1,7K

”Till alla riksdagsledamöter och heteron” står det i pressmeddelandet inför utgivningen av antologin Klartext (med all respekt). Ord om sexualitet och kön. Den lanserades samtidigt som riksdagen inledde behandlingen av den jämlika äktenskapslagen. Boken innehåller tretton texter skrivna av personer som representerar en sexuell, eller könsmässig, så kallad minoritet. De olika bidragen tar upp frågor kring icke-heterosexuella erfarenheter utgående från nyckelord som till exempel kärlek, makt, kultur, fördomar, jämlikhet och familj.

”Den här boken borde inte finnas”, skriver redaktörerna Johanna Korhonen och Jeanette Östman i sitt förord. Det är lätt att hålla med – värderingsmässigt släpar vi efter det övriga Norden med minst tjugo år. Vem vill egentligen uppfostra sitt barn i ett land där regnbågsfamiljerna explicit måste vädja till riksdagsledamöterna för att slippa bli förnedrade offentligt?

Klartext är med andra ord utgiven uttryckligen i strategiskt syfte och har en tydlig målgrupp: människor med begränsad kännedom om den icke-heterosexuella verkligheten. Till denna målgrupp hör som känt både lagstiftare och beslutsfattare. En del av dessa tror fortsättningsvis att vi faktiskt behöver en ”homodebatt” (känner någon till ett mer idiotiskt begrepp?) där det är fritt fram för var och en att lufta sina fördomar.

Någon queerpolitisk pamflett är boken inte. Här förekommer av naturliga skäl ingen kritik mot äktenskapet som heteronormativ institution. Man använder fortfarande ordet ”minoritet” trots kännedom om alla sexuella gråzoner som bevisligen aktualiseras också av dem som leker heterosexuell majoritet. Litet irriterar jag mig ändå på användandet av begreppet ”sexuell läggning” – det känns milt sagt ålderdomligt. Boken har utkommit i både finsk och svensk upplaga. De finska bidragen har översatts till en svenska som bitvis ter sig något stel.

Texterna, inte minst Arja Voipios och Jeanette Östmans, visar på hur en diskriminerande, ibland direkt vansinnig byråkrati kan drabba dem som anses avvika. Vill man bli erkänd för sitt kön som transperson måste man betala med sin fortplantningsförmåga. Vill man bli vårdnadshavare för det barn ens registrerade partner fött, får man i värsta fall papperskriga i både tingsrätt, hovrätt och folkpensionsanstalt. Johanna Korhonen beskriver ingående alla de horribla angrepp hon utsattes för under sin tid i offentligheten, Susanna Airola och Marja-Sisko Aalto hur de tvingades säga upp sig från sina tjänster inom kyrkan. Många skribenter redogör för komplicerade och ofta långvariga komma-ut-processer, numera humoristiskt eller bara sakligt rekapitulerade, men en skuld-och skamfylld bit liv när det begav sig.

Texterna är varsamt redigerade och variationen är stor vad gäller längd, stil och tilltal. Mirkka Rekolas korta text berör i sin resignerade illusionslöshet. Kristofer Möller och Ted Urho skriver både humoristiskt och innerligt, Rita Paqvalén och den ovan nämnda Aalto lika innerligt men med större distans. Eva-Stina Byggmästar inleder med en kärlekshyllning som smakar passion och rubinröd druvsaft.

Med tanke på vad skribenterna själva blivit utsatta för formuleras antologins kritik mot fördomar och förtryck sofistikerat lågmält. Som helhet känns Klartext befriande ojämn, den är sympatiskt och osentimentalt skriven och med mod som främsta drivkraft. De olika livsberättelserna skulle vi inte vilja vara utan men förhoppningsvis är boken ändå den absolut sista som tvingas söka bekräftelse för mångfalden.

 

Eva Kuhlefelt

 

Klartext (med all respekt) Ord om sexualitet och kön. Red: Johanna Korhonen och Jeanette Östman. Jasilti, 2014.