Häxjakterna förekommer sällan i historieskrivningen om proletariatet”, noterar den italienska feministen Silvia Federici i boken Caliban and the Witch.

Inom vänstern är det allmängods att kapitalismen föregåtts av ett brutalt omstrukturerande av samhälleliga förhållanden. I flera europeiska länder måste småbrukare fördrivas från sina marker och tvingas att sälja sin arbetskraft. Ett av de mest kända ingreppen var inhägnandet av så kallade allmänningar. Mark som används gemensamt av olika agrara samfund ingärdades, vilket gjorde det omöjligt för dem som tidigare levt av jorden att försörja sig.

Som känt är så kallade Marx den här processen av proletarisering för ursprunglig ackumulation: en ackumulation av de samhällsförhållanden som gjorde kapitalismen och dess ”fria” marknad möjlig. Genom en omfördelning av den samhälleliga rikedomen, befäste den ursprungliga ackumulationen kapitalismens sociala relationer. Formellt fria men egendomslösa arbetare kunde och måste sälja sin arbetskraft till den borgerliga klassen som ägde samhällets produktionsmedel (fabriker, verkstäder, infrastruktur).

Marx beskrivning av den ursprungliga ackumulationen saknade nästan helt genusanalys, liksom egentligen alla hans verk. Vad Federici påvisar, som komplement till Marx, är att den ursprungliga ackumulationen inte endast skapade kapitalförhållandet arbetare-kapitalist utan också det moderna patriarkatet (patriarkala relationer existerade alltså naturligtvis sedan tidigare och de europeiska samhällena strukturerades i mångt och mycket på basis av kön). Samtidigt kommer Federici några extremt viktiga och intressanta värdeteoretiska funderingar på spåret.

Många lekmän, inklusive undertecknad, föreställer sig att häxjakterna var en företeelse under ”den mörka medeltiden”. Tvärtemot den här uppfattningen påvisar Federici hur häxjakterna paradoxalt nog ingick i en våldsam moderniseringsprocess. Medan kvinnor under medeltiden hade en relativ autonomi inom flera europeiska samhällen inleddes under den tidiga renässansen en underkastelse av kvinnorna i alla tänkbara avseenden. Värst var processen i de mest utvecklade europeiska länderna.

Kvinnan blev en buffert för den kapitalistiska moderniseringen, ett slags naturresurs, ”lika tillgänglig för var och en som luft eller vatten.” Häxjakterna disciplinerade de europeiska kvinnorna till den reproduktiva sfären och demoniserade – bokstavligen – allt som tidigare associerats med det kvinnliga.

Federici kallar sin analys för marxistisk, men egentligen knyter hon inte an sin analys till några centrala marxistiska begrepp. För många läsare är det här säkert en styrka och en lättnad. Trots det påvisar den tyska marxistiska feministen Roswitha Scholz att häxjakterna kan ha en större teoretisk relevans för Marx och hans värdeteori än Federici låter påskina. Medan Federicis analys betonar ackumulationen av rikedomar och disciplinerandet av kvinnan som reproduktiv arbetskraft, så fokuserar Scholz mera på den epistemologiska och ontologiska kopplingen mellan genus och klass.

Scholtz läsning går tvärsemot den feministiska kritik av Marx som anklagar honom för att inte erkänna kvinnors arbetsinsats. Scholz menar å sin sida att den här sorten av feministisk kritik är lika förförd av värdet som den traditionella ”arbetarrörelsemarxismen” är av arbetet. Som bekant ville speciellt den socialdemokratiska arbetarrörelsen fördela en större andel av mervärdet och profiten från produktionen till arbetarna. Kapitalismens nödvändighet att abstrahera allt mänskligt arbete till värde ifrågasattes inte. På samma sätt säger Scholz att många feminister krävt att den marxistiska analysen skall erkänna det reproduktiva och traditionellt kvinnliga arbetets ”värde”. Rimligt i förhållande till den socialdemokratiska marxismen, men sorgligt och rentav absurt i förhållande till den ”värdekritiska” marxism som Scholz representerar.

Mot den här uppfattningen menar Scholz att kapitalismens stora skandal inte är utsugningen av profit, utan just det ur arbetet abstraherade värdet som samhällelig form. Arbetets värde är, menar Scholz och hennes meningsfränder, en historisk och social kategori. Inom kapitalismen tillskrivs de varor ett värde som producerats för en allmän marknad. Värdet kräver alltså en abstraktion. För att en vara skall få ett värde måste den förutom att vara producerad av mänskligt arbete för en marknad också kvantifieras.

För Scholz är abstraktionen av värdet alltid en reduktion och därmed har den alltid en nödvändig och negligerad, avspaltad utsida. Just avspaltningen är Scholz mest centrala koncept, ett verktyg för att omdefiniera hela Marx värdeteori. Den avspaltade utsidan av värdet är alltså inte bara någon rest, utan ”värdets mörka sida”, en verklighet som med våld alltid konstitueras i förhållande till värdets abstrakta mått. Relationen är ömsesidig. Värdet behöver sin utsida men utsidan behöver också värdet. Det här gäller epistemologiskt (produktionen av rationell, ”manlig” kunskap och definitionen av ”vad som går att veta”) och ontologiskt (vad är klass, genus). På ett vardagligt och ytterst förenklat plan är det också klart att man inte kan producera värde för en marknad av produktivt arbete, om inte någon utför det reproduktiva arbetet utanför värdet (och tvärtom). En sista, viktig definitionsmässig insikt från Scholz sida är att värdet och avspaltningen inte existerar tydligt i olika ”sfärer” utan att relationen kan gå igenom varje individ.

Häxjakterna var just ett uttryck för den här formen av avspaltning av värdet, konstituerandet av en klass- och genusrelation där den ena inte går att begripa utan den andre. Det här tål att upprepas: för Scholz är genus och klass ömsesidigt konstitutiva och lika nödvändiga begrepp för att förstå kapitalismen. Omvänt är en genusanalys utan klass (bokstavligen) helt värdelös enligt Scholz.

Scholz använder alltså häxjakterna som historiskt material för en analys av värdet och avspaltningen av värdet som former för det kapitalistiska samhället. Inom kapitalismen är mannen värdet, både ontologiskt och epistemologiskt, medan kvinnan – historiskt sett – är den avspaltade Andre. Genus och värde uppstår som abstraktioner, genom ”reella” och historiska praktiker men börjar sedan leva sitt eget liv som samhälleliga kategorier.

Jag är inte medveten om att Federici och Scholz skulle ha sammanförts i någon konstruktiv dialog, åtminstone inte inom anglosaxisk debatt (däremot kritiseras Federicis bristande Marx-läsning i artikeln om Scholz på spanska Wikipedia). Ett undantag utgör det senaste numret av tidskriften Endnotes.

I artikeln ”The Logic of Gender” utgår (de anonyma) artikelförfattarna från Scholz analys för att utveckla ett genusbegrepp i relation till Marx värdeteori. Samtidigt kritiserar författarna Federici för att idealisera samhällsrelationerna utanför värdeformen. De citerar Federici i en artikel där hon vill återta ”hemmet” eller ”huset” som en plats där ansvaret för reproduktion kan övertas av kollektiva gemenskaper, utanför värdeformen. ”Det här är inte en identitetsfråga, utan en arbetsfråga”, skriver Federici.

Fel, säger Endnotes, för arbetsfrågan är en identitetsfråga. Värdet och dess avspaltade skuggsida upprätthåller inte bara en ojämlik klassrelation utan också en ojämställd genusrelation. Federicis projekt är rimligt, men hon borde inte idealisera det oavlönade arbetet. Om kapitalrelationen skall utmanas måste både värdet och värdeavspaltningen ifrågasättas. Projektet som Federici föreslår må vara av praktisk relevans för de inblandade, men utmanar inte kapitalismens eller patriarkatets fundamentala former.

 

Mikael Brunila

1 kommentar

För Guds skull | Tingens karneval 18 september, 2014 - 16:47

[…] teoretiskt mera avancerade perspektiv på samma ämne kan man med fördel läsa Mikael Brunilas kolumn om häxor, värdekritik och avspaltning utifrån Silvia Federicis och Roswitha Scholzs […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.