1,5K

Staten Israel är ett resultat av en stormaktspolitik som utestängde de arabiska folken ur allt beslutsfattande, med ödesdigra följder. Sionistisk lobbning blandat med amerikanska och europeiska diplomatiska intressen har lett till dagens situation, skriver Olli-Pekka Haavisto.

Den pågående väpnade konflikten i Gaza hade den 8 augusti kostat 448 barns liv och skadat 2 502. Det totala dödsantalet har stigit till 1 922 och runt 10 000 personer har skadats. Enligt FN har över 65 000 personer förlorat sina hem. Medierna berättar om en hämndspiral och om beskyllningar från båda sidor. Men hur började alltihop, och är andra än den israeliska staten och palestinierna medskyldiga?

År 1900 bodde det 9 miljoner judar i Europa, 3,9 miljoner i det europeiska Ryssland och 1,5 miljoner i USA. I Europa hade ekonomiska och militära spänningar lett till ett nationalstatssystem baserat på etnicitet och språk. Kring år 1900 bodde det runt 600 000 personer i Palestina, som mellan 1400-talet och 1920-talet var ett mångreligiöst rike styrt av de muslimska osmanerna. Av dem var 94 procent arabiska muslimer och 6 procent judar.

Före sekelskiftet föddes bland judarna en rörelse som strävade till att bilda en egen stat i Palestina, sionismen. En av orsakerna var att diskrimineringen av judar hade kulminerat i avrättningar i Ryssland och i vissa västländer. Enligt International Encyclopedia of the Social Sciences 1968 var sionismens strävanden de samma som hos många nationella frihetsrörelser: att återuppliva det nationella språket (hebreiska eller jiddish) och kulturen, att ta det nationella områdets resurser i besittning och bilda en nationalstat: ”Men folket som skulle befrias levde i landsflykt från sina förfäders hem, spridda i världen. Således var sionismens mål att flytta judarna från de länder de hade spritts till, och bosätta dem i Sion, deras fädernesland.”

Balfourdeklarationen

Den starka brittiska sionistiska rörelsen lyckades genom lobbning få Storbritanniens regering att godkänna Balfourdeklarationen. Brevet från utrikesminister A.J. Balfour, daterat den 2 november 1917, publicerades i pressen och överräcktes till baron W. Rothschild, ledaren för Storbritanniens och Irlands sionistfederation. Så här lyder en del av deklarationen:

”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke‑judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”

Vid tiden för deklarationen var de kristna araberna i Palestina fler än judarna, för att inte tala om de muslimska araberna.

NF stöder sionismen

Under första världskriget drabbade det brittiska imperiet samman med osmanerna, som stöddes av Tyskland. Då Freden i Sevres slöts 1920 skrevs huvudpunkterna från Balfourdeklarationen ordagrant in i fredsfördraget, och Palestina placerades officiellt under brittiskt mandat.

Det år 1918 grundade Nationernas Förbund godkände Balfourdeklarationen i sin helhet i augusti 1922 under rubriken “Mandat för Palestina”. Avtalets sjätte artikel stipulerar: “Palestinas administration ska, emedan man försäkrar sig om att andra folkgruppers rättigheter och position inte äventyras, underlätta judisk immigration under ändamålsenliga omständigheter, och ska /…/ uppmuntra till bosättning av judar i landet, inklusive på statlig mark samt ödemark som inte behövs för offentliga syften.”

Den icke-judiska befolkningen i Palestina uppskattades 1922 till 725 307 personer.

Vare sig palestinierna eller något annat arabland var medlemmar av Nationernas förbund, och var alltså inte delaktiga i beslutsfattandet. Således ansåg palestinierna att det var en djup orätt att deras hemland sedan urminnes tider på det här sättet överlämnades till judarna och Storbritannien.

Då det osmanska riket föll samman, lämnde det inte efter sig någon stat i området, vilket ibland framförs som ett berättigande för den israeliska staten. Palestinierna hade ändå bott i regionen i otaliga generationer, mestadels som herdefolk, som inte nödvändigtvis varit i behov av en modern stat för sin livsstil. Men även om de haft en stat hade de inte kunnat påverka beslutet.

Nationalstatens problem

I denna tid av samhällelig omvälvning fanns ännu utanför Europa och Nordamerika statslösa regioner, och regioner där en stat existerade, men inte syntes i vardagen. Den sociala samordningen utövades inom släkter, klaner, kaster eller byar. Ur den synvinkeln var staten Israels födelse en agenda som mycket starkt baserade sig på den europeiska idén om nationalstaten.

Jyrki Käkönen, som haft en lång karriär som freds- och konfliktforskare, underströk på Varparantas fredsakademi denna månad att ”det [inte] finns en ren nationalstat, och det har det aldrig funnits”. Det finns alltid ett ”annat” folk, degraderat till minoritet, som i Finland samerna, finlandssvenskarna eller romerna. Således skapar nationalstaten i sig förutsättningarna för en konflikt.

Inför andra världskriget insåg en del av de brittiska politikerna att Balfourdeklarationen ledde in i en återvändsgränd. Men processen hade redan startats och kunde inte längre stoppas.

Den brittiska Palestinakommittén grundades 1936 för att utreda orsakerna till oroligheterna inom Palestinamandatet. Hit hörde bland annat en generalstrejk bland araberna och mordet på shejk Izz ad-Din al-Qassam året innan. D.L. George, som var premiärminister i Storbritannien då deklarationen gjordes, uppgav 1937 för kommittén att deklarationen skrevs ”av propagandaskäl” som hade att göra med Storbritanniens relation till USA och Ryssland. Britterna hade spelat ett diplomatiskt spel med judarna.

USA blandar sig i

Efter beslutet i Nationernas förbund intensifierades den judiska invandringen, något som den brittiska regeringen 1939 försökte stävja med hjälp av en så kallad vitbok, ett politiskt linjedokument (Vitboken 1939 tog i praktiken avstånd från en judisk stat i Palestina, red. anm). Den vacklande brittiska Palestinapolitiken irriterade sionisterna, som redan 1937 hade börjat utföra dödliga räder.

Vitboken 1939 slog fast att inflyttningen av judar till Palestina inte fick överstiga 75 000 på fem år, vilket den gjorde år 1945. Det året grundades Arabförbundet, som framförde en protest mot att vitbokens parametrar hade brutits. Arabförbundet frågade om USA och Storbritannien skulle göra något för att underlätta den judiska flyktingsituationen i Europa. Även om USA inte var medlem av Nationernas förbund, hade landet stort inflytande, som det också använde – och Nationernas förbund beslöt att tillåta 100 000 judiska inflyttare i Palestina.

– De vill inte ha så många av dem i New York, fnös den brittiska utrikesministern Ernest Bevin.

Londontidningen Sunday Times var dömande i en ledare 1947: ”Palestinamandatet har under de senaste tio åren varit det mest skamlösa och impotenta kapitlet i hela den brittiska kolonialhistorien”.

Den judiska invandringen till Palestina var alltså för Europas och USA:s del delvis ett försök att lösa det egna judiska flyktingproblemet på ett sätt man föreställde sig att skulle bli problemfritt.

FN:s säkerhetsråd tillsatte 1947 en kommitté, som beslöt att dela Palestina i en arabisk och judisk stat. Araberna motsatte sig beslutet, eftersom de ansåg att sionisterna inte hade någon rätt till det palestinska landet.

Israel grundades den 14 mars 1948, och landet annekterade snabbt stora markområden, bland annat genom invasioner på arabisk mark. 1949 hade Israel lagt under sig ett dubbelt så stort område som FN-beslutet hade förespråkat, totalt tre fjärdedelar av Palestina.

Resten är en del av en allt mörkare historia.

 

Olli-Pekka Haavisto

Översättning Janne Wass

En version av artikeln publicerades i Kansan uutisets Viikkolehti 8.8.2014.