Faderskapets gåta

av Anna Rotkirch

Mannens väg till faderskap följer mammans och barnets vägskyltar, skriver Anna Rotkirch. Ny Tid har glädjen att presentera ett utdrag ur hennes bok Tillsammans: Familjelivets härlighet och svårighet.

Jag stötte på en blogg som förundrade sig över pappaledigheten ur ett evolutionspsykologiskt perspektiv:

”Är det i grund och botten naturligt eller arttypiskt att människohanen sorterar, torkar och bykar hemma. Kanske det är ännu ett av Nordeuropas konstiga påfund efter 1980-talet. Då har ju ingen här längre levt i normala förhållanden av hunger, köld och armod.”

Är det arttypiskt att mannen sorterar, torkar och sköter om? Kort sagt: ja. Papporna har alltid haft en förmåga att fästa sig vid sina barn och tillbringa tid med dem. Den vårdande fadern uppfanns inte i dag eller i går, fast männens barnskötsel blivit allt vanligare, och allt viktigare. De finländska männen har under de senaste decennierna tagit klart mera ansvar för hem och barnavård. Vi lever mitt i en stor omvälvning av föräldraskapet och faderskapet med okänd ändstation.

Dessutom gör vi hela tiden saker som inte är arttypiska. Jag skriver på en dator och försöker tänka vetenskapligt objektivt: ingetdera är naturligt, utan resultat av inlärning. Som tur är är våra mest arttypiska egenskaper nyfikenheten och förmågan att lära. Även om det i förhistorien varit kvinnorna som ansvarat för hushållsarbete och barnskötsel, kunde männen ändå lära sig det. Det är ju inte intellektuellt mer utmanande än att köra en traktor eller använda en iPad.

Är det då naturligt att vara hemmapappa? Hur lätt uppstår faderlig vård av sig själv utan yttre stöd, och i vilken mån skiljer den sig från moderskap? De frågorna kräver ett lite längre svar.

 

Pappa av naturen 

Föräldraskapet är och känns ofta lika för män och kvinnor. Kärleken till barnet, investeringarna och uppoffringarna är till stor del identiska. Finländska pappor och mammor utför i allt högre grad samma slags jobb, både i arbetslivet och inom familjen. Glappet mellan könen i mängden hemarbete och barnskötsel har slutit sig under de senaste årtiondena. Ändå finns det både gradskillnader och kvalitativa skillnader mellan faderskapet och moderskapet. Det vore bra om vi kunde lära oss att tala om dem utan politiska käpphästar, vare sig från kvinno- eller mansrörelsens sida.

Kvaliteten på moderskapet varierar, en variation som stärks av gemensam fostran. Men faderskapets variation är en storleksklass större. Moderns vård kan beskrivas som stark, allmän men i viss mån betingad, medan faderns vård har kallats valbar.

Den första skillnaden är att man alltid känner till barnets genetiska mor, men inte far. Den inre befruktningen skapar de första klyftorna mellan de olika könens föräldraskap. Det kan ställas mot fiskarna, där honan lägger ägg i vattnet och hanen sprutar sädesceller på dem, så att ingetdera könet kan veta med säkerhet vems avkomman är. (Javisst, hela Disneyfilmen Hitta Nemo är struntprat ur biologisk synvinkel. En fiskpappa kan inte känna igen sina yngel. När grannens åttaåring fick höra detta upprörande faktum frågade hon genast: men den lilla fisken vet väl ändå vem pappan är?)

Man kunde tänka sig att befruktningen och vården av den nyfödda bara är en kort period för föräldrarna, som före och efter det livsskedet vore totalt fria att handla oberoende av könsroller. Men det är inte så enkelt. Evolutionsbiologen Hanna Kokko har studerat hur hanens skötsel av avkomman utvecklats hos olika arter. Relativt små förändringar i livets första skeden – könscellernas storlek, var befruktningen sker (inuti kroppen eller utanför) och, speciellt hos däggdjur, amningen – verkar redan i sig ha lett till häpnadsväckande många beteendeskillnader mellan hanar och honor. Mycket ofta är slutresultatet hos art som art att honorna sköter mer om ungarna. Det hindrar inte att fäderna hos några däggdjursarter sköter mer om ungarna än mödrarna gör. Till exempel hos silkesaporna tar hanarna mest hand om ungarna och för dem till mammorna bara då de ska dia. De stora aporna har dock inte följt den utvecklingsstigen.

Hos däggdjuren blir modern fäst vid avkomman genom graviditeten, förlossningen och amningen, vilket inte gäller för hanarna. Därför deltar fadern bara sällan i skötseln av avkomman. Vårdande hanar finns hos under en tiondel av däggdjursarterna. Faderskapet uppkommer i de fall då avkomman behöver extra mycket omvårdnad. Hos de ovan nämnda silkesaporna föder honan i allmänhet tvillingar, och att bära dem vore tydligen helt enkelt för mycket för honan. Därför kan man på Högholmens zoo beundra hur små silkesapor hänger och dinglar i hanarnas päls.

Däggdjurshanens väg till föräldrakärlek är i stor utsträckning densamma som adoptivförälderns. Han kan inte på den genetiska moderns vis förlita sig på sin egen kropps reaktioner, utan känslorna måste stimuleras utifrån. Hos människan uppkommer faderskapet nästan alltid genom parförhållandet: mannen fäster sig vid ett barn som hans partner väntat och fött. Adoption och styvfamiljer komplicerar bilden, men låt oss först ta upp de grundmönster som starkast format våra naturliga böjelser. Där visar alla tecken att mannens väg till faderskap följer miljöns, och i synnerhet mammans och barnets, vägskyltar.

 

Tre slags faderskap

Faderskapet kan innehålla tre helt olika dimensioner: sädesceller, omvårdnad och/eller resurser. Det finns genetiska fäder som inte ens vet om att de fått ett barn. Det finns familjefäder som jobbar hårt men knappast alls deltar i skötseln av barnen. Och så finns det pappor som mycket aktivt sköter sina barn.

Här ser vi redan tre mycket olika, schematiska sätt att känna och handla som pappa. Livet är fullt av olika kombinationer och vändningar, och en och samma man kan också ha olika papparoller gentemot olika kvinnors barn. Det är inte meningsfullt att göra liknande gränsdragningar i förhållande till moderskapet: förutom när det gäller adoption ger kvinnan nästan alltid sitt barn såväl sin äggcell som sin omvårdnad och sina resurser.

Pappornas betydelse i jägar- och samlarsamhällen har debatterats ivrigt. I början betonade forskarna männens funktion som jägare och krigare, vilka hämtade mat och skyddade sin familj och hela samfundet. Man the Hunter hette en klassisk vetenskapskonferens på 1960-talet, vilket väl avspeglar hur människan/mannen vid den tiden främst sågs som jägare. Hos de flesta jägare och samlare deltar männen mer än kvinnorna i försörjningen av samhället. Eftersom kvinnorna i motsvarande grad sköter mer om barnen, föddes tanken om en tydlig och naturlig arbetsfördelning mellan könen.

På 1990-talet började antagandet om gemensam fostran utmana synen på mannen som familjeförsörjare. Uttrycket ”gemensam fostran” åskådliggör att många olika personer kan ta del i barnets uppfostran, och att de inte alls inskränks till kärnfamiljen. Barn har alltid också skötts av mor- och farföräldrar, syskon, kusiner, avlönade barnskötare, grannar…

Gemensam fostran är ovanligt hos djuren. Det idkas av bara några procent av alla däggdjur och av under en procent av fåglarna. Mycket vanligare är att bara modern tar hand om ungarna. Så är fallet hos de flesta däggdjur. Mer allmänt är också att endast föräldrarna tar hand om ungarna, såsom hos fyra av fem fågelarter.

Våra närmaste släktingar i djurriket, de stora aporna, har inte gemensam fostran. Hos schimpanserna, orangutangerna och gorillorna sköts ungen av endast en vuxen individ, nästan undantagslöst modern. Gemensam fostran finns dock hos många små apor från den nya världen, till exempel hos tamarinerna och silkesaporna. Hos dem kan både fadern och andra av gruppens medlemmar delta i att bära omkring på ungarna.

Forskningen i jägare och samlare antog alltså till en början att pappan var avgörande viktig som familjens försörjare. Men sedan märkte man att jägarnas byten kunde vara långt mera sporadiska än man trott. Däremot visade sig samlandet vara en livsviktig och regelbunden näringskälla. Särskilt betydelsefulla var rötter och frukter som till stor del samlades av kvinnor och unga.

Dessutom är det inte alls självklart att en jägare gav bytet just till sin egen familj. I en välkänd studie visade antropologen Kristen Hawkes hur det afrikanska Hadzafolket delade köttet mellan alla gruppmedlemmar. Hadzafolket har varit föremål för många antropologiska studier, och deras traditioner och arvsmassa tyder på att de levt på samma område i tiotusentals år. Hadzasamhällena är tätt sammanhållna och mycket jämställda, och det hör till att man delar viktiga föremål och händelser med hela samfundet. När männen kom tillbaka från en jakttur åts köttet gemensamt, och den egna familjen fick inte nödvändigtvis mer än andra. Därmed var inte familjefadern den viktigaste försörjaren av kärnfamiljen.

Enligt Hawkes var familjens uppehälle i mycket högre grad än man tänkt sig beroende av andras hjälp till mamman, speciellt mormoderns. Släktingars hjälp var lika viktig eller till och med mycket viktigare än pappans. Mormödrarna var ofta mycket flitiga och skickliga samlare, som dessutom själva bara behövde få kalorier för sitt dagliga uppehälle.

Att på så sätt ifrågasätta faderskapets betydelse fick andra Hadzaforskare att stegra sig. De invände att även om den allmänna regeln var att dela bytet med alla, kunde fäderna ändå spara de bästa bitarna till sin fru och sina barn. Så gjordes åtminstone med sällsynta och lättdolda läckerheter som honung. Pappan som kommer hem från en resa och skänker godsaker till sina glatt förväntansfulla barn förmedlar kanske en tusentals år gammal tradition …

 

Ömsinta jägarpappor

Gemensam fostran innebär att fadern kan ha vårdat och försörjt barnen, men det kan också modern, mormodern och de andra familjemedlemmarna ha gjort. Eftersom amningen fortsatte till 2–3 års ålder har barnen varit nära modern under sina första levnadsår. Därför måste kvinnorna skaffa föda på sätt som gick att kombinera med barnskötsel, och som dessutom skedde tillräckligt nära hemmet.

Skötte männen i forna tider spädbarn? I alla kulturer är mannens andel av barnskötseln mindre, oftast kring 25–35 procentenheter lägre, än kvinnornas. När det gäller spädbarn är skillnaden mellan könen ännu större. Pappornas andel av vården ökar då parförhållandet är starkare. Mammornas andel av barnskötseln varierar däremot inte på motsvarande sätt enligt hennes relation till fadern.

Det finns intressant data om jägares och samlares tidsanvändning. Om vi kombinerar uppgifter från mycket olika folkgrupper visar det sig att den egna mamman höll spädbarnet ungefär hälften av den vakna tiden. Babyns syster bar på babyn i genomsnitt 10–30 procent av tiden och mormödrarna lite mindre, ungefär kring tio procent. Andra släktingar eller vänner höll barnet 15–20 procent av tiden. Spädbarnets pappa eller bror bar däremot på babyn bara 1–5 procent av tiden.

Resultatet kan tolkas på två sätt. Å ena sidan är det uppenbart att spädbarnets skötsel koncentrerats till kvinnorna. Det har gått hand i hand med kvinnornas större intresse för spädbarn och småbarn och – ja, så är det – större naturliga fallenhet för barnavård. Samma intresse för babysar och moderliga färdigheter finns hos andra aphonor. Å andra sidan var ju inte pappornas och brödernas insats noll procent, vilket hade varit fallet om mätningarna gjorts på de flesta andra däggdjur. De få procentenheterna mellan ett och fem kan utgöra just den lilla skillnad som möjliggör ett mer jämställt föräldraskap.

Det finns också viktiga avvikelser från det allmänna mönstret. Hos Akafolket, som lever i Afrikas regnskogar, bär papporna spädbarnen under så mycket som en femtedel av tiden. Här deltar nämligen kvinnorna i jakten, som försiggår med nät (till kvinnornas uppgifter hör bland annat att döda de djur som fastnat i nätet). Akakulturen är väldigt jämställd och båda föräldrarna ger mycket tid åt sina småbarn. Också de äldre Akabarnen håller sig nära sin far: barnet och pappan är i genomsnitt bara en tiondel av tiden utom syn- eller hörhåll för varandra.

Hadzapapporna, som det var tal om tidigare (de som hämtade honung till sina barn), tillbringade 12 procent av sin vakna tid med sina egna barn. Papporna sov också bredvid barnet och skyddade dem på det sättet mot nattliga faror. Siffrorna kan jämföras med de fem procent av dagen som amerikanska pappor tillbringade med sina barn på 1970-talet. Hos papporna i de nordiska länderna är tidsanvändningen något större, kring tio procent. Om vi också i fortsättningen satsar starkt på faderlig vård kan vi snart närma oss de afrikanska savannstammarnas världsrekord!

Av alla kulturer som studerats har papporna varit mest närvarande i barnens liv just hos jägarna och samlarna. De här gruppernas sätt att umgås med barnen skiljer sig också markant från det vi är vana vid. I västvärlden brukar papporna ofta leka aktivt och tumla runt med barnen. Amerikanska pappor leker till exempel mer med leksaker tillsammans med barnen jämfört med mammorna, vilka har mer direkt social växelverkan med barnet. Vissa har ansett att det här ”maskulina” sättet att umgås med barnen är en evolutionär anpassning som stimulerar barnets utveckling på ett annat sätt än mammans mildare vård. Men männen hos de afrikanska jägarna och samlarna är väldigt lugna och avslappnade, och kan sitta långa stunder med barnet i famnen eller vila med barnet bredvid sig.

En av mina bekanta klagade en gång på hur konstlat det kändes att ta del i allt busande och alla jippon som grannskapets pappor höll på med. För honom kändes det mest som en tävling mellan papporna. I själva verket kan det vara ett lika gammalt och naturligt fenomen att pappan är öm och avslappnad som att han joxar omkring med barnet. Om joxandet visar sig vara ett särskilt pappatypiskt drag, som några alltså hävdar, så har det i alla händelser uttryckts på väldigt olika sätt i olika kulturer, liksom förstås också hos olika män. Människans beteende är oftast flexibelt, och det stämmer särskilt väl in på faderskapet.

Är det naturligt att pappan är hemma? Nu kan vi äntligen svara: ja, papporna har av naturen varit starkt närvarande i både babysarnas och barnens vardag. Det har varit fråga om att bära, leka med och undervisa egna såväl som andras barn. Även om finländska pappor tillbringar mycket tid med små barn är det mindre än många jägare och samlare gör. Vi vet ännu inte var gränsen går för pappornas involvering, om det alls finns någon gräns. Det finns inget skäl att anta att faderskapet i dagens samhälle är onaturligt utom i det avseende som också moderskapet är onaturligt: att det sker så isolerat från det övriga samhället. Gemensam fostran behöver något slag av gemenskap för att fungera.

I min egen barndom kom den starkaste trygghetskänslan då pappa lade sin handflata mot min kind då jag skulle somna om kvällen. Han hörde till de ”nya papporna” som uppstod under 1960-talets jämställdhetsrörelse, och han ville att samhället bättre skulle stöda den vårdande sidan av manligheten. Men förmågan att lugna ett barn var inte ny.

 

Ofrivillig barnlöshet

I filmen Chaplins pojke hittar vagabonden en övergiven baby och tar efter viss förvirring och tvekan över rollen som barnets pappa. Samma historia berättas i Astrid Lindgrens roman Rasmus på luffen, där en trevlig men till familjelivet mycket skeptiskt inställd man blir en kärleksfull far.

En far kan ensam ta sig an föräldraskapet för ett barn. Precis som hos kvinnorna växer männens känsloband ur en anknytning som kan följa olika spår. Faderskapet formas ofta via parförhållandet, men det är inte nödvändigtvis hela sanningen. Till och med hos schimpanserna, där hanarna vanligtvis inte alls sköter om sina barn, kan en hane i vissa fall ”adoptera” en ung schimpans, som sedan följer efter och tyr sig till just honom. Därmed är det inte alls överraskande att också människopappor kan ha direkta rutter till faderskap, utan inblandning från barnets mor. Men de rutterna är få. Endast enstaka män blir pappor utan att ha ett förhållande med barnets mor. Därför ger familjer med manliga par en spännande inblick i faderskapet.

På 1980-talet kände jag en lärare som var gift men som ändå ensam ville adoptera ett barn. Han hade äldre barn och ville väldigt gärna få ännu ett. Hustrun kände inte på samma sätt. Myndigheterna förundrade sig över parets beslut, men eftersom det var viktigt för mannen att bara hans namn fanns på adoptionspapperen, gick de till slut med på saken. Senare blev det i Finland i praktiken omöjligt för en ensam man att adoptera ett barn. Bakom beslutet finns bland annat rädslan för pedofili. I vissa länder – men ännu inte i Finland – har enkönade par rätt att adoptera. Men det är nästan omöjligt för en ensam man att bli pappa. Som sociologen Henri Laasanen har påpekat kan en nordisk man i dag inte bli pappa om han inte är tillräckligt attraktiv som partner.

Visst kan män såväl som kvinnor skapa viktiga, föräldralika relationer till andra barn, till exempel syskonbarn eller gudbarn. Ändå känns ekvationen grym. En fjärdedel av alla finländska 40-åriga män är barnlösa. Av dem skulle majoriteten ha önskat sig minst två barn. Barnlösheten är mest utbredd bland män med låg utbildning och låga inkomster. Manlig barnlöshet är ändå något vi inte talar om just alls. Av någon orsak uppfattas det ofta som trivialt och lite genant, ”en man kan inte få barn utan en kvinna, haha, det visste vi ju nog”. Men om samhället vill stöda mannens självständiga väg till faderskap, vilket ofta hävdas i jämställdhetens namn, borde vi ta manlig barnlöshet och de sociala statusskillnader som ofta ligger bakom på allvar.

De flesta män vill gärna bli föräldrar, några känner en stark längtan efter barn. Vissa har upplevt den frustration och sorg som föds då partnern inte lyckas bli gravid eller får missfall. Om och när babyn sedan anländer föds oftast en djup anknytning.

Vill man generalisera, kan man säga att bara en minoritet av papporna längtat efter att få barn redan som unga. Känslan av faderskap är i högre grad bunden till parförhållandet och partnerns önskan om barn än moderskapet är. Kvinnor brukar oftare fantisera och förbereda sig för moderskapet, kanske redan långt innan de träffar sin partner.

Också orsakerna till att vilja bli förälder varierar i någon mån mellan könen. I Finland är kvinnornas vanligaste skäl för att få barn helt enkelt önskan att bli mamma, eller önskan att ge sitt barn ett syskon. Hos män är däremot det vanligaste svaret önskan att föra släkten vidare, ett alternativ som männen kruxat för i enkät efter enkät i olika länder. Jag minns en nordisk sociologisk rapport som förtvivlat försökte få reson på detta obegripliga och ”gammaldags” svar. Till sist konstaterades det att männen inte hunnit fatt moderniteten (utan synbarligen levde kvar i något slags medeltida känslospektrum). Ur en evolutionspsykologisk synvinkel skär inte männens svar lika mycket i öronen. Tanken på att släktet fortsätter genom barnen kan vara begriplig och godtagbar också i ett senmodernt samhälle.

Men man ska komma ihåg att ingen människa är direkt programmerad att ”föra släktet vidare” eller sprida sina gener. I stället styrs vi mot att vilja ha sex och parförhållanden. Eftersom sex och parförhållanden så ofta lett till barn, har vi också utvecklat starka böjelser för att fästa oss vid babyn och sköta om den när den en gång fötts.

Europeiska män har i stort sett likadana, eller lite mer försiktiga, önskningar när det gäller barn som kvinnorna har. För båda könen är den idealiska familjestorleken två eller tre barn. I vissa länder önskar männen något fler barn än kvinnorna, men i allmänhet är situationen tvärtom så att kvinnorna vill ha lite fler barn. Enligt European Values Survey-undersökningen önskade sig papporna i medeltal 2,3 barn och mammorna 2,5 barn.

Skillnaden är alltså inte stor.

 

Också män får babyfeber

Också inom parförhållandet brukar önskningarna spegla varandra. Endast sex procent av finländarna säger att deras partner har helt andra åsikter om att få barn än vad de själva har, så att den ena parten vill ha barn medan den andra inte vill det. Undersökningarna verkar inte ge full rättvisa åt de långa kvällar och nätter som många par diskuterat frågan (vill jag ha barn, vill du? vill vi ha barn tillsammans? finns det utrymme för ännu ett barn i vår familj?). Snarare avspeglar forskningarna slutresultatet och det samförstånd som uppnåtts (nej vi vill inte ha barn; två räcker för oss; vi kanske försöker få ett tredje om några år). Väldigt olika åsikter om barnskaffning är också en vanlig orsak till skilsmässa.

I Finland ser man det som självklart att paret ska vara enigt om att skaffa barn, vilket alltså oftast är fallet. Vi är långt från de patriarkaliska samhällen där maken bestämde om allt som gällde kvinnans kropp och barnen som föddes: samlagen, preventivmedlen och ofta också spädbarnets öde. I medeltidens Europa gav de förmögna familjefäderna ofta order om att sända de nyfödda till ammor. Det var en stor risk för barnets överlevnad och fjärmade i vilket fall som helst barnet från familjen. Att använda ammor betydde också att mammans egen mjölkproduktion upphörde, så att hon snabbt kunde bli gravid på nytt, ofta mot sin vilja.

Det finns kulturer där kvinnorna fortfarande ensamma fattar besluten om barn. Mina östeuropeiska vänner har svårt att förstå de nordiska familjernas diskussioner gällande det första eller det tredje barnet (det andra är av någon orsak sällan lika svårt att besluta om). ”Om du vill ha ett barn är det bara att sluta med preventivmedel, varför skulle han behöva veta något? De vänjer sig nog sedan”, rådde mig en moldavisk kvinna helt käckt. I de här länderna är det också vanligt att kvinnan gör abort utan att berätta något för mannen.

Om mannen är införstådd vaknar de första faderskänslorna ofta när beslutet att försöka få ett barn fattats och ord blir handling. Finländska män säger sig oftast ha längtat efter en baby redan vid den tidpunkt då de försökte få sitt första barn. En önskad graviditet framstår som den bergstopp från vilken mannen först får full utsikt över faderskapets möjligheter. En trebarnspappa beskrev hur tanken på barn också kan ge samlagen en ny udd: ”Det kan ge sexuella vibbar, tanken på att du kan befrukta den andra.”

Det heter ofta att män inte kan ha babyfeber, men det stämmer inte. Det finns redan resultat från fyra olika länder om den här spännande känslan, som jag i min forskning definierat som en stark längtan efter ett eget barn. I alla länder säger sig vissa män ha känt en sådan längtan. Den manliga babyfebern finns alltså, men är svagare och mindre allmän än den kvinnliga motsvarigheten. Kvinnor säger sig ha haft upprepad babyfeber (några kallar den ”kronisk”) mycket oftare än män. Det är vanligare bland män att aldrig uppleva babyfeber: dubbelt fler män än kvinnor har aldrig känt längtan efter ett eget barn.

Många män blir förstås föräldrar utan någon särskild babyfeber. Var tredje pappa har aldrig känt någon stark längtan efter att få barn, av mammorna är andelen hälften mindre. Bland papporna finns det också en minoritet som helst skulle ha förblivit barnlös.

Det verkar också som om endast kvinnor genomlider de mest våldsamma formerna av babylängtan, då känslan närmar sig besatthet. Som en pappa uttryckte det: ”Visst finns babyfeber hos män, men det handlar snarare om lindrig stegring än egentlig feber”. Kanske män oftare ”smittas” av partnerns iver över ett få ett barn.

 

Vårda eller leta?

Mäns känslor påverkas av en balansgång mellan att stanna upp och gå vidare, vårda barn eller leta efter andra utmaningar och partners. Det är en balansgång som också löses på olika sätt inom olika samhällen. Grovt sagt kan olika kulturer delas in i dem med närvarande och dem med frånvarande fäder. I de förstnämnda kulturerna stannar pappan länge med barnen och deltar i deras fostran. I de sistnämnda kulturerna satsar männen mer på att leta efter en ny partner än på att stanna kvar hos den de hittat.

En tumregel är att ju viktigare kvinnans manliga partner är för familjens försörjning och barnens välmående, desto större roll spelar monogamin, faderskapet och mannens släkt. Å andra sidan finns det situationer där barnets mamma har rikligt med egna resurser eller får mycket hjälp av sin egen släkt eller andra närstående, eller där resurserna inte betyder så mycket för barnens utveckling. I de situationerna behövs inte den enskilda mannen lika mycket, och han har inte ett lika pressande skäl att binda sig till bara en kvinna. Mannens roll som genetisk far betonas då på bekostnad av rollen som försörjare eller vårdare.

I en fattig miljö blir faderns betydelse som försörjare mindre, och han har inte heller ett arv att ge åt barnen. Då tar mamman och hennes släkt oftast hand om barnskötseln: männen kommer och går, mamman, mostrarna och mormodern består. Männen letar mera än de vårdar.

Men den här indelningen är som sagt mycket grov. Ser vi närmare på olika samhälleliga lösningar blir bilden genast mångsidigare. I synnerhet samhällets produktionssätt påverkar pappornas närvaro i familjen, liksom vad de sysslar med när de är hemma. Produktionssättet ger form och innehåll åt den könsbundna arbetsfördelningen och bestämmer vilket slags investering pappan förväntas bidra med.

Antropologen Frank Marlowe har jämfört männens roller i fyra olika samhällen: hos jägare och samlare, växtodlare, boskapsskötare, och jordbrukare. Han använde det så kallade Standard Cross Cultural Sample, en av världens största antropologiska samlingar som täcker 186 av världens kulturer (även om samlingens data på många sätt är gammaldags och föråldrade). Pappans andel av vården, mätt som närvaro i spädbarnets och det äldre barnets liv, minskade i den ovan nämnda ordningen. Papporna var mest närvarande hos jägare och samlare och minst närvarande i agrarsamhällen. Ju mer ”utvecklat” ett samhälle var, desto mindre tog papporna alltså direkt hand om barnen. Samtidigt som den faderliga vården minskade, ökade mannens roll som försörjare av samfundet jämfört med kvinnornas.

De moderna industriländerna saknas i Marlowes data. Det vore intressant att se i vilken mån vi nu återgår till en livsform där kvinnornas roll som försörjare ökar, och männen åter kan satsa mer på sina barn.

Närvarande pappor hittas ofta i svåra och utmanande miljöer, där var och ens arbetsinsats är avgörande och familjerna överlevt endast då de tillsammans kunnat försvara sig mot karga förhållanden. Så levde man i det förindustriella Norden. Familjerna var också neolokala, vilket betyder att det unga paret varken stannade hemma hos moderns eller faderns släkt utan antogs flytta in i ett eget hushåll. Tvärtemot vad bloggcitatet i början av kapitlet påstod har svälten och kylan faktiskt förstärkt parförhållandet och därmed också faderskapet.

Anna Rotkirch
Illustration: Ika Österblad

Texten är ett utdrag ur boken Tillsammans: Familjelivets härlighet och svårighet, som utkommer på svenska i februari på Schildts & Söderströms och på finska på WSOY. Översättning från finskan av Katja Bargum.

Källor:

Hrdy, S. B. (2009) Mothers and others. The evolutionary origins of mutual understanding. Harvard: Harvard University Press.

Kramer, K. L. (2010) Cooperative breeding and its significance to the demographic success of humans. Annual Review of Anthropology 39: 417-436 .

Miettinen, A. och A. Rotkirch (2008) Milloin on lapsen aika? Lastenhankinnan syyt ja esteet. Helsingfors: Väestöliiton Väestöntutkimuslaitos, Katsauksia E34 .

Nettle, D. (2011) Flexibility in reproductive timing in human females:

integrating ultimate and proximate explanations. Philosophical transactions of the Royal Society of London, B 366(1563): 357–65 .

Juha Jämsä och Susa Kalliomaan (2010) Isän kielletyt tunteet. Helsingfors: Väestöliitto.

Alvergne, A., C. Faurie och M. Raymond (2009) Variation in testosterone levels and male reproductive effort: insight from a polygynous human population. Hormones and Behavior 56(5): 491–7 .

Bribiescas, R. G., P. T. Ellison och P. B. Gray (2012) Male life history, reproductive effort, and the evolution of the genus Homo.

Current Anthropology 53 .S6 (2012): S424-S435 .

Duvander, A-Z. och A. Jans (2009) Consequences of fathers’ parental leave use: Evidence from Sweden. Finnish Yearbook of Population Research 2009: 51-62 .

Fernandez-Duque, E., C. R. Valeggia och S. P. Mendoza (2009) The biology of paternal care in human and nonhuman primates.

Annual Review of Anthropology 38(1): 115–130 .

Flinn, M. V., R. J. Quinlan, K. Coe och C. Ward (2008) Evolution of the human family: Cooperative males, long social childhoods, smart mothers, and extended kin networks. I C. A. Salmon och T. K. Shackelford (red.) Family Relationships: An evolutionary perspective, 16-38 . Oxford: Oxford university press.

Gordon, I., O. Zagoory-Sharon, J. F. Leckman och R. Feldman (2010) Prolactin, Oxytocin, and the development of paternal behavior across the first six months of fatherhood. Hormones and behavior 58(3): 513–8 . Hawkes, K., J. F. O’Connell, N. B. Jones, H. Alvarez och E. Charnov (1998) Grandmothering, menopause, and the evolution of human life histories. Proceedings of the National Academy of Sciences 95(3), 1336-1339 .

Kokko, H. och M. D. Jennions (2012) Sex differences in parental care. I N. J. Royle, P. T. Smiseth och M. Kölliker (red.) The evolution of parental care, 101-116 . Oxford: Oxford University Press.

Marlowe, F. (2000) Paternal investment and the human mating system. Behavioural processes 51(1-3): 45–61 .

Miettinen, A. och A. Rotkirch (2012) Yhteistä aikaa etsimässä.

Lapsiperheiden ajankäyttö 2000-luvulla. Perhebarometri 2011.

Helsingfors: Väestöliitto.

Rotkirch, A., S. Basten, H. Väisänen och M. Jokela (2012) Baby longing and men’s reproductive motivation. Vienna Yearbook of Population Research 9: 283–306 .

Testa, M. R. (2011) Family Sizes in Europe: Evidence from the 2011 Eurobarometer Survey. European Demographic Research Papers.

Therborn, G. (2004) Between sex and power. Family in the world, 19002000. London: Routledge.

Miettinen, A. (2012) Perhevapaat Suomessa ja EUssa.

Väestöntutkimuslaitoksen työpapereita 1/12 .

1 kommentar

Mikael Böök 22 mars, 2014 - 12:31

Vilken trevlig artikel att läsa på hotellet en lördag förmiddag! Artikeln väcker många funderingar. Också en och annan invändning. Här följer en sådan:

”Men man ska komma ihåg att ingen människa är direkt programmerad att ”föra släktet vidare” eller sprida sina gener. I stället styrs vi mot att vilja ha sex och parförhållanden.”

Antar att ”direkt programmerad” ska tolkas som genetiskt bestämd och ”i stället styrs vi” som att vi påverkas av samhället. Därmed är vi tillbaka i den gamla debatten om arv och miljö, varvid vi oftast får nöja oss med ett ”både och” i st f ett ”antingen eller”.
Men i det här fallet, dvs beträffande reproduktionen är det trots allt svårt att komma ifrån den biologiska determinismen. Med andra ord tänker jag tillsvidare hålla fast vid min övertygelse om att vi alla är direkt programmerade att ”föra släktet vidare”.

Reply

Lämna ett svar till Mikael Böök


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.