1,1K

Hur ska vi beskriva vår samtid? Man kan klaga som folk alltid har gjort över hur allt bara blir värre. Man kan som Hbl nyligen (5.2) ägna ett uppslag åt hur barnen blivit mycket värre än de någonsin har varit. Man låter ett antal dagisvikarier vittna om hur barnen inte klarar av ett ”nej”, hur vissa av dem får 45 minuters skrikattacker flera gånger om dagen, hur den utbrända personalen bara sitter på sina stolar och brer smör på knäckebröd. Föräldrarna säger till personalen att de inte orkar lära barnen att ta på sig vantarna själva. (För föräldrarna har ju så mycket mindre tid nuförtiden.) Eller hur det nu var.

Jag kan inte riktigt entusiasmeras över den här ”kritiska” beskrivningen. Det är rimligt att man kräver mera personal, att man ”larmar” för att få mera personal, adekvata utrymmen, och så vidare. Men reportage av den här typen uttrycker en lika tidlös som jävlig inställning till alla inblandade: barn, föräldrar, personal, administratörer. (Ur den här synvinkeln är varje samtid den andra lik.)

Ett sätt att låta människorna komma lite lättare undan (och bejaka insikten att människors bristfällighet är en historisk konstant) är att fokusera på de pengar och strukturer som i artikeln skymtar förbi, men egentligen inte fångar intresset. Det finns för lite pengar för att ordna en verksamhet som ändå är en av grundpelarna i vår samhällsekonomi. Faktum är att det finns för lite pengar för att ordna ett flertal verksamheter med motsavarande roll av grundpelare: utbildning, hälsovård, sjukvård, åldringsvård. Är man en av dem som blir illa berörda av moralism över individer, så vet man troligen idag att problemet heter ”nyliberalism”. Genom att tala om nyliberalismen och dess niece New Public Management kan man signalera att människorna är som de alltid brukar vara, men att systemet blir bara värre och värre.

Genom att skylla på människorna kan vi alltså inte lära oss särskilt mycket om vår tid. Kanske kommer vår art att gå under av moraliskt förfall och beteendestörningar alldeles snart. Men vissa saker blir också bättre. När jag var barn på 80-talet var det fullt normalt att man periodvis tog en annan väg hem från skolan för att inte bli kastad i brännässlorna eller snötvättad av klassens pojkar. Lika självklart var att man inte berättade om det här för någon vuxen. Det var en kultur där barn slogs, eller slog och sprang undan – inte en kultur där barn hade fysisk integritet. Ett moralistiskt filter på kulturell förändring leder lätt till att man inte ser så mycket alls.

Dessvärre börjar jag tro att man borde ta med sig den här insikten också till systemkritiken. Alltså: ett moralistiskt filter på systemförändring leder lätt till att man inte ser så mycket alls. Nyliberalismen med stor N, till exempel, kan vara ett riktig monumentalt synhinder.

Nyliberalismen har använts för att förklara en stor mängd företeelser i vår tid:

• Företagens profithets

• Den offentliga sektorns finansieringsproblem

• Tidsödande konkurrens- och kvalitetssäkringssystem inom den offentliga sektorn

• Ökad fattigdom

• Ökade inkomstklyftor

• Det demokratiska systemets minskade makt (i förhållande till kapitalet)

• Ökad individualism

• Försämrad anställningstrygghet, fragmenterade arbetskarriärer

• Arbetslöshet

• Överkonsumtion

• Stigande bostadpriser

• Exploatering av u-länder

• En ny självförbättringskultur, där man maximerar sin potential på olika marknader – relationsmarknaden, arbetsmarknaden, lyckomarknaden – med hjälp av självhjälpslitteratur, coaching, dieter, stylister.

Nyliberalismen är en bra förklaring på det sättet att den kan peka ut någon typ av inneboende släktskap mellan olika fenomen som ytligt sett inte tycks ha något gemensamt: global fattigdom, projektekonomin inom kultursektorn, politikernas tandlösa moraliserande och kollegernas plötsliga intresse för mindfulness. (Exakt hur de här kopplingarna kan se ut får vi lämna till en annan gång.)

Jag har varit, och är fortfarande, ganska förtjust i kritiska samhällsanalyser av den här typen. Men när man väl har identifierat ”systemet” blir det svårt att gå vidare. Man kan förstås fortsätta med att beskriva aspekter av systemet, eller hur det visar sig i olika sammanhang, hur det kommer oss in på bara skinnet. Det kanske räcker för en karriär som kritisk vänsterjournalist eller politiker eller samhällsforskare, eftersom det alltid finns nya uttryck för nyliberalismen att skriva om och beskriva. Men ska vi verkligen nöja oss med det?

Ett sätt att gå vidare är att analysera nyliberalismen som politisk rationalitet – vilken typ av system/tänkesätt är det som vi kallar nyliberalism – vilken är dess verksamhetslogik, hur skiljer det sig från tidigare system, såsom den välfärdsideologi som präglade årtiondena efter andra världskriget. Det finns mycket forskning om detta, men hur ska den populariseras för en bred allmänhet och göras tillgänglig i samhällsdebatten?

Vill man komma vidare med att (kritiskt) förstå de spridda fenomen som präglar vår tid måste man också se bortom monoliten nyliberalism. Som de brittiska samhällsvetarna Peter Miller och Nikolas Rose (bland andra) har noterat kan många fenomen med nyliberala drag inte förklaras i termer av nyliberalism. Det finns mycket annat som händer med oss, som inte på ett naturligt sätt kan återföras på en specifik politisk rationalitet. Vi har nya materiella omständigheter till exempel i form av teknologi, vi har förändringar i vårt sätt att se på människan i och med psykologins framväxt, vi har också religionens förändrade roller.

Man kan (som Miller och Rose) ha nytta av ett slags post-Foucauldianskt maktbegrepp som utgår från att makten särskilt i ett modernt expertsamhälle inte (nödvändigtvis) utövas uppifrån och ner, från en ägande elit över massorna, av regeringen över folket – utan att olika typer av makt utövas av vanliga (relativt maktlösa) människor i deras professionella roller, av experter på till exempel psykologi, utbildning, teknologi, marknadsföring, samhällsvetenskap, bokföring: av människor som anammar vissa sätt att förstå sitt uppdrag och sin roll på. Maktutövningen i ett modernt, högspecialiserat samhälle är enligt det här synsättet mycket mera heterogen är vi är benägna att tänka, och vi är mer delaktiga i den än vi brukar tänka. Makten kan inte heller fullt förstås i termer av olika gruppers intressen och intressekonflikter. Den belysande samhällsanalysen är således ofta den småskaliga och kontingenta: mikrokosmos som speglar ett rörligt makrokosmos, snarare än ett stabilt makrokosmos som förklarar mikrokosmos.

Samhället förändras i och med att människor på många olika platser i det börjar bete sig annorlunda och börjar förstå sig själva och sina verksamheter på nya sätt. Det här är något som litteraturen, och den berättande konsten överlag, är bra på att behandla på ett fylligt och intresseväckande sätt. Samhällsvetenskaperna kan hedra mångfalden med empiriska studier och teoretisk pluralism.

Den kritiska journalistiken och den politiska polemiken kommer däremot nästan alltid tillkorta när det handlar om att beskriva samtiden: de måste båda operera med generaliseringar, positioneringar, stora övergripande begrepp och kategorier. När man bemöter individualiserande moralism med en kritik av ”nyliberalismens verkningar” har man gjort ett igenkännbart polemiskt drag, men egentligen inte hämtat in ny kunskap.

Frågan kvarstår: hur ska vi beskriva samhället som det verkligen är, just nu? Kanske kan man idka någon form av växelbruk: mellan polemik och ren opolemisk, opolitisk nyfikenhet. Polemiken ger riktning, och nyfikenheten genererar observationer som inte är färdigt inordnade i givna polemiska mönster.

 

Nora Hämäläinen