjäs innan den går upp på scenen. En teater, speciellt ute på det fria fältet, brottas ofta med överlevnadsfrågor, bokstavligen. Det finns andra omständigheter, förutsättningarna för hela verksamheten att se till. Med det vill jag inte skjuta ifrån mej ansvaret, bara påminna om helheten.

Det krävs en mångsidig kompetens att läsa manuskript. En annan att ta det vidare och ge texten ett sceniskt liv. Det behövs en hel by att fostra barn. Jag håller med Tomas om behovet att processa texten vidare, på teatern, med dramatikern. I något skede skall dock dramatikern lämna över till regissören och teamet. Men hur stöda utvecklingsarbetet?

I stället för förlustgarantier som Fredrik Sonck föreslår kunde man satsa på utvecklingsskedet. Labbet gör ett sisyfosjobb med små medel. På teatern borde man ha möjlighet att workshoppa utan slutligt produktionsbeslut, ordna förstudier på scengolvet, av texten, av teamet, kring casting. Undersöka vad det är vi berättar, för vem och hur. Medel för projekttutveckling är självklarheter inom andra branscher och en betydligt mindre satsning än en produktion ända till premiär.

Vi har på Klockrike alltid sysslat med offentliga pjäsläsningar, i tjugo år. För närvarande är den synligaste formen Diana Drama Festival (nästa gång i slutet av januari). Det är ett sätt att ge både dramatikern, publiken och regissörer, dramaturger, teaterchefer en chans att mötas, att få uppleva nya texter och inför publik. Och förhoppningsvis sporra till följande steg. Vi funderar just nu på nästa års version, hur kan dehär frågorna synas. Här kanske bäst att framhålla att det är en helt ideell verksamhet, vi säljer inte biljetter; det själviska är kanske då önskan att hitta nya texter.

Reply

Lämna ett svar till Dan Henriksson


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.