1,6K

Ännu på 1970-talet hade den irakiska kvinnorörelsen medvind. Men både Saddam Hussiens regim och den amerikanska ockupationen har inneburit hårda bakslag. Den irakiska kvinnorörelsen har aldrig varit så svag som idag, säger aktivisten Suad Kheyri.

Den irakiska historien är fylld av kvinnor som kämpat mot förtryck och propagerat för mänskliga rättigheter, demokrati, jämlikhet och givetvis även för en förbättring av kvinnornas situation i Irak. Kampen har inte varit lätt eller utan risker: kvinnor har fängslats, torterats och dödats av reaktionära krafter som velat stoppa dem.

– Det irakiska samhället är till 100 procent patriarkaliskt och betraktar kvinnan som underordnad mannen. Det är resultat av att Irak är ett klansamhälle. Det irakiska samhället är uppbyggt enligt ett patriarkalt mönster där tradition, religion, kultur och ett utbrett stamsystem råder, säger doktor Akeel Al-Nasrani, en irakisk akademiker och författare som bosatt sig i Sverige och specialiserat sig på modern irakisk historia och revolutionen den 14 juli 1958.

Redan i början av 1900-talet inledde irakiska kvinnor sin kamp för sina rättigheter. Då gällde kampen bara jämlikhet, idag gäller den överlevnad och jämlikhet. Enligt Al-Nasrani följde kvinnornas kamp i kölvattnet på de så kallade ungturkarnas uppror, som inspirerats av liberala och sekulära tankar från Västvärlden, mot den ottomanske sultanen 1908.

Det var här som embryot till en irakisk kvinnorörelse uppstod. Från början var det irakiska kulturpersonligheter som engagerade sig i kvinno- och demokratifrågor genom att diskutera dem i tidningar och till med och uttrycka dessa tankar i sin poesi. Rörelsen växte sig starkare och genomgick olika faser ända tills Irakiska kvinnoförbundet för försvar av kvinnors rättigheter bildades 1952. Förbundet fick stöd av fackförbund, studentförbund och det irakiska kommunistpartiet och 1958 fick det sitt nuvarande namn – Irakiska kvinnoförbundet – och kom att spela en viktig roll i det så kallade ”thawrat arbatash tammouz” (14-Juli-Revolutionen), som störtade monarkin och den brittiskt styrda regimen.

Men redan på 30- och 40-talen hade kvinnor deltagit aktivt i demonstrationer mot britterna. Bahija har gått till historien som den första irakiska kvinnan som dött för sin kamp. Under en demonstration 1948 i Bagdad riktad mot ett samarbetsavtal mellan Storbritannien och Irak, sköts hon till döds på Martyrbron.

En annan irakisk kvinna som skrivit historia är Naziha Adduleimi som grundade Irakiska kvinnoförbundet och blev dess första ordförande, och dessutom var med om att stifta en ny lag som förbjöd månggifte och gav män och kvinnor lika arvsrätt. Irakiska kvinnoförbundet såg tidigt betydelsen av att främja utbildning och runt Naziha Adduleimi samlades många engagerade kvinnor.

 

Progressiv farfar

Suad Kheyri föddes 1929 i Amara i södra Irak och blev i unga år en av förgrundsfigurerna för kvinno- och demokratifrågor. Hon personifierar många av de kvinnor som lidit för sin kamp mot traditioner och förtryck. Tack vare att hennes farfar ”influerats av de liberala idéer” som ungturkarna spred i det ottomanska riket och för att han själv var en förespråkare för kvinnlig frigörelse, såg han till att Suad fick en helt annan uppfostran än andra jämnåriga flickor. Hon fick möjlighet till studier och var en av de första irakiska kvinnorna att studera medicin i Irak. Genom diskussioner med sin farfar föddes Suad Kheyris politiska medvetenhet:

– Min farfar var väldigt progressiv och stödde den kvinnliga frigörelsen helhjärtat. Han var emot den brittiska närvaron i Irak och vägrade att samarbeta med engelsmännen, berättar hon.

Kheyri protesterade mot den brittiska ockupationen under en demonstration 1948 och dömdes som 20-åring till ett oproportionerligt hårt straff – hon fick livstids fängelse, vilket i praktiken innebar 20-årigt fängelsestraff. Men efter att monarkin och det brittiska styret störtades släpptes hon fri 1958, efter att ha avtjänat 10 år.

Efter frigivningen blev Kheyri aktiv inom kvinnorörelsen och kommunistpartiet och drev alfabetiseringskampanjer som gick ut på att utbilda både män och kvinnor. Dessutom deltog hon i hälsovårdsupplysningskampanjer. Hon började skriva artiklar i tidningar och så småningom även böcker och undervisade inom irakiska kommunistpartiet. På grund av sitt arbete fängslas hon av Saddam Husseins regim 1979 och utsätts för grym tortyr under 42 dagar.

– Den tid jag satt i Baathregimens fängelse var ännu värre än de 10 år jag satt i fängelse för att ha demonstrerat mot britterna, konstaterar Kheyri.

Hon vill inte gärna tala om den tortyr hon utsattes för. Men hennes dotter Widad berättat att hon nästan inte kunde känna igen sin mamma när hon släpptes fri. Suad och hennes make flydde till norra Irak där de anslöt sig till de kurdiska rebellerna och kämpade mot Saddam Hussein. År 1992 kom de till Sverige.

 

Kvinnoförtryck efter ockupationen

I Sverige har Suad Kheyri fortsatt med sitt författande och hunnit med att skriva ett tiotal böcker om kvinnohistoria och åtskilliga artiklar. Dessutom skriver hon regelbundet en kolumn på en sajt som tillhör en irakisk kvinnoorganisation.

Kheyri förklarar att kvinnorna förtrycktes under Baathregimen och att en islamisering av landet ägde rum under den tiden, vilket undergrävde kvinnors frihet.  Men våldet och förtrycket mot kvinnor har ökat ännu mer sedan den USA-ledda invasionen och ockupationen av Irak inleddes 2003. Religiösa och politiska partier med sekteristiska och reaktionära agendor har fått ökat inflytande och makt, vilket orsakat ett enormt lidande för det irakiska folket i allmänhet och kvinnorna i synnerhet.

– Ockupationen har inneburit att Irak gått tiotals år tillbaka i utvecklingen. Och det är främst kvinnans situation som försämrats, säger Kheyri och tillägger:

– Det har alltid funnits något revolutionärt hos kvinnan. Hon har alltid haft en revolutionär vision.

Hon pekar på hur det såg ut under 60-talet och en bra bit inpå 70-talet. Då arbetade kvinnor som läkare, lärare, författare och journalister. Det fanns till och med en kvinnlig minister. Kvinnorörelsen var stark och framträdande. Kheyri anser att kvinnorörelsen aldrig varit så svag som idag.

Akeel Al-Nasrani håller med och menar att problemet i Irak är att de krafter som står för förändring förlorat sin ställning:

– Den medelklass som normalt bär på fostret till förändring har reducerats, först under förra regimen och nu under den nuvarande. Det är den som ger näring åt den breda massans politiska medvetenhet. Om medelklassen får tillbaka sin ställning skulle det gagna kvinnorna.

 

Urban Hamid