Se här en knivig fråga: vad ska medmänskan ta sig till med oss som inte passar in i folkbokföringens könsgenuskategorier?
Arja Voipio skriver i antologin Klartext (med all respekt) om tvångssteriliseringen av transkönade. I texten synas möjliga förklaringar till att en sådan kränkning kan vara möjlig på tvåtusentalet.
Själv hade jag tänkt att det mest handlar om slentrian. Att de som formulerar reglementet helt enkelt inte bekantat sig med olika synsätt, utan fastnat i den förenklande idén att alla föds till antingen kvinna eller man.
Vid insikten om att somliga upplever sig själva på tvärs mot sitt biologiska kön, har man sträckt sig till att hjälpa dem korrigera det. På villkor att personen går hela vägen. ”Annars är patienten osäker på saken och bör få en annan psykiatrisk diagnos”, föreställer jag mig att man tänkt.
Därmed är det otänkbart att låta en man behålla sina äggstockar eller eventuella nedfrysta äggceller, ty allt kvinnligt i sig ska han avsky och inte vilja kännas vid. Samma sak med en kvinna och hennes manliga spermier. Ingen hänsyn tas till om personen har en stark längtan efter att bli förälder.
Dessutom är hjälpen alltså inriktad på transformation till biologisk kvinna eller man, även om en androgyn kropp i många fall bäst skulle motsvara personens upplevelse av sig själv. Juridiskt finns i Finland än så länge bara två godkända kön, och två godkända genus. Notera att det är kulturellt betingat: inte alla samhällen är lika restriktiva.
Mikael Bööks kommentar (Ny Tid 12 & 13/2014) till Voipios essä antyder att det ändå ligger mer än obetänksamhet bakom den juridiska formaliseringen av normativitet. Rädsla, nämligen.
”Vill vi verkligen ha en värld där männen föder barn och kvinnorna befruktar?” frågar Böök vars resonemang hamnat i ett olyckligt felslut, bekant från dem som inte vill tillåta kärlek till vilken kromosomuppsättning som helst: om den delen av befolkningen får gifta sig, adoptera barn eller pussas på offentlig plats blir snart ALLA homofiler och sen dör mänskligheten ut.
Jag undrar vari det hotfulla i en mångfald av genus (och kön) egentligen ligger. Den nu påbjudna indelningen verkar begränsande på alla – inte bara på den som av okänd anledning känner sig främmande för vissa könade aspekter av sin egen kropp.
Jag kommer helt fredligt att fortsätta konfrontera den binära synen genom min blotta existens.
Ika Österblad
1 kommentar
Fortsätt med det Ika för du inspirerar mig! Och Bowie, Lennox,Swinton och några till. Funnit att jag är androgyn och söker mig mot det maskulina utan att för den skull behöva angripa kroppen men med stil och låta min person komma fram mer och mer, lättare nu när mens ej stör och mamma kan vara mer än bara skötsel av barn,som jag ej ångrar men söker min egna väg i att vara förälder! Vore roligt att ha kontakt med dig, vi sågs på Vasa Pride!