1,1K

Anna Hallberg drar sin läsare med sig ner i språkets malström, till ett ständigt närvarande våld, men i den nya diktsamlingen finns även glädje och återfödelse.

Anna Hallberg är en av sin generations mest begåvade poeter, och mest allvarliga. Man skrattar inte med Hallberg och sällan existerar det ljusningar att greppa tag i, hopp att sträcka sig ut mot, nej. Hallberg drar sin läsare med sig ner i språkets malström, till ett ständigt närvarande våld. Som i hennes förra femdelade diktsamling Colosseum, Kolosseum, där mittenpartiet korsklipper Roms gladiatorspel med Säters mentalsjukhus. I hennes senaste, Ljusgrönt och aska, är sidorna istället uppdelade i tre fält som löper parallellt från pärm till pärm. Att Hallberg är en formmedveten poet, en ordmakare som liksom skulptören mejslar fram i sten skulpterar med ord, står klart redan i formgivningen.

I bokens översta fält radas ljusgröna substantiv upp – ”EUCALYPTUS GRANNY SMITH OLIV SALTVATTEN PÄRON RAMSLÖk ABSINT PISTAGE GRÄS LIME SMARAGD” – medan de två övriga har formen av sviter med våghalsiga ordsammansättningar och en antydan till tematik och narrativ.

Jag prövar först med att läsa diktsamlingen uppifrån och ned, vänster till höger. Rad för rad. Men något fungerar inte, dikten greppar inte tag utan kräver ett annat lässätt. Så jag läser varje fält för sig och då öppnar sig texten och jag tvingas därmed hela tiden börja om från försättsbladet. Läsningen blir cirkulär. Liksom ordet ”aska” som börjar och slutar i alfabetets utgångspunkt, ett ”dansens trick / runt : till a, igen!”.

Mittendelen tar avstamp i just ordet aska, i utsägandet av ordet, hon manar till att ”öppna munnen och säga aska”. I talet kopplas ordet till kroppen och genom munnen får ordet sin materiella form. Hallberg arbetar i sin poesi mycket med konsonanter, det är språkets materialitet hon är ute efter, inte dess mening eller metaforik, men trots det uppstår detta märkliga, det poetiska – när ord sätts i relation till varandra uppstår det oväntade och dikten laddas. Aska blir förödelsens signum:

 

”säga : aska : och det vart ljust : världen rämnade : gick sönder : / föll :     och det var gott :     jorden : grå”

Ur en skrattande blödande mun föds den tredje, nedersta sviten.

”den lyckliga skrattande / blodiga munnen / så glad!”

 

Tänder som tuggar, läppar spricker. Språket är ofta förknippat med ett slags våld, men här finns även ett jubel, en glädje och en återfödelse. Ur askan och blodet växer något nytt fram, något ljust, ja ljusgrönt.

 

Mats O. Svensson

 

Anna Hallberg: Ljusgrönt och Aska. Albert Bonniers förlag, 2014.