Ordspråk och talesätt innehåller vanligen en viktig sanning, men oftast inte alls den man skulle tro. ”Pengar växer inte på träd” är ett bra exempel. När en förälder säger det till sin slösaktiga tonåring är poängen klar, men på samhällsnivå, när politiker förmanar hela folket till sparsamhet, vänds allt uppochner. Det är i själva verket tur att pengar inte växer på träd, för om de gjorde det skulle de faktiskt kunna ta slut, som äpplen i trädet: vissa år kunde pengaskörden kanske helt torka bort! Men det gör den förstås inte, för pengar är ingen reell resurs utan ett räknesystem som vi kommit överens om att ha för att bokföra och jämföra värdet på äpplen och andra resurser – och, vilket är avgörande, för att registrera vem som anses ha rätt till resurserna. Har jag pengar på fickan ger det mig rätt att köpa en påse äpplen på torget, är jag pank har jag ingen rätt till äpplen, hur hungrig jag än är.

För en enskild ekonomisk aktör – en löntagare, ett företag eller en slösaktig tonåring – tar pengarna förr eller senare slut om utgifterna inte rättas efter inkomsterna. Men den här logiken gäller inte på systemnivå, när man betraktar samhället som helhet, vad vi kollektivt kan och inte kan göra. Brist på reella resurser begränsar visserligen vad vi kan göra också kollektivt. Vi kan inte äta äpplen eller tanka olja som inte finns, och vi kan inte trolla fram mer utbildad arbetskraft än vi utbildat. Men att vi låter en massa utbildat folk gå arbetslösa när det finns vettiga och viktiga saker de kunde göra, bara för att det ”inte finns pengar”, det är vansinne.

Statens uppgift är att hålla samhällsekonomin som helhet i balans, och därför, på det hela taget, att bete sig tvärtemot de privata aktörerna. När ekonomin går dåligt och privata aktörer inte vågar satsa, måste det offentliga pumpa in pengar i ekonomin, vilket betyder underskottsbudgetar, så att den nedåtgående spiralen med uppsägningar, konkurser och minskat skatteunderlag vänds i en uppåtgående. Offentliga satsningar tar inte bort pengar från den privata sektorn, utan tillför den pengar: fler kommunalt anställda sjuksköterskor = fler frissabesök = fler frissor på bio = fler biografer, och så vidare. När de privata aktörerna håller igen måste det offentliga släppa till, annars sparar vi oss till döds, och när den privata sektorn sedan kommit upp i varv, kan offentliga satsningarna igen minskas, samtidigt som skatteintäkterna ökar, så att underskottet i statsbudgeten förbyts i överskott.

Men det man i dag gör i hela Europa är raka motsatsen: det offentliga sparar i kapp med den privata sektorn, och oenigheten mellan politiker gäller närmast i hur hård takt man kan och bör spara, och hur nedskärningarna ska riktas. Det här är helt bakvänt. Eller kan någon på allvar tro att vi gör en insats för landets framtid om vi, för att få statsfinanserna i balans, försämrar utbildning och sjukvård, låter infrastrukturen förfalla och hundratusentals människor tappa modet och arbetsförmågan när de tvingas gå arbetslösa i åratal, medan fattiga barn och psykfall får slås ut bäst de vill? Hur ger det oss ett rikare land eller en tryggare ålderdom?

I dagens läge finns det förstås praktiska problem med att tillämpa den enkla logiken med ökade offentliga satsningar när ekonomin går dåligt. Problemen har att göra med relationen mellan stater, Europeiska centralbanken och privatkapitalet inom eurosystemet. Men det viktiga är att det beror på hur reglerna för systemet lagts upp, och de kan alltså ändras om det finns politisk vilja till det. Problemet är inte att det på något allmänt sätt ”inte finns pengar”, utan att vi skapat ett regelverk som gör att pengarna är svåra att kanalisera dit de alldeles uppenbart skulle behövas.

Problemet kan också ses som en fördelningsfråga. I penningtermer är den enes skuld alltid den andres fordran, så om (nästan) alla europeiska stater har enorma skulder finns det förstås någon de är skyldiga pengar. Man kunde tro att det är kineserna eller oljeshejkerna, men det stämmer inte, för vad resten av världen äger i Europa balanseras ungefär av vad Europa äger i resten av världen. Det är sina egna medborgare staterna står i skuld till, och i praktiken sina rikaste medborgare. För Europa är ingen jämlik kontinent: en fjärdedel av den totala förmögenheten ägs av den rikaste procenten européer, sextio procent av den rikaste tiondelen. Talet om skuldsatta stater är visserligen så till vida missvisande, att de europeiska staternas tillgångar ungefär balanserar deras skulder: någon nettoskuld finns alltså inte, utan om staterna sålde allt de äger skulle de kunna betala av sina skulder helt. Men då skulle vägnät, skolor, sjukhus och så vidare helt ägas av de rika.

I praktiken är det just det som sker i Grekland och andra krisländer, där offentlig egendom privatiseras, ofta till verkliga rea-priser. Och så kan man ju göra, förstås. Istället för att staten betalar räntor åt de rika på pengar man lånat av dem för att driva skolor, till exempel, låter man dem köpa upp själva skolorna och ta betalt av användarna, så får de avkastning på sitt kapital på det sättet istället. Men månar man om välfärd, jämlikhet och demokratins framtid, borde man naturligtvis snarare fråga sig varför samhället alls ska låta de rika bli rikare och ge dem mer makt genom att antingen låna pengar av dem till hög ränta eller ge dem rätt att ta avgifter på barns skolgång och annan nödvändig samhällsservice. Varför göra det, när man istället kan beskatta de rika?

Den franske ekonomen Thomas Piketty föreslår i sin uppmärksammade bok Le capital au XXI siècle (Capital in the Twenty-First Century) en global och progressiv kapitalskatt, inte bara som lösning på problemet med statlig överskuldsättning, utan också, och det är ännu viktigare, för att motverka den historiska tendensen till allt större koncentration av rikedomen i allt färre händer, som enligt statistik från år 1700 framåt tycks gälla inom det kapitalistiska systemet – om inget görs för att motverka den. Pengar växer inte på träd, de växer på hög, och eftersom pengar är makt är det vansinne att låta de enskilda högarna bli alltför stora. Också det en enkel insikt som våra politiker helt tycks ha glömt bort.

 

Joel Backström


1 kommentar

Anna Slama 21 september, 2015 - 16:15

Tack för givande läsning. Som Johnny Depp lär ha sagt: ”Here is my simple economic plan. Raise taxes on the 1%”

Reply

Lämna ett svar till Anna Slama


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.