1,8K

Filosofsamfundet har under det senaste året flitigt debatterat frågan om varför det finns så få professionella kvinnliga filosofer. Debatten har varit intressant, inte minst därför att den förts på flera olika forum och illustrerar hur dessa forum å ena sidan kan stöda varandra och å andra sidan locka fram sinsemellan ganska olika sorters argument.

I den ena ändan av spektret hittar man ett flertal bloggar och Facebook-grupper, där kvinnliga filosofer ventilerar sina erfarenheter. I den andra ändan hittar man boken Women in Philosophy: What Needs to Change? (red. Katrina Hutchinson och Fiona Jenkins, 2013), publicerad av Oxford University Press. Mellan dessa två ytterligheter, bloggens utpräglat låga och det ansedda akademiska förlagets utpräglat höga publikationströsklar, hittar man flera mellanformer.

En sådan är The New York Times strikt redigerade (populär)filosofiska blogg The Stone, som i fjol höstas bad ett antal väletablerade kvinnliga filosofer, däribland MIT-professorn Sally Haslanger, kommentera frågan. Ett annat exempel är den finländska filosofiska tidskriften Niin & näin, som i sitt 20-års jubileumsnummer tidigare i år tog upp frågan ur flera olika synvinklar, bland annat i en stort uppslagen intervju med den från Uppsala universitet emeriterade professorn Lilli Alanen.

Så vad är då problemet? Svaren varierar. Rent praktiskt handlar det om att antalet kvinnor fortfarande sjunker drastiskt ju högre upp i hierarkierna man kommer, trots att antalet ökat på de lägre nivåerna. Detta syns inte minst bland filosofistudenterna, där många kvinnor avlägger grundkurser, men leden tunnas ut på magisters- och doktorandnivå. När jag i fjol deltog i utvärderingen av Sveriges filosofiutbildningar var det här ett problem samtliga lärarkollegier mangrant beklagade. Killarna var försvisso övertygade feminister, men när det inte verkade hjälpa.

Flera artiklar i Women in Philosophy analyserar just den här frågan. Jennifer Saul diskuterar utgående ifrån omfattande psykologisk forskning begreppet ”implicit bias”, det vill säga de outtalade och omedvetna förhandsuppfattningar alla vi antirasistiska feminister av båda könen tenderar att ha om olika atypiska grupper. Forskningen visar att en genuin övertygelse om sin egen fördomsfrihet i själva verket tenderar att förstärka implicita förhandsuppfattningar, som sedan omärkligt styr ens handlande i undervisnings- och handledningssituationer.

Diskussionen i de sociala medierna har dominerats av mera explicita missgärningar, ofta med sexuella förtecken. The Stones beslut att ta upp kvinnofrågan motiverades av ett uppmärksammat fall, där en ansedd professor tvingades avgå efter att en fortsättningsstuderande anklagat honom för sexuellt ofredande, och de publicerade inläggen strävade uttryckligen efter att anta en filosofisk infallsvinkel och diskutera djupgående orsaker, snarare än uppseendeväckande symptom. Sally Haslanger sammanfattar: ”’Bad actors’ are a problem, but the deeper problem is the context that gives ’bad actors’ power”.

Ser man till vad den här debatten lär oss om relationen mellan olika typer av medier, så verkar de redigerings- och publiceringsbeslut, som utmärker såväl The Stone och Niin & näin, som de strikt akademiska förlagen, utgöra en viktig vattendelare. Det verkar som om ett genuint filosofiskt samtal har väldigt svårt att uppstå utan den stringens dessa givna ramar innebär. På Facebook fortsätter man dela sexskandalerna, utan att den diskussion som uppstår i kommenterfälten förmår gräva speciellt djupt. Detta är speciellt anmärkningsvärt, eftersom man i Facebook-flödet hittar precis samma filosofer, som inom andra medier inte har några problem med att tänka djupare.

 

Martina Reuter

är filosof och undervisar
i genusforskning