1,2K

”Jag är inte rasist. Jag är nationalsocialist.”

Ovanstående fick jag höra i början av 2000-talet, då jag ledde en tv-diskussion där bland annat en svensk nynazist deltog. Diskussionen handlade om att nynazisten fått delta i ett rehabiliteringsprogram för unga med ett kriminellt förflutet. Där deltog också några ungdomar med invandrarbakgrund, och nynazisten hade blivit vän med en av dem – sådär som folk blir vänner när de umgås i ett sammanhang där de upptäcker att de har mer gemensamt än vad som skiljer dem åt.

Jag hade blivit ombedd att fråga nynazisten om hen fortfarande var rasist. Svaret, som hen levererade utan att röra en min, chockade mitt då rätt unga jag.

Till saken hör att vi inför debatten fått strikta order av nynazistens jurist om att inte ställa frågor om dennes ideologi. Jag fick alltså inte fortsätta diskussionen, och då hela situationen gjorde mig väldigt illa till mods mumlade jag kort att jag hoppades att hen skulle lägga av med att vara nationalsocialist. Därefter var det dags att avsluta diskussionen.

Senare förstod jag att det är ett mönster – rasister vill sällan erkänna att de är just rasister. I stället kallar de sig exempelvis ”realister”, och realiteten är då exempelvis att somliga kulturer är oförenliga, aldrig kan leva sida vid sida och inte är avsedda att göra det. Enligt denna ”realism” får invandrare och minoriteter följaktligen skylla sig själva om de inte kan eller vill anpassa sig till värdfolkets seder, bruk, klädkoder eller utseende, och därmed utsätts för diskriminering och trakasserier. Någon förståelse för varför detta kanske varken är möjligt eller ens önskvärt finns inte.

Inte heller politiska partier som Sverigedemokraterna vill kalla sig rasistiska, även om det är rasister som utgör partierna och rasister som röstar på dem. Bara häromveckan sparkade SD:s Jimmie Åkesson ut ledamöter som under pseudonym uttryckt sig grovt rasistiskt på nätet. ”Vårt parti har nolltolerans mot rasism”, säger Åkesson i fåfänga försök till whitewashing. Varpå frågan uppstår varför alla dessa rasister finns i partiets led.

Att kalla sig rasist, det vill alltså inte ens en rasist. Och det är väl just det som gör det så svårt, för att inte säga omöjligt, att mötas i en konstruktiv diskussion. Men det är också det som ger mig lite hopp. För rasism består inte enbart av hat, utan ofta av ett slags konservatism. Det finns mängder av individer som aldrig skulle vilja se sig själva som rasister men som ändå är fördomsfulla inför främmande kulturer, som använder gammaldags, rasistiska uttryck, som tycker det är pjåskigt att ändra namn på negerkyssar och ta bort hottentottar från lakritsstänger. ”Varför får jag inte kalla saker vid namn”, är det eviga argumentet. Enligt dem är det fjäsk och pretention att vilja ändra på sakers tillstånd. Det finns en djup klyfta mellan idealisten, som tror att man kan förändra och förbättra sin värld, och ”realisten” som tror att världen är en konstant och att alla försök till förändring är naiva och dömda att misslyckas.

Det är deprimerande att folk har ett så stort behov av att försvara traditioner, stamtänkande och begränsad empati. Men jag vägrar trots det i de flesta fall tro att förklaringen till rasism är ondska. I stället handlar det om människor med en världsbild av det gamla slaget. Folk som vägrar tro att förändring kan vara till godo, eller ens möjlig. Folk vars osäkerhet är så stor att de nödgas pissa runt sitt revir för att kunna hävda sig. Och för att råda bot på detta är en motdebatt ytterst viktig. Och i dag, när var och en kan skapa sig en världsbild på nätet, är en god grundutbildning som omfattar alla alldeles oumbärlig för att motarbeta extremism.

Därtill är jag rätt säker på att vi skulle ha färre rasister om de som barn bara hade fått en rejäl kram emellanåt.

 

Karin Tötterman

är journalist