Åbo Akademi har alltid funnits i mitt liv. Både min far och min farfar verkade där. Spår av dem finns kvar i form av bland annat Sibeliusmuseet, studentkörerna, Sjöhistoriska institutet, museifartyget Sigyn och tidskriften Budkavlen. Själv inledde jag mina studier 1961 och var aktiv inom studentkåren och ett tiotal specialföreningar. Från 1969 till 2011 tjänade jag ÅA i olika uppgifter från assistent till institutionsföreståndare. Jag har därför på nära håll kunnat följa med utvecklingen under mycket olika skeden i akademins historia.
Jag har minnen av nödåren på 1950-talet, den fantastiska expansionen på 1970-talet och givetvis dagens resultatstyrda universitet. Åbo Akademi var ett helt privat universitet när det grundades 1918. Från 1950-talet var det beroende av ett växande statligt stöd och förstatligades helt 1981. Sedan 2010 är ÅA en ”offentligrättslig juridisk person” med större autonomi och ekonomiskt ansvar än tidigare.
Man måste vara imponerad av akademin. Den har trots många svårigheter och vändningar förvånansvärt väl levt upp till både Humboldts och Newmans universitetsideal. För Wilhelm von Humboldt, som grundade det första moderna forskningsuniversitetet i Berlin, var ämneskunskaper, forskningsanknytning och den akademiska friheten viktigast. Den engelske 1800-talskardinalen John Henry Newmans ideal var Oxford, som han tillämpade som den första rektorn för University Collage Dublin. Han lade stor vikt på den uppfostrande uppgiften och på att de studerande skulle utveckla sig mångsidigt genom olika sidoaktiviteter.
Den allt mer genomträngande resultatstyrningen innebär ett hot mot såväl de humboldtska som de newmanska idealen. Att styra med hjälp av mått som antalet utexaminerade, publikationstätheten och extern finansiering, innebär att man måste ge avkall på den akademiska friheten och på uppgiften att fostra studenterna till goda medborgare och bildade människor.
Hur ser då mitt idealuniversitet ut, om man, i stället för resultatstyrningen, tar fasta på de ideal som formulerades av Newman och Humboldt? I min skiss spelar Newmans tankar en huvudroll fram till kandidatexamen, medan Humboldts synsätt blir dominerande på magister- och doktorandnivån.
Intagningen. Intagningen borde inte ske till bestämda ämnen, utan till så breda studiemöjligheter som möjligt. I den mån intagningen måste ske genom urvalsprov borde dessa testa allmänna kunskaper, studiefärdigheter och studieintresset; inte fakta- eller ämneskunskaper. Så mycket som möjligt borde intagningen ske utifrån betyg och andra intyg som bekräftar den sökandes meriter och studieintresse. Ingen ämnesintagning borde ske före det andra läsåret.
Det första året. Under det första läsåret skulle de studerande dels ta kurser som ger dem allmänna medborgerliga och metodbetonade färdigheter, dels borde de bekanta sig med några ämnen som de tror sig ha läggning för. Några kurser borde avläggas av alla, oberoende av studieinriktning.
• Bokföring
• Statistik
• Informationskompetens
• Vetenskapshistoria
• Skrivfärdighet
Bokföring upplevs som tråkigt, men är en medborgerlig färdighet som krävs av alla. Utan grundläggande kunskaper kan man inte ta ansvar som styrelsemedlem, företagare eller aktiv medborgare.
Statistik uppfattas också som svårt och onödigt, men utan elementära kunskaper blir man ett lätt offer för manipulation av olika slag. Dessutom finns det knappast någon vetenskap som inte i viss mån kräver kunskaper i statistik. Att kunna tolka tabeller och diagram hör till allmänbildningen.
Informationskompetens behövs såväl för allmänbildningen som för studierna. Hur kan man använda bibliotek, databaser och det enorma informationsflödet på ett fruktbart och ansvarsfullt sätt?
Vetenskapshistoria handlar om vetenskapens roll i samhället. Kursen borde föra fram hur olika vetenskaper har format vår världsbild och vårt samhälle. Inom varje enskilt ämne borde det på magisternivån ingå en kurs som behandlar ämnets roll i mänsklighetens och den egna nationens historia.
En akademiker måste kunna formulera sig väl i olika medier för olika slags läsare. Hur skriver man ett protokoll, ett debattinlägg eller en seminarieuppsats? Vilka medier kan man utnyttja och vad bör man beakta när man skriver för dem? I den här kursen borde de studerande bekanta sig med det finlandssvenska utbudet av tidningar, tidskrifter andra medier.
Det första året ska vara ett år när man söker sig fram till vad man vill studera och vilka aktiviteter inom olika föreningar man vill ägna sig åt.
Kandidatstudierna. Inom varje fakultet kan det ingå ett antal kurser som ska avläggas av alla: en samhällsvetare bör känna till något om juridik, en humanist bör kunna lite hermeneutik, en naturvetare behöver förstås matematik, men också ha insikter i experimentdesign.
Åtminstone i ett ämne – helst i två – borde en kandidat studera så mycket att hen kan skriva en seminarieuppsats. På den här nivån finns det en konflikt mellan att ge teoretiska och metodologiska färdigheter för högre studier å ena sidan, och att ge en god allmänbildning och en viss praktisk kunskap relaterad till ämnet å den andra. I Newmans anda borde det senare vara vägledande för uppläggningen av studierna.
För varje ämne borde det finnas ordlistor för terminologin på engelska, svenska och finska. Föreläsningar och seminarier ska på kandidatnivån göras på svenska. Intagningen av såväl ordinarie som gäststuderande bygger på att alla kan följa med undervisningen på svenska.
På kandidatnivån är de studerande så många att man i regel måste använda sig av skriftliga kurstentamina. Uppsatser, hemtentor och muntliga diskussioner används när det är praktiskt möjligt, men de hör mera hemma på magisternivån.
Magisterstudierna. På den här nivån regerar Humboldt: ämnesinriktning, forskningsanknytning och akademisk frihet. Varje ämne har förstås ett antal obligatoriska kurser som behandlar centrala teorier och metoder, liksom ämnets vetenskapshistoria. Magisterstudierna ska emellertid vara så fria som möjligt. Helst borde det göras upp en studieplan för varje studerande. Biämnesstudierna och kurslitteraturen ska motsvara den studerandes intressen och framtidsplaner. I studieplanen ingår givetvis sådana brostudier som behövs när en studerande har bristande förkunskaper. De här brostudierna borde göras så individanpassade som möjligt och examinationen kan vara okonventionell.
En stor del av undervisningen borde ske i form av diskussioner och seminarier under otvungna former kring teman som är av intresse för alla berörda: lärarna, doktorander och tillräckligt många studenter. Mina erfarenheter från Nordiskt sommaruniversitet har präglat min syn på hur undervisning och forskning kan genomföras på fördjupad nivå. Inom NSU spreds nya idéer och förmågan att argumentera på ett mycket effektivt sätt.
På magisternivån kan man låta engelskan bli dominerande. Det är ont om lämplig litteratur på svenska och man bör sträva efter att attrahera såväl finskspråkiga som utländska studerande. Det som ska locka dem är den fina studiemiljön, men framför allt att ämnet har en profil som skiljer sig från massuniversitetens. Varje ämnesinstitution bör bestämma sig för på vilka områden det vill framstå som unikt. För detta kan det krävas ett nära samarbete med andra ämnen.
Jan Otto Andersson
3 kommentarer
I do have to admit that I was a little bit surprised to see this text first in Ny Tid 45/2013, signed by Tapio Salmi, and now again in Ny Tid 46/2013, signed by Jan Otto Andersson.
Not that it would be any bad text. On the contrary, it would even be good if still more high-calibre people could sign it. Perhaps it could then help against the plans of all those so very visionary administrators …
In spite of my liking for the text, I do, though, have the feeling that there is something lacking: what I am missing is an indication that there were a realization that the scientific way of thinking itself is under a massive attack in out society, and that, thus, science would have good reason to go into the offensive (take as an example Richard Dawkins, who was quite officially University of Oxford’s Professor for the Public Understanding of Science).
Because, science is to quite some degree dependent on the decisions of politicians, who will mostly not know very much of science and in addition be very afraid of appearing as ”politically incorrect” (i.e. they will be observing taboos which are produced by the media, which in their turn are very much more interested in their profits than in science – the consequences can be observed in the USA, and in Europe at least in conservative-governed countries; it was the activities of the rather conservative Blair government which activated Dawkins very much …).
In addition, there is even the tendency of academics of the humanist orientation to join in the attacks on science if somebody comes up with the accusation of political incorrectness. So that, altogether, science, while being expected to tackle rather big real problems of humankind, is in fact pretty much kept in disregard, easily ignored for political reasons, freely insulted (e.g. by being put into the same category as the neoliberal economists) and, as this attitude is so eagerly cultivated by the media, even in permanent danger of being invaded by as-if scientists who have never really understood what it means to use one’s head in a scientific way, but rather produce papers which are just considered as ”politically correct” within the respective field of science.
Altogether, I should thus wish that a curriculum would, rather early, include a special effort to define and teach the scientific way of thinking (and acting), this way so-to-say vaccinating the student against the psychological patterns of political correctness.
Det är bra med uppmärksamma läsare, och det är utan vidare på sin plats att publicera följande rättelse också här:
NY TID RÄTTAR
I Ny Tid 45/2013, 8 november 2013, ingick ett fatalt fel. debattartikeln Idealuniversitetet – med Åbo Akademi i åtanke är inte skriven av akademiprofessor Tapio Sallmi som angavs under texten, utan är en nedkortad variant av en kolumn av professor emeritus Jan Otto Andersson.
Ny Tid vill be både läsarna och de två skribenterna om ursäkt för den pinsamma sammanblandningen av två artiklar.
Rättelsen publicerades även, i lite annan form, på https://www.nytid.fi (https://www.nytid.fi/2013/11/ny-tid-rattar-2/) den 7 november, dagen innan Ny Tid 45/2013 kom ut och i papperstidningen Ny Tid 46/2013 där båda artiklarna återpublicerades under rätt namn.
Tapio Salmis artikel återfinns här: https://www.nytid.fi/2013/11/har-vi-rad-med-sma-amnen-vid-vara-universitet/
Fredrik Sonck
Chefredaktör Ny Tid
Tack Ernst,
Inställningen till forskning bland allmänhet och politiker är mycket ambivalent. Å ena sidan tror man att vetenskapen och tekniken ska kunna lösa alla problem, å andra sidan kan man vara postmodernistiskt skeptisk mot praktiskt taget vad som helst som forskarna – även om de i stort sett är ense – hävdar.
Jag tror att mitt förslag om att inkludera en kurs i vetenskapshistoria kan förbättra förståelsen av vetenskapens karaktär, möjligheter, begränsningar och faror.