Inkomstskillnader

1,1K

Högern tycker inte om diskussioner om inkomstklyftor. Det är därför dessa ofta ignoreras, eller styrs in på något sidospår – som att fördelningspolitikens höga skatter skrämmer bort företag och höginkomsttagare.

Den internationella skattekonkurrensen är förvisso ett reellt problem, men används alltför ofta för att fly undan en obekväm moralisk-politisk kärnfråga – ur ett högerperspektiv handlar diskussionen ju om att rättfärdiga relativt stora klyftor. Det är ändå vid denna kärna debatten bör hållas; vid vårt samhälles värderingar, vid den moral enligt vilken vi vill fördela resurser, vid vilka inkomstskillnader vi upplever som motiverade eller anständiga.

Ur en pragmatisk vänstersynpunkt handlar det knappast om att inrätta någon millimeterjämlikhet, utan om att hitta en hållbar position på en gråskala. Vissa skillnader är allmänt accepterade: den som jobbar hårdare, har längre utbildning eller större ansvar ska tjäna lite mer. Det kan säkert också gälla företagsledare.

Frågan är hur mycket mer? Alltså: hur stora ska skillnaderna vara – inte ur ett förvridet marknadsekonomiskt perspektiv – utan ur ett ”samhällsmoraliskt”.

Svaren på detta hur stora kan säkert variera. På många sätt känns det främmande att kasta fram konkreta procenttal eller belopp, samtidigt som nationalekonomiska mått på inkomstskillnader – till exempel Gini-koefficienten – ter sig alltför abstrakta för att fungera i den breda debatten. Men att översätta moraliska intentioner  eller fördelningspolitiska målsättningar till någon form av siffror är ett sätt att ta politiskt ansvar, att inte nöja sig med den bekvämlighet som tillkommer den oprecisa. Siffror blir förstås lätt godtyckliga, men genom sin påtaglighet kan de tvinga debatten vidare.

I Schweiz, till exempel, röstade medborgarna nyligen om ett lagförslag, som gick ut på att den som är chef för ett företag inte ska kunna tjäna mer på en månad än vad den sämst betalda anställda gör på ett år. Förslaget gick inte igenom (gissa vilken sida som hade pengar att satsa på kampanjen?) men var ändå ett försök att sätta ett tydligt tak för vad som är anständigt (gränsen låg egentligen ganska högt – den före detta Keva-vd:n Merja Ailus omdebatterade månadslön på dryga 20 000 euro hade sannolikt hållit sig inom ramarna).

Ett annat exempel på hur siffror kan användas för att precisera ett jämlikhetsideal utgörs av svensk och amerikansk statistik om hurdana inkomstskillnader befolkningen i respektive land upplever som berättigade. I dessa undersökningar har forskare frågat folk hur de tycker att inkomstskillnaderna borde se ut och hur de tror att de ser ut – vilket jämförts med statistik över hur stora de verkligen är. Resultaten visar en frapperande diskrepans mellan ett jämlikt genomsnittsideal, en uppfattning om samhället som något mindre jämlikt än idealet och verklighetens rejält ojämlika facit. Till exempel tänker sig svenskarna att det är rimligt att den rikaste femtedelen av befolkningen äger ungefär dubbelt mer än den fattigaste femtedelen, medan den rikaste procenten i verkligheten förfogar över mer än de fattigaste 80 procenten tillsammans. (Snygga visualiseringar av resultaten hittas på Youtube, sök på t.ex. ”Inkomstklyftor i Sverige”).

Undersökningar som dessa har potential att ge fördelningspolitiska diskussioner en planka att ta avstamp från. I den finländska debatten har EU:s fattigdomsgräns ofta tjänat som en sådan planka. Att hushåll som tvingas leva på mindre än 60 procent av medianinkomsten räknas som relativt fattiga har gett legitimitet åt och preciserat en tanke om vad som inte är acceptabelt. Men kanske är det dags att också lansera begreppet relativ rikedom? Till den relativt rika ska vi i så fall säga precis det samma som vi säger till den relativt fattiga: Din livssituation är bara i begränsad utsträckning självförvållad, du behöver inte skämmas för den och du är en fullgod medborgare och människa. Men vi kan inte ha det så här.

 

Fredrik Sonck