1,6K

I en värld full av människoföraktande reaktionärer behövs det optimister som Lasse Berg. I den avslutande delen av sin Kalahari-trilogi stöder sig Berg på vetenskapen då han skriver om människans sanna väsen som en samarbetande optimist, skriver Tom Karlsson.

Ibland blir man bara så förbannat trött och besviken på människan, mänskligheten, hela djävla arten homo sapiens. Det är lätt att bli pessimist och misantrop och att i livets och planetens namn se människan som ett dödligt virus, som en parasit och ett livsfarligt skadedjur, en ekologisk katastrof och ett evolutionärt misstag. Då är det dags att läsa Lasse Bergs Kalahari-trilogi, som nu avslutats genom boken Ut ur Kalahari – drömmen om det goda livet.

Lasse Berg har levt resande, frågande och rapporterande i ett halvt sekel och hans senaste bok kan ses som en sammanfattning av denna tid och denna verksamhet. Den är en blandning av memoarer, reseseskildring, populärvetenskap och livsfilosofi. Då han i tidigare böcker gått i Sven Hedins och Sten Bergmans spår, går han nu tillbaka för att följa sina egna. Berg reser tillbaka till platser i Asien och Afrika han skrivit om för flera decennier sedan, för att se hur utvecklingen förvandlat dem och för att på nytt träffa människor han då lärt känna och intervjuat.

Under hela sitt författarskap har Lasse Berg, förutom att dokumentera situationen i Asien och Afrika, drivits av en påträngande fråga om människans natur. För att närma sig ett svar har han förutom att lära sig av urbefolkningen, bushmännen i Kalahari, även intervjuat och studerat forskare som utgående från olika vetenskapliga discipliner belyst frågan: arkeologer, genforskare, evolutionspsykologer, biologer, primatforskare, paleoantropologer och andra.

 

Det bästa av djuren

Man kan ju tycka att om en människa som jag, som levt ett rätt så bortskämt liv och aldrig upplevt nöd, förtryck och omåttlig grymhet, frestas att falla ned i pessimismens och misantropins svarta hål, skulle en människa som Lasse Berg, med sina erfarenheter, för länge sedan tagit farväl av allt hopp. Men, Lasse Berg är fortfarande en stor optimist. I likhet med Candide reser han kring och ser människan som det bästa möjliga djur.

Hur skall man då tolka denna nästan naiva optimism? Lasse Berg skulle väl själv säga att optimismen är något naturligt för människan. Då han rest tillbaka till Asien har han också kunnat påvisa den positiva utveckling som skett där. Han hyllar inte denna utveckling helt utan förbehåll, men menar ändå att den minskade fattigdomen har gjort att människorna vågar drömma om ett bättre liv.

I Afrika har utvecklingen inte varit lika märkbar som i Asien. Rwanda är ett land som står Berg nära och det folkmord som begicks där medan Europa vände bort blicken och de kristna uppmanade till slakt har berört honom djupt. Ändå – också här ser han ett gryende hopp om försoning.

 

Den fredliga hippien

Vad är det då som får Lasse Berg att trots allt tro på människan och bevara drömmen om det goda livet? Ja, det är väl om det hela hans Kalahari-trilogi handlar och som Ut ur Kalahari sammanfattar. Hoppet finns i människans natur. Allt för ofta hänvisar konservativa och reaktionära tyckare till ”människans natur” då de framför sina människoföraktande teser om att krig är ofrånkomliga och att kapitalismens dödliga konkurrens är den frihet människan har. Deras världsbild faller tillbaka på två ”terrible Toms”, Hobbes och Huxley. Dessa har framfört tankarna om att människans urtillstånd är en allas kamp mot alla och att vår kultur, vår civilisation, våra hierarkier och maktstrukturer är det som hindrar oss från att falla tillbaka till detta kaos. Lasse Berg påstår, och kan här stöda sig på en mängd skilda vetenskapliga rön, att detta är total bullshit, föråldrad ideologi och ett hinder för det goda livet.

Primatforskaren Frans De Waal, som besökte Göteborgs bokmässa i fjol, menar att vi om vi vill jämföra oss med något annat djur skall kolla våra närmaste släktingar bonobo-chimpanserna. De är fredliga hippien som löser sina konflikter genom att knulla. ”Make love not war”. Naturligtvis kan man inte dra allt för långtgående slutsatser av detta, men om man studerar bushmännen, som lever närmast det liv som varit vårt gemensamma under största delen av artens tillvaro, finner vi samma sympatiska och fredliga typer. Inget tyder på att vi som samlare och jägare var lagda för ett allas krig mot alla. Det som gjorde vår art framgångsrik var samarbete, ömsesidig hjälp, solidaritet. Alltså, exakt vad anarkisten Pjotr Kropotkin redan påstod i slutet av 1800-talet, då han tog upp kampen mot Thomas Huxleys skadliga inflytande.

 

I Kropotkins anda

Trots att man inte kan påstå att Lasse Berg är anarkist, så kan man nog se Kropotkins anda genomgående i Kalahari-böckerna. Han ser människan som ett i grunden frihetligt och solidariskt djur, som inte gillar chefer och hierarkier. En optimistisk och humoristisk typ, som gärna hjälper sina gruppmedlemmar. Människan är inte anpassad att styras av några alfahannar, utan är snarare gruppstyrd och lyder Jantelagen. Naturligtvis är Lasse Berg inte så naiv att han skulle se människorna som jordiska änglar och det var inte Kropotkin heller. Människan är inte slav under sin natur, hen är flexibel och den styrka som finns i gruppandan har visat sig kunna bli ett fördärv. I vissa fall, som exempelvis i Rwanda övertrumfar grupptrycket och behovet av att tillhöra en grupp empatin och kan till och med vara starkare än moderskärleken. Änglarna kan lätt manipuleras att bli djävlar och det harmoniska samlarsamhället är långt borta. Vi är långt borta från Kalahari och drömmen om det goda livets utopi har bytts ut mot dystopier i de förskräckliga Tommarnas anda.

 

Global ”samlargrupp”

Om Berg i Gryning över Kalahari berättade om vår gemensamma bakgrund som samlarfolk i Afrika, handlade Skymningssång i Kalahari om vårt syndafall, om hur vi bytte tillvaro, blev jordbrukare, egendomsägare, krigare, präster, väktare, slavar, lönearbetare, diktatorer, kapitalister, konsumenter och folkmördare och om hur jämställdheten mellan könen krossades. Allt började med jordbruket och ägandet. Vi har haft en lång väg att vandra och det är denna väg Lasse Berg sammanfattar i Ut ur Kalahari. Lasse Bergs optimism visar här vissa tecken på att krackellera. Trots att utvecklingen har gått mot allt mindre fattigdom och en större internationell solidaritet så stöter man på två allvarliga komplikationer.

För det första är tiden knapp. Kapitalismens tillväxthysteri håller på att med miljöförstöring och klimatförändringar driva mänskligheten och naturen mot en enorm katastrof, samtidigt som individualismen och konsumismen hotar vår mänskliga natur. Lasse Berg ser det som mänsklighetens enda hopp att vi hittar vår ”samlargrupp” på nytt och att denna grupp är global. Drömmen om det goda livet blir då att skapa ett nytt, globalt Kalahari, att skapa en bättre värld för den goda människan. I arbetet och kampen för en sådan värld krävs det också en optimism, som måhända kan ses som naiv, men som ändå är en del av vår mänskliga natur.

 

Tom Karlsson

 

Lasse Berg: Ut ur Kalahari – drömmen om det goda livet.
Ordfront, 2014.