Fem apor, en stege och överst på stegen en belöning (en klase bananer?). Det här är scenen för ett experiment som cirkulerar på Facebook. Den ser ut som livssanningar på Facebook brukar göra; texten är uppställd som en slags ordbild, snygga fonter och lättläst design. Den ska vi sen gilla och dela och känna att oh! det är så vi (mänskor) fungerar!

Fem apor och en stege och en belöning högst upp. Om en apa klättrar uppför stegen för att nå belöningen kastas det iskallt vatten över de andra aporna. Ganska fort lär sig aporna att om någon försöker klättra upp blir de andra bestraffade, så de börjar i sin tur bestraffa den som försöker klättra uppåt. Efterhand byts aporna ut, en efter en, och till sist är det ingen av de ursprungliga aporna kvar, dem som det hälldes vatten över, men ändå fortsätter aporna att klå upp den som försöker klättra upp för stegen. Meningen med ordbilden är att vi ska dela och gilla och komma att tänka på det här experimentet nästa gång vi säger saker som: ”men så har vi alltid gjort och så kommer vi alltid att göra”, utan att tänka efter.

Men jag kan inte skaka av mig bilden av de våta och misshandlade aporna.

Och tanken att vi behöver dessa sanningar, att vi delar och gillar och tror att vi därmed förstår någonting om oss själva är djupt störande. För vad hade vi känt om man använt mänskor i stället för apor i experimentet? Men ah! det hade ju inte lyckats! Mänskorna hade kommunicerat med varandra, och det hade varit grymt och inhumant; en mänska kan inte sätta sig ovanpå en annan och bestraffa den utan orsak!

Jaha. Två frågor: Hur vet vi att aporna inte kommunicerade? Och om experimentet inte går att utföra med mänskor, hur vet vi då att resultatet kan tillämpas på oss?

Fast det vet vi ju att det kan. Och det visste vi ju hela tiden, även utan experimentet. Så frågan är i stället: varför var det nödvändigt? Varför delar och gillar vi sådant som vi redan vet, och som inte medför något nytt utom bilden av våta och ledsna apor?

Jag hörde en podsändning där Marianna Lammi från Animalia intervjuades om djurexperiment. Hon sade att målet för Animalias verksamhet är att få slut på alla experiment, men att de är realister och hoppas på att i alla fall få slut på de mest onödiga. Intervjuaren frågade om inte mycket redan har hänt, att experiment med kosmetika väl minskat eftersom de är onödiga, men hur är det med dem inom medicinen? Lammi svarade att även en stor del av de medicinska experimenten är onödiga, att 90 procent av de mediciner som testats på djur inte godkänns efter att de testats på mänskor. Hon svarar också att det är typiskt att man bara talar om de djurexperiment som finns i skalans båda ändar, kosmetik- och medicinexperimenten, de man kallar ”onödiga” och ”nödvändiga”, trots att 80 procent av försöken finns inom den gråzon som bildas däremellan. Och att en stor del dels är onödiga för att de överlappar (samma experiment görs samtidigt på olika håll) men också för att de bevisar sådant som vi redan vet (som till exempel att övervikt inte är bra för hälsan).

Eller som att mänskan kan tvingas till att misshandla oskyldiga om de bestraffas för någonting som någon annan gjort.

Det vet vi. Men vet vi också vad som skulle ha hänt om vi, aporna, belönats för att någon annan haft framgång?

 

Lena Malm

 

P.S. Jag googlade lite och snubblade över experiment som forskare som Harry Frederick Harlow och Stanley Milgram utfört med apor och mänskor, men inga egentliga bevis på att det här experimentet på riktigt ägt rum.


2 kommentarer

Ernst Mecke 6 maj, 2014 - 22:35

Assuming that this experiment did in fact take place, one can justly say that it was hard on those monkeys (although in fact not nearly as hard as monkeys are occasionally on each other – they can be VERY bad at biting). But as to the interpretation of the monkeys’ behaviour one can certainly have more, other, and further-going ideas than are given in this text.
E.g., did the monkeys interpret that icy downpour as a punishment (i.e. the result of somebody’s intention) or as a calamity (i.e. just a misfortune)? The first interpretation could well lead up to something like one of the Abrahamic religions, the second one to some belief in magic (what we meanwhile call simple superstition). This just as one example. But I feel that it DOES have some good side if we are every now and then in very clear ways reminded of the mechanisms which might, after all, be active also in our own heads. – Although also I should prefer if it could happen in forms which are less unpleasant for the experimental subjects …

Reply
Lena Malm 25 januari, 2016 - 12:17

Thank you for the comment!

Reply

Lämna ett svar till Lena Malm


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.