Lovsång till hösten

1,2K Det bästa med hösten?

Att man kan börja vänta på våren och sommaren. Sommarn är bäst på vintern, säger poeten Tua Forsström. Hösten är besinningens tid. Hösten har inte skyndsamt någonstans, den tar fram sina skinnmössor, långkalsonger och ylletröjor. Den vet vad som väntar och den är förberedd på det arktiska livet, att sova i en frysbox, att vakna med en djupfryst björn i sängen, öppet fönster, rimfrost i håret, andedräkten som aerosol ur munnen.

Det bästa med hösten är hösten.

Att ströva längs med Munksnässtranden en höstmorgon med ljuset vitt och högt som en katedral, solen skimrande i lövträdens djupa färger, rött, gult, brunt, violett – den fägring som kallas ruska på finska och i brist på svensk synonym kallas ruska också på svenska – höstens färger, höstens fägring eller färgprakt.

Ruskan förflyttar sig in i kroppen, drar munnen till ett leende, fyller lungorna med lustgas, gör kroppen danslustig, för en stund höstligt lycklig.

Till de populäraste danserna hör lövsparkarpolskan, med parken som dansgolv och de frasande prasslande lövhögarna som väntar på att bli bortkrattade eller att lugnt få svartna och dras in i jorden för att blir näring för nästa lövträd. Att få sparka bara för sparkandets skull! Som alla stora njutningar och nöjen är dansen helt gratis.

Till höstens omistliga egenskaper hör också att jag inte behöver vara hysteriskt lycklig och ständigt skrattande och vänlig. Hösten låter mig faktiskt vara just så depressiv, moloken, halsstarrig och missförstådd som jag känner att jag är. Jag får njuta av min självömkan och mitt martyrskap och får ta ut allt av mina självmordstankar och min depressiva sanning – att ingen i hela världen brys sig om mig, ja faktiskt skiter i mig och önskar mig död.

Jag får vara Kristus så mycket jag vill och orkar!

När hösten kommer öppnar kulturen och konsten sina ymnighetshorn. Böcker böcker böcker! Konserter konserter och jazzkonserter! Filmerna kommer i stora amerikanska och inhemska flockar – bara att ta för sig, bara att gömma sig i mörkret och njuta.

Och alla teatrarna; vår fantastiska svenskspråkiga Nationalscen! (Joke.) Alla de små radikala och experimenterande, nyskapande och farliga grupperna. Det nya Musikhuset. Jazzhålorna. För att inte tala om gallerierna och muséerna.

Jag börjar med böckerna. Efter att ha läst Karl Ove Knausgård I–V, cirka fyratusen sidor, har jag ännu kvar volym VI på knappa tusen tunna blad. Det får bli till julen, i år eller kanske nästa?

Följande bumling heter Mammuten, 1 280 sidor. Bra text, intressanta bekännelser. Min bild av Jörn Donner förändras faktiskt – den suveräna, sarkastiska, allvetande och professionella kulturarbetaren får mjuka och mänskliga drag, blir ensam, villrådig, ständigt förälskad, ständigt övergiven, ständigt i penningnöd, driven av oro och verksamhetslust som ingen verksamhet tycks lindra. Boken bör inte läsas i sängen på grund av sin tyngd och risken för hjärnskada.

När jag snabbt och systematiskt inmundigat herrarna Knausgård och Donner tar jag mig an en av mina favoriter, dramatikern, regissören och dagboksförfattaren Lars Norén. Den knappt 200-sidiga långdikten Filosofins natt, som jag sträckläser över ett veckoslut, hör till mina omistliga. Men eftersom aptiten ökar medan jag äter börjar jag nu – efter en viss tvekan – med hans nyutkomna En dramatikers dagbok, från åren 2005–2012. Efter tre veckors läsning har jag nått ungefär halvvägs i den ca 1 800-sidiga dagboksbibeln. Jag njuter, men på samma sätt som Sisyfos – ju mera jag läser desto mera har jag kvar.

Rekommenderas, för idealister och (?) masochister!

Sedan till höstens teatrar. Eftersom medioker teater hör till det värsta jag kan tänka mig försöker jag välja sådant som jag tror är bra. I väntan på Godot, på Kansallisteatteri – en pärla, en tragisk skrattfest med magiska skådisar. Sedan Mikaela Hasans upprättning av Amos Oz självbiografiska roman Tarina rakkaudesta ja pimeydestä (En berättelse om kärlek och mörker), en bekräftelse av att viktiga teman intelligent utformade blir underbar teater, enkel och berörande.

Vår svenskspråkiga nationalscen då? En familjepjäs av klichéer, en enfaldig komedi, Kiplings Djungelboken. Alltså ingenting. Inte en enda satsning på ung egen dramatik. Att göra ingenting dessutom med stöd av fondpengar. Nej, man orkar inte ens tänka på eländet.

(På Labbet finns tiotals nya intressanta scentexter, till exempel Mårten Westös fina text om Gunnar Björling, Sofia Aminoffs pjäs om Anna Freud, bara för att nämna två bland många andra. Och vad gör Svenskis? Ingenting).

Till alla dem som motsatte sig byggande av det nya Musikhuset kan man lugnt påstå – ni hade så fel så fel. Jag satt några år i YLE:s förvaltningsråd där Musikhusets vara eller inte vara ofta diskuterades. Kulturmotståndarnas argument är vanligen likartade – så länge det finns ett enda missförhållande inom den sociala sektorn kan vi inte satsa våra pengar på något så försumbart som Kultur. För dem vill jag bara påminna om Aki Kaurismäkis utsago: utan kultur finns ingen nation, inget samfund. Dagligen fylls Musikhuset av musikälskande mänskor som vill höra våra symfoniorkestrar, barockensembler, liedkonserter, folkmusik, stråkkvartetter och unga jazz- och popmusiker.

När vi om några år får vårt nya centrumbibliotek som granne till Kiasma och Musikhuset, har vi skapat en kulturoas i stadens hjärta, inte för någon ”elit”, utan för var och en och vem som helst som vill berika sitt liv och bli berikad.

Till höstens viktiga böcker hör också Tuva Korsströms Från Lexå till Glitterscenen – en ambitiös översikt av den finlandssvenska litteraturen (främst prosan) från 1960-talet fram till nu. Korsström har gått grundligt och systematiskt tillväga, läst varje prosaförfattares varje bok. Hon har sökt efter författarskap och grupper som kanske inte fått den respons de skulle ha varit värda. Sjuttio- och åttiotalets österbottniska kvinnliga författare får ett utrymme som de skulle haft redan tidigare. Fågel Fenix och pojkgruppen Kain väcks till liv igen. Liksom också de små alternativa förlagen, Författarnas andelslag i Österbotten och Bokaget i södra Finland, Sahlgrens förlag, PQR med flera.

De nyare poeternas protest mot att ha blivit utelämnade ur Korsströms bok är begriplig – ingen författare vill bli osynliggjord och negligerad. Konflikten kunde – och borde – ha undvikits om förlaget varit noggrannare i sin marknadsföring av boken, och om man samtidigt lovat en ny översikt gjord av någon kritiker inriktad på poesi. Varför vidtalade man inte Michel Ekman eller några av de rikssvenska kritiker som regelbundet skriver också i våra egna dagstidningar? Förlagets argument, att det inte finns pengar, är helt ohållbart, särskilt om man tänker på alla slantar som satsas på tankesmedjan Magma, kommande nya muséer och – last but not least – på vår impotenta svenska nationalscen.

Ja, hösten aktiverar, inbjuder till kultur och lättja, uppmanar till bråk och debatt. Vad vore vi utan våra höstar!

Och allt som inbegrips i ”ålderns höst” skall jag bespara er. Varje årstid har sin kraft och sin krämpa. Om hösten föds allt det nya liv som skall vakna och bli till nytt liv när värmen återkommer. Och det är faktiskt inte mera än ett knappt halvår tills det händer igen.

Den som lever får se, som min pappa brukade säga.

 

Claes Andersson