I Nya Argus (10-11/2013) nyligen utkomna temanummer om religion, begrundar Ulf Särs religionens möjligheter att rädda världen. Särs, numera pensionerad kyrklig informatör, utgår i sin artikel från det religiösa hoppets möjlighet att verka som samhällelig förändringskraft och beskriver olika konkreta satsningar som institutioner sådana som Religionernas världsparlament och Kyrkornas världsråd gjort för att omvandla detta hopp i handling.
Särs underton är optimistisk, men han pekar också på de kyrkliga initiativens begränsningar, speciellt tydligt i ett stycke som lyder: ”Ett problem med dokument från instanser som Religionernas världsparlament, Kyrkornas världsråd och rikskyrkliga centraler är att de ofta är svagt rotade i religionernas vardag. Därför har de också svårt att slå igenom i församlingarna. Religiösa grupperingar som är inställda på dialog och ekumenik har ofta ett historisk-kritiskt förhållande till sina källor. Sådan religion förefaller ha svagare samhällskraft än mer fundamentalistisk religion.”
Särs tar här upp ett problem vars relevans sträcker sig långt utanför religionens sfär. Dokumentet i fråga kunde vara vilket röd-grönt manifest som helst, sådana tenderar att vara svagt rotade i människors vardag. Det historisk-kritiska förhållningssättet kan bytas ut mot en icke-religiöst motiverad samhällskritik och den fundamentalistiska religionens samhällskraft innehas också av andra populistiska rörelser. Det är ingen slump att politisk populism ofta går hand i hand med religiös fundamentalism. I grunden är fundamentalism en form av populism.
Och vi kan inte blunda inför det faktum att populismen har en samhällskraft som mera analytiskt-kritiska politiska strävanden bara kan drömma om. Särs fortsätter dock med att konstratera: ”Men också fundamentalister kan verka för fred, rättvisa och miljö. Endast om den gemensamma globala etiken är fast rotad i den egna religionens andliga liv kan den få den förändringskraft som religionen har.”
Särs slutsats är konfunderande och tvingar läsaren att fundera på vilka drag som nödvändigt utmärker populism i allmänhet och religiös fundamentalism i synnerhet. Det är relativt enkelt att tänka sig en ekologiskt hållbar fundamentalism, men kan en fundamentalistisk eller på annat sätt utpräglat populistisk samhällssyn kombineras med rättvisa och fred? Det är svårt att hitta historiska exempel på samhällen där så skulle ha skett, men ytterst beror svaret på hur man definierar fundamentalism och populism.
I Nya Argus religionsnummer bjuder författaren Kaj Korkea-aho på en personligt förankrad beskrivning av religiös fundamentalism, där fundamentalismen framförallt utmärks av ett kompromisslöst allvar. Detta är en god definition och det är lätt att se på vilket sätt ett kompromisslöst allvar utgör en motpol uttryckligen till ett historisk-kritiskt förhållningssätt. Det allvar Korkea-aho beskriver gör kompromisslösa tolkningar av trosbekännelsen och andra doktriner, som i sådan tolkning inte går att jämka samman med det samhälle vi lever i och än mindre med en strävan efter ökad rättvisa.
Men är det fundamentalismen, det kompromisslösa allvaret i sig, som är oförenligt med rättvisa eller handlar problemet snarare om en hurdan tolkning av specifika religiösa doktriner allvaret förfäktar? Och om det är tolkningen som är problemet, så kunde man i princip tänka sig att någon med samma kompromisslösa allvar skulle förfäkta en alternativ tolkning, som genuint skulle främja fred, rättvisa och miljö? Jag har inget svar på den frågan – historisk-kritiskt lagd som jag är – men det är en viktig fråga, som Särs, Korkea-aho och flera av de andra bidragen i Nya Argus belyser ur intressanta perspektiv.
Martina Reuter
är filosof
1 kommentar
It is a pity that I did not read that issue of Nya Argus (and that I am pretty sure that I shall not either find the time to do so), but Martina Reuter’s considerations remind me rather much of things which I was writing at some time in a paper about ”Doublethink, Rat Think, Monkey Think” (which is available on request).
To me, there is something true in the formulation that fundamentalism were ”i grunden … en form av populism”, whereas Kai Korkea-aho’s formulation concerning ”kompromisslöst allvar” seems to me not quite so helpful.
In my paper I was describing monkey think as a way of opinion making which is based on hearsay in the widest sense (i.e. NOT on any critical consideration of evidence), and while the hearsay is spread, taken up and spread further repeatedly, those elements in it which fit especially well to the emotional situation of the opinion maker will get a preferential treatment. The thus-formed opinion will to both the fundamentalist and the populist assign a position of moral superiority over a clearly defined group of enemies/sinners (which can consist of all the rest of humankind), often also include the possibility of feeling moral satisfaction if things go badly for those others (this is then considered as a ”just punishment” – while the wish to see those ones punished may well be rooted in the resentment about all those things which the morally superior ones are missing in life by their moral ways).
Korkea-aho’s ”kompromisslöst allvar” could be the result of the feeling that one is in a permanent serious confrontation with those others (i.e. a situation in which one cannot afford any weaknesses).
As to ”fred, rättvisa och miljö”, I do in fact see the possibility of a fundamentalism which were helpful for these things: imagine a Buddhist extremist who would not allow himself to be lazy in the fight for these things, nor would allow himself to feel satisfaction about the suffering of possible opponents. He would presumably display ”kompromisslöst allvar”, by that presumably also be considered as irritating by not so few people, but as long as he is fighting for these good causes it may be best to help him, defend him against the criticism from the side of those irritated ones, and on occasion let him also experience some of the human warmth which he cannot allow himself. – And the same of course if this extremist were a woman.