1,1K

Den italienska filosofen Domenico Losurdos bok Liberalismin musta kirja, om liberalismens idéhistoria från tidigt 1700-tal fram till i dag, är paradoxalt nog både rafflande och lite torr, skriver Nora Hämäläinen och efterlyser en bättre analys av de olika tidsperiodernas politiska och idémässiga sammanhang.

Italienaren Domenico Losurdos bok Liberalismin Musta Kirja (Liberalismens svarta bok) ser i finsk översättning ut som en småtjock pamflettbok, men mellan pärmarna hittar man en massiv lunta som går igenom trehundra år av förtryck som utövats eller förespråkats av män som både av sig själv och andra har setts som liberala. Udden i den här övningen tycks riktad mot dagens ”liberaler” som skenheligt poserar som den enskilda människans och hennes frihets försvarare, samtidigt som de är fullständigt obekymrade om att denna frihet i ett senkapitalistiskt samhälle framför allt kommer en globalt sett smal elit till godo. Så, menar Losurdo, har det alltid varit.

Med visst fokus på England/Skottland och USA går han igenom liberalismens idéhistoria från tidigt 1700-tal och visar att den mest frihetsälskande retoriken har samexisterat med den mest vämjeliga exploateringen. I själva verket menar Losurdo att 1700-talet, med Europas växande roll som kolonialmakt och så småningom med industrialiseringen, innebär en ökad instrumentalisering av de ”tvåbenta maskinerna” – de fattiga som ingen annan mening har i sina liv än att slita för någon annans vinning. Losurdos berättelse har något av talking-heads-karaktär – han återger vad den ena eller andra tänkaren sade eller skrev och ställer det vid behov i förhållande till de realiteter som gällde för de fattiga, svarta, lokalbefolkningen och arbetskraften. Bland de herrar som visas upp finns Locke, Tocqueville, Bentham, Mandeville, Lincoln, Washington, Paine – även J. S. Mill, och en rad andra mer eller mindre kända storheter. Metoden gör boken paradoxalt nog både rafflande och lite torr. Rafflande är att nästan alla de fina farbröderna som var verksamma före 1900-talet visar sig vara skitstövlar, med våra mått mätt. (Marx må i boken uppträda som undantaget som bekräftar regeln.) Torrt blir det för att texten tycks göra samma sak om och om igen, det vill säga lägga fram bevis efter bevis på att ett ”liberalt” frihetssinne inte har inneburit något hinder mot att förespråka slaveri, slaveriliknande arbetsförhållanden eller extrem exploatering av formellt fria arbetare.

 

Fördjupning saknas

Den tråd som ger struktur åt det hela är ungefär följande: Där engelsmännen kritiserar den amerikanska slavhanteringen som inhuman gör de i själva verket omfattande bruk av slavarbetskraft, framför allt i kolonierna, i flottan, och i så kallade workhouses som inrättas för att ta hand om utblottat och löst folk. Vidare är tjänare, lärlingar, gruvarbetare och fabriksarbetare under 17- och 1800-talet, ur en nutida synvinkel, ofria på gränsen till förslavade. De här ofriheterna är inte helt oproblematiska, utan väcker kritik också under sin tid. Frihet i egentlig mening, den som ”liberalerna” talar om, är dock något som gäller en ägande vit minoritet, och det är just de mångas ofrihet som ska garantera de fås privilegier.

De förbehåll jag har hänger inte så mycket ihop med Losurdos tes: att liberalism som ledande ideologi (med allt vad det idag innefattar av varje individs lika rätt till friheter) kan gå hand i hand med en exploatering som effektivt underminerar den andres individuella fri- och rättigheter. Det här känner vi nog igen från vår egen tids textilfabriker, gruvdrift och juiceproduktion. Vad som besvärar mig lite är historiehanteringen. Med det menar jag ungefär följande: Losurdo är beläst och ger ett gediget intryck. (Tyvärr är jag inte kompetent att bedöma riktigheten i hans användning av källorna.) Men det är som om han avsiktligt skulle skynda förbi de politiska och idémässiga sammanhang där de olika tänkarna figurerar. Det som beaktas är: 1. vad de säger eller skriver, 2. hur verkligheten, det vill säga förtrycket, ser ut under den givna tidsperioden och 3. vilken innebörd deras uppfattningar har för oss idag. Det som saknas, och som man skulle vänta sig av en idéhistorisk studie, är en fördjupning av förståelsen av den kontext där de uttrycker sig. Vad handlar det om för dem? Vad är den politiska agendan, vad är det de talar om? Vilka tankemöjligheter fanns det överhuvudtaget för de här skribenterna? Vilka skäl talar för och emot att läsa enskilda texter med moderna glasögon?

 

En annan värld

Jag dryftar kort min osäkerhet med en historiker som är specialiserad på 1700-talets idéhistoria, och som noterar följande: frågan om hur de rika skulle skydda sin egendom gentemot de fattiga massorna var den centrala frågan för den politiska ekonomin, de ställde inte våra frågor om rättvis fördelning – det här var till exempel före nationer i den moderna bemärkelsen fanns och före mänskliga rättigheter i den moderna bemärkelsen uppfunnits. Det är alltså inte konstigt att äganderätten lyfte fram som central (där ”vi” skulle fokusera på enskilda människors frihet från tvång), för det är ägandet det framför allt handlade om. Vidare är själva idén om en ”liberal tradition” problematisk – något som även Losurdo förvisso återkommande berör när han frågar om England och USA var liberala på 1700-talet och svarar med en diskussion om olika sätt på vilka ordet liberal har använts. Men då bokens argumentativa strategi bygger på att blotta ”liberalismens” interna motsägelser och skenhelighet, är det rimligt att man kontinuerligt frågar om de tänkare man bygger på var skenheliga eller självmotsägande, eller om de till exempel bara var barn av sin tid.

En robust kontextualisering skulle inte producera en lika rätlinjig politisk skrift, men helt säkert en bättre bok. Två-trehundra år gamla texter talar till oss på många olika sätt. Men många förskjutningar i begrepp, människobild, materiella omständigheter och annat sker under den period som beskrivs, så det är inte givet att de svarar på våra frågor. Losurdo rider på det faktum att han både informerar och polemiserar på en och samma gång, att de flesta av hans läsare inte ”kan” de epoker som han beskriver och således måste lita på honom. Jag lämnar boken med en känsla av att det varit bättre att skriva en idéhistoria skilt, och sedan ta itu med den nutida liberalismens självmotsägelser och missbruk av frihetsbegreppet.

 

Nora Hämäläinen

 

Domenico Losurdo: Liberalismin Musta Kirja. Into 2013. Översättning: Pauliina de Anna.