Please”, säger tiggerskan med tunn röst och sträcker fram en pappmugg från McDonalds. Hon har byltat på sig dubbla jackor och en tjock ylleschal och står på knä på ett trasigt täcke hon brett ut på gågatans grova betongplattor. Ansiktet är rynkigt, slitet, uppgivet; hon ser ut som åttio men det skulle inte förvåna mig om hon i själva verket är yngre än jag. Jag låter två femkronor och några enkronor glida ner i den solkiga muggen. ”Tack så micket, god jul”, säger tiggerskan på bruten svenska – förmodligen de enda svenska ord hon kan. Julshoppande Uppsalabor skyndar förbi på gågatan med sina kassar och paket och låtsas inte se den knästående kvinnan med sin McDonalds-mugg. En bit bort tutar Frälsningsarméns hornseptett ”Jingle Bells”. Jag undrar om arméns grundare William Booth verkligen hade uppskattat valet av låt.

Många tycker säkert att det var fel av mig att ge tiggerskan pengar. Om Bo Rothstein – välkänd professor i statsvenskap vid Göteborgs universitet – får råda skulle min enkla handling att lägga några slantar i den framsträckta muggen rent av kriminaliseras. I en debattartikel i Dagens Nyheter under mellandagarna föreslår nämligen professor Rothstein ett förbud mot att ge pengar till vad han kallar ”gatutiggare”. Rothstein drar i artikeln en parallell till den svenska sexköpslagen, som inte förbjuder prostitution i sig men väl köp av sexuella tjänster. Prostitution leder till sociala problem och bidrar till en ojämlik maktordning, skriver professorn; på samma sätt kan man se att den som ger allmosor till gatutiggare ”bidrar till en annan människas förnedring för att tillfredsställa något slags behov att känna sig rättfärdig”.

Rothstein tror att ett förbud mot att ge till tiggare ”skulle sända en viktig signal om de allvarliga underliggande problem som denna verksamhet grundar sig på och därmed tvinga fram mera omfattande strukturella stödinsatser för att verksamt bistå denna utsatta grupp”. Det tror inte jag.

Tiggare har blivit ett allt vanligare inslag i gatubilden, inte bara i Sverige utan även i Finland och de övriga nordiska länderna. För några år sen uppmanade förra statsministern Matti Vanhanen (c) oss att inte ge pengar till tiggare. Andra går ett steg längre och kräver ett uttryckligt förbud mot öppet tiggeri. I Danmark, Nordens numera mest främlingsfientliga land, har ett sådant förbud redan införts: utländska tiggare riskerar böter och utvisning på upp till fem år om de ertappas.

Förbudsivrarna påstår ofta att organiserad brottslighet kan ligga bakom gatutiggandet – det gör också Bo Rothstein i sin artikel på DN-debatt. Resonemanget har två fel: såvitt jag vet har polis och andra myndigheter ingenstans ännu sprängt en enda liga som organiserat tiggeriet. Och även om man kunnat påvisa att brottslingar utnyttjat tiggarna och tvingat dem att ge ifrån sig sina pengar, är det då rimligt att man först och främst kriminaliserar offren? Föreställ er att någon föreslår att de kvinnor som utsätts för trafficking också borde straffas. Det skulle nog bli ett sabla liv och förslagsställaren skulle bli grundligt korsfäst i såväl gamla som nya medier.

Bo Rothstein erkänner att hans förbudsförslag skulle medföra vissa avgränsningsproblem, som han dock i nästa andetag viftar bort. Men om det nu skulle bli kriminellt att ge pengar åt gatutiggare borde det rimligtvis bli lika olagligt att lägga en slant i Frälsningsarméns julgrytor. Lagen ska ju vara lika för alla, eller hur? Såvida man inte tänker sig att åtgärden riktas mot en bestämd grupp människor. Och här kommer vi till pudelns kärna.

Kvinnan jag gav mina växelpengar till på julgatan i Uppsala var förmodligen rom, förmodligen hitrest från Rumänien eller Bulgarien. Flertalet gatutiggare är romer från sydöstra Europa. De utgör en levande påminnelse om att antiziganismen fortfarande är utbredd inom EU och rent av accepterad på många håll, snart 70 år efter det att de nazistiska förintelselägren öppnades i andra världskrigets slutskede. Porajmos, den nazistiska förintelsen av romer och sinti (resandefolk), beräknas ha krävt mellan 200 000 och 1,5 miljoner liv. Det vill vi inte bli påminda om. Inte heller vill vi påminnas om att Europas största etniska minoritet utsätts för systematisk diskriminering, inte bara i länder som Ungern, Slovakien, Rumänien och Bulgarien, utan även hos oss. Romerna har högre arbetslöshet, lägre utbildning, mer sjuklighet och kortare livslängd än andra européer; i Slovakien tvingas de bo i muromgärdade ghetton, i Ungern har romer misshandlats och rent av dödats av fascistiska våldsverkare som länge fick hållas, tills myndigheterna slutligen efter påtryckningar från bland annat EU tvingades ingripa och göra rättssak av några av de vidrigaste övergreppen. I Finland och Sverige händer det fortfarande att romer avvisas från campingplatser och nekas att hyra bilar, för att ge ett par exempel på den fortgående (och olagliga) diskrimineringen hos oss.

Man ska komma ihåg att alla gatutiggare inte är romer, och att majoriteten av Europas romer inte är tiggare. Tiggeri är knappast ett yrke man väljer frivilligt. Flera av de romska tiggarna i Uppsala vittnar i lokaltidningen om hur de tvingas sova i sina utkylda bilar och försöker klara sig på en kopp kaffe och lite bröd hela dagen, medan de försöker tigga ihop tillräckligt med pengar för att ha råd att ge sina barn adekvat sjukvård. Tiggarna lever inte människovärdiga liv. Bo Rothstein har förstås rätt i att deras situation knappast förbättras på sikt av att man sticker till dem några kronor. Men att kriminalisera givandet skulle heller inte lösa någonting. Jag tror inte de länder där diskrimineringen av romerna är värst tar intryck av att jag bötfälls för att jag lägger pengar i en tiggerskas pappmugg.

I en debattartikel i våras påpekade de tre svenska EU-parlamentarikerna Cecilia Wikström, Olle Schmidt och Marit Paulsen om att EU-kommissionen har fördömt antiziganismen. Nu, skrev de, är det hög tid att kommissionen också följer upp sitt fördömande med konkret handling och vidtar åtgärder mot de medlemsländer som fortsätter att diskriminera sina romska minoriteter. Det är lätt att instämma. Jag vill påminna om att vi i maj väljer ett nytt Europaparlament. Valkampanjen kommer att bjuda på många tillfällen att ta upp romernas situation – om nu någon bryr sig.

 


1 kommentar

Peter A. Sjögren 20 januari, 2014 - 17:39

Mycket bra artikel, som jag instämmer helhjärtat i. Bara en liten randanmärkning: Lasse, du kunde gott ha nämnt att de tre EU-parlamentarikerna du refererar till i sista stycket alla är folkpartister och utgör Folkpartiet Liberalernas representation i EU-parlamentet.

Reply

Lämna ett svar till Peter A. Sjögren


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.