Prostitution och perspektiv

av Charlotte Sundström

Hei! Tyttö!

Jag vänder mig instinktivt om. Mannen som ropar efter mig sitter i en bil, han har byxorna nere vid knäna och lemmen i handen. Han har en dröm. Han när ett hopp.

– Haluatko katsoa? Saat sata markkaa. Året är 1991 och jag är nitton år gammal. På den där magiska gränsen mellan ungdom och vuxen.

”Vi ser inte människan om vi stirrar oss blinda på prostitutionen, i den här filmen. Se flickan, se kvinnan och se en vacker film. Filmen blir sagolik, lik en saga”, skriver Krister Lindberg (ÅU 17.2.2014) om filmen Ung och vacker (Jeune & jolie av Francois Ozon, 2013). Överlag har den inhemska kritiken varit välvillig, temat behandlas lite undflyende, men så är det här väl, på något plan, kulturellt allmängods.

Filmen börjar med att jag ser, tittar på flickan genom en kikare. Hon ligger på en strand iklädd en trekantsbikini, alltså nästan naken. Hon sträcker ut sin långa, slanka, brunbrända kropp. Hon ser sig omkring – är hon ensam? – och tar sedan av sig bikiniöverdelen, blottar sina bröst. Kameran zoomar ut, nu är det perspektivet som blottas. Jaget som tittar genom kikaren är en pojke på tolv, tretton år, sjuttonåringens lillebror. Vi har en huvudperson, Isabelle, men blicken i filmen är inte hennes. Vi, biopubliken, har kommit för att ”se flickan, se kvinnan och se en vacker film”, som ÅU:s recensent skriver. Uppmaningen är intressant, eftersom den torde vara onödig. Är det inte så det är tänkt att vi alltid ska se på film? Vi ska ”se” kvinnan. Så är det kanske också meningen att vi ska förhålla oss till prostitution. Som en bild. En tanke. En dröm. Ett hopp.

Ung och vacker handlar alltså om en flicka som utforskar sin sexualitet genom att sälja sig åt äldre män. Filmen visar Isabelles kamp för den mångomtalade rätten till den egna kroppen och sexualiteten. På slutet, i en av de underligaste scener jag sett, träffar hon en äldre kvinna (spelad av ikonen Charlotte Rampling). Den äldre får ge uttryck för ett manligt hopp om att prostitution är en vanlig kvinnlig sexuell fantasi. Hon hade också gärna sålt sig, om hon inte hade varit så blyg. ”Men nu är jag så gammal att jag vore tvungen att köpa”. Efter denna avlösning kan Isabelle fortsätta leva ut sina drifter.

Att se Ung och vacker är som att besöka lustiga huset. Allt är visserligen underskönt på ytan, vackert, fint och sant, men varje replik blottar en skevhet, eller en ren lögn. Vi kan börja med ”när man är sjutton år är allt betydelselöst” (ungefär). Min erfarenhet säger tvärtom, allt i den åldern får en särskild tyngd. Jag ser en vuxen drömmares fantasier om hur det kunde vara, hur han kanske velat att det hade varit. En romantisering av ungdom, av flickan och av prostitution, och så sprängfylld av klichéer att jag himlar mig, ibland brister ut i gapskratt i salongen. Inte för ett ögonblick är jag Isabelle, aldrig känner jag som hon eller lever inuti henne. Hon är bilden i brännpunkten. Kameran, kikaren, pojken registrerar och tolkar.

Någon drömmer, någon hoppas. Han är inte jag.

I den uppmärksammade essän ”Fy fan, det kunde vara jag”, publicerad i DN för ungefär ett år sedan, skriver författaren Kjell Westö kritiskt om filmen Call Girl (Mikael Marcimain, 2012), om fjortonåriga Iris som drivs in i prostitution bland politiska högdjur i sjuttiotalets Sverige. Westös huvudpoäng är att sagans svartvita värld har letat sig in i realismen, gjort den mindre mångfacetterad och därför mindre bärande, brännande än den var i exempelvis amerikansk dirty realism, där det enligt Westö fanns en ”moralisk sammansatthet som var utmanande både känslomässigt och intellektuellt”.

”Jag har inte sett många filmer som visat den manliga hälften av mänskligheten som så ful och amoralisk, ja vedervärdig, samtidigt som man signalerat att genren är realism”. Westö jämför också med tv-serien ”Hinsehäxan”, där den prostituerade huvudpersonens stamkund visserligen är ”småäcklig” men ändå porträtteras med mänskliga drag. ”Den manliga tittaren får småningom svårt att värja sig från tanken att torsken Lennart kunde ha varit nästan vem som helst, kanske till och med tittaren själv”.

Berättelser ordnas på ett visst sätt, myter styr oss och det är svårt att bryta tusenåriga mönster. Vem bestämmer vad som är komplext och moraliskt sammansatt? Eller vad som är realism. Vems blick styr? En av de mest omspunna, berättade och påsedda är den unga flickan. Däremot är det ytterst sällsynt att jag får se med den unga flickans egna ögon. Call Girl är ett lysande undantag och därför kanske svår att läsa. Möjligen – detta är en ren gissning – är det ännu svårare om man inte varit en ung flicka själv.

Jag var en flicka på tröskeln till kvinna precis när Finland kollapsade, år 1991. Det var som om ett mörker sänkte sig över landet och tidens anda var behäftad med en märklig dov, aggressivt sexuell underström. De första studieåren hade jag inte råd med någon tidningsprenumeration, men varje vecka damp gratisbladet Turkulainen ner på tamburgolvet i studentlyan. Sida upp och sida ner med putande munnar, silikonbröst som svällde upp ur spetsunderkläder. Det var sextelefonernas tidevarv. På tågstationen i Helsingfors: en man frågar vad jag kostar, förföljer mig, hotar mig rent fysiskt. Helsingin Sanomat fungerade som kopplare med sina päiväkahvi-annonser. Yle i Åboland delade hus med strippklubben Show Time.

År 1991 och några år framåt var sex svart och fult och äckligt, det var de åren jag råkade vara mellan arton och lite på tjugo. Svart, fult och äckligt för vem? För kvinnor som skulle sälja sig på arbetsmarknaden med hjälp av sina kroppar. Serveringspersonal som förväntades bära ut de billiga ölstopen iklädd enbart strumpeband, strumpor och högklackat. Påverkades jag? Hur? Berördes hela samhället? Alla kvinnor? Jag vet inte, jag vet bara att jag råkade ut för flera otäcka tillbud och också för slipprigt snack, till och med från män i min närhet.

Männen i Call Girl är vidriga och till slut fullständigt skräckinjagande för att det är så Iris SER dem. I hennes värld finns inga goda torskar, den fantasin finns någon annanstans.

Jag ser med Iris, fjorton år, och tänker: fy fan. Det kunde vara jag.

Jag drömde mardrömmar hela natten efter att ha sett Kvinna till salu på Svenska Teatern. Den dokumentära stilen, mera föreläsning än drama, drabbar i sin råhet. Journalisten Jeanette Björkqvists grundliga research får en form som matchar det faktabaserade innehållet. Fakta: det finns endast en handfull finländska prostituerade i Finland. De flesta kommer från eländiga förhållanden, från det forna östblocket eller något afrikanskt land. De bryts ner, med våld och med hot om våld, de sugs in i en skuldspiral, godtyckligt bestämd av kopplare eller ”beskyddare”. Ofta finns barn och familj att försörja i ursprungslandet. ”Beskyddarna” och gäldenärerna vet var de anhöriga bor om kvinnan mot förmodan skulle försöka bryta sig loss.

När jag vaknar ur mardrömmarna tänker jag: den prostituerade är ingen jävla projektionsyta. Hon ligger i en lägenhet i Helsingfors med söndrig slutarmuskel och tänker inte längre på sitt barn.Man talar om val och frivillighet. Om rätten att sälja den egna kroppen, friheten att göra det valet. Den enda som väljer är torsken. I hans handling existerar ingen komplexitet, i den finns inga gråtoner.

 

Charlotte Sundström 

är projektledare på Svenska Yles kulturredaktion. Jobbar med
radiofeature och -dokumentärer.

2 kommentarer

Homofobi och rädsla för promiskuös sex 3 april, 2014 - 18:46

Denna rädsla för sexhandel kan ses som en form av homofobi. Vanligen anser vi att homofobi är ett fenomen i samhället i vilket en form av sexualitet demoniseras och det ses som en felaktig form av sexualitet. Men är det så? Fins det verkligen rädsla för fel sexualitet som begränsar sig endast till homosexualitet? Eller finns det en grundläggande uppdelningen av sexualitet till två delar: till rätt sexualitet och fel sexualitet. Rätt sexualitet är normal sexualitet, mainstream sexualitet, heterosexuell reproduktiv sex i äktenskapet. Andra former av sexualitet är fel. Om sexualitet är på fel sida av denna skiljelinje är det vår plikt att kämpa mot den. Och vi kämpar mot fel sorts sexualitet genom att aktivt demonisera den. Vi demoniserar det genom att hävda att människor som är onda och dåliga gör det. Vi försöker att associera alla slags onda saker att dessa människor: de är psykiskt sjuka, de är offer av incest och offer av övergrepp mot barn, de är dogmissbrukare och är alkoholister, de är kriminella, de har AIDS, de jaktar barn, de är en skam för sina föräldrar. Vi skapar en division till ”oss” och ”dem”. Vi stärker denna uppdelning efter etniska gränser: ”de” är svenskar, judar, romani, kinesiska, thailändska, nigerianer, och vi är ”oss”, folket i vår nation. I vårt grannland Ryssland håller man på att aktivt demonisera homosexuella, i grannland Sverige sexarbetare.

Vi kanske inte kan leva utan den här tanken att det finns ”farliga och hemska avvikare”, sexuella avvikare? Kanske utan allmän rädsla för sexuella avvikare som vi inte kunde hålla så tydligt skillnaden på ”rätt” och ”fel” sexualitet? Kanske denna typ av ”homofobi” är nödvändig för att vi kommer att ha kyskhet i vårt samhälle, eller åtminstone vi själva kommer att hålla upp vår kyskhet?

Reply
Eva 4 april, 2014 - 11:53

”Rädslan för sexhandeln” som du talar om är väl mer en omsorg för kvinnorna som faktiskt utnyttjas i sexhandeln. Om den glada horan existerat och fått driva sin verksamhet som ett vanligt företag så hade nog inte många haft åsikter om vad som sker bakom stängda dörrar.

Reply

Lämna ett svar till Eva


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.