1,2K

Det har varit en välsignat lång het sommar, som jag har tillbringat bl.a. med att läsa den franska nationalekonomen Thomas Pikettys Capital in the 21th century. Jag satte ner den 577 sidor långa tegelstenen med en stark känsla av optimism – en reaktion som jag inte väntade mig och som oväntat få skrivit om.

Boken är fylld av statistik, sund demokratisk idealism, pedagogiska förklaringar av ekonomiska termer, överraskande fakta (som att skräckvisionen om hur våra barnbarn blir utfattiga på grund av vårt slöseri inte stämmer: Europa är förmögnare än någonsin), stillsam humor (ofta på bekostnad av ekonomernas skrå), litterär analys främst av 1800-talsförfattare som Austen och Zola (Piketty får en att undra varför dagens författare skyr pengar som ämne för romaner – en av hans poänger är att sådan beröringsskräck gynnar de rika) och historiska förklaringar (som att USAs arbetarklass nöjer sig med att leva under minimilön eftersom de i så hög grad är invandrare från utfattiga länder som personligen fått det bättre). Framför allt andas den tilltro och yes we can.

Datateknologi har gjort det möjligt för honom att bygga upp en enorm databas över olika länders inkomstklyftor. Samma teknologi kunde enkelt sammanställa medborgarnas bankuppgifter, ett steg mot vad han kallar ekonomisk demokrati. Ett annat vore att kräva mer detaljerad redovisning av företag. Han påpekar att till exempel ägarna av den ökända platinagruvan i Marikana, Sydafrika i sin offentliga rapport vägrade särskilja mellan löner och profit – vilket rutinmässigt görs i rapporter för investerare.

Han förespråkar också att ett företags arbetare ska få sitta med och ha en röst i styrelsen, vilket alltid har varit fallet i Tyskland. Alternativlöshetens politik upplöses framför ens ögon, dogmer faller som flugor. Men också en varning: ”De som har mycket pengar kommer aldrig att underlåta att försvara sina intressen.”

Med mina nyförvärvade ekonomikunskaper verkade Pikettys argument svåra att motsäga. Därför lyssnade jag lystet på vår egen Björn ”Nalle” Wahlroos svenska sommarprat – en och en halv timme långt – om just Piketty. Som på solens uppgång väntade jag på förklaringar: varför måste skatter alltid sänkas, varför är chefer värda så svindlande höga löner och varför skadar en jämnare inkomstfördelning tillväxten – allt sådant som Piketty bestämt motsäger. Efter att västvärlden brutaliserats enligt nyliberalismens doktriner i 40 år antog jag att deras överstepräst skulle ha ett vattentätt försvar när de var under attack.

Men nej. Nalle inledde med att alla nya tankar kommer västerifrån förutom denna undantagsvis bästsäljande bok (varje gång han nämnde boken tillade han just nu, för stunden, oväntat, vid första anblicken – så vi alla ska förstå att uppståndelsen inte kommer att bestå, ingenting kommer att förändras). Sedan säger han att boken ”för att vara riktigt ärlig är ganska tung att läsa”, med all ”statistik [Piketty] själv satt ihop”.

Han har invändningar på nationella grunder: ”fransoser är pompösa” och deras samhällsforskning besatt av teorier och lagar. Men vad är nyliberalismen då, om inte en teori, men en ytterst smal och enkelspårig bild av samhället? Men Nalle talar inte om några ”lagar”, utan om marknaden som bara är.

Hans huvudsakliga invändningar är dels att Piketty inte jämför inkomstfördelningen mellan i-länder och u-länder (Vad är höjden av dubbelmoral? Nalle som försvarare av en miljard utfattiga som fått det bättre i de multinationella fabrikerna), dels att Piketty påstår att kapitalisterna latar sig och håvar in riskfri avkastning. Men Piketty skriver uttryckligen att han vill göra en jämförelse av inkomstklyftor globalt så snart han får tillräckligt tillförlitliga data från u-länderna (och har gjort det så långt det går).

Att kapital ger olika avkastning beroende på hur det placeras är en av hans huvudpoänger. Där Piketty går åt den mest förmögna procenten av världens befolkning (bara i USA 2,6 miljoner människor), talar Nalle om de fem eller tjugo rikaste personerna i toppen på Forbes-lista – en lite annan historia.

Nalles poäng är den gamla vanliga: de som vågar ta stora risker förtjänar stora pengar. Men vem kan ta risker? De som placerar sitt överflöd, ofta med hjälp av svindyra finansanalytiker, och som kan vänta i åratal på att sälja tills kurserna är rätt. Och hur täcks de ens tala om risk? I en värld där människor i läckande båtar tar sig över medelhavet till Europa eller invandrar till ett fientligt land tar människor riktiga risker.

Föraktfullt konstaterar Nalle att hela debatten om inkomstklyftor förmodligen uppkommit ”för att den lägre medelklassen i USA och Europa klarat sig så dåligt i konkurrensen” – ett nog så genomskinligt retoriskt knep för att antyda att kritikerna är förlorare som talar i egen sak.

Nalle gör ändå sitt bästa för att vara folklig, en av oss: han talar om hur ”vi köper möbler på Ikea och böcker på Amazon, kläder på Hennes & Mauritz och drömmer om Porsche, Rolex och Louis Vuitton” (vilka han givetvis kan köpa om han vill). Han talar utförligt om populärkultur som en vanlig man: sina favoriter som Eric Clapton, Tarantino (så mycket våld att man blir oberörd) och Eagles. (Intressant nog är låtarna valda lika bokstavligt enligt budskap som poesin som tolkades av Athena Farrokhzad i hennes Sommarprat.) När han kallar sig ”jag” är det för att han inte kan låta bli att skryta om hur Eagles-gitarristen spelade på hans 60-årsparty och hur han tar sin båt över till Sverige. Eller på tal om EU: ”Jag vill helst inte leva i ett Europa där Front National har makten, men jag vill heller inte stå i ändlösa passköer på flygfält” – first things first, liksom.

Istället för att tala om kapitalister vill Nalle tala om ”it-knuttar, familjeföretagare och entreprenörer som med stor arbetsinsats, risk och uppfinningsrikedom blivit framgångsrika” (istället för arvtagarna som de facto utgör en allt större del av de rikaste) – och skapar jobben, som för det mesta måste vara lågavlönade. Men vart försvinner de här vinnarna om de måste delta i samhällsbygget? Om vi beskattar de superrika (globalt) och ger lön till sjukskötare, lärare och journalister? Jag har aldrig förstått det här: satt den 14-åriga Bill Gates i garaget och programmerade för att han tänkte ”Jag ska bli miljonär?” Eller för att han ville få sin dator att göra tuffa saker som ingen annan kunde?

Vad är Nalle rädd att de här begåvade typerna gör om de inte får behålla alla sina pengar själva – slutar de jobba, faller de ner i den gråa massan, blir de så omotiverade att de inte längre uppfinner något? Flyttar utomlands för att undfly skatt? Eller är problemet det demokratiskt styrda samhället istället för att eliten får bestämma?

Viktigt att påpeka är att Piketty är en vän av frihandel, öppna marknader med mera – han håller bara med om det som står inhugget i marmor på IRS-byggnaden i hjärtat av Washington D.C: ”Taxes are what we pay for a civilized society”.

Nalle slutar med att citera den amerikanske presidenten Thomas Jefferson, som säger att en god regering ”hindrar människor från att skada varandra men lämnar dem i fred att med flit förbättra sina levnadsvillkor”.  Alla får ju ha sina idoler och Jeffersons vackra herrgård Monticello ligger säkert Nalles hjärta nära – men är det verkligen en president från år 1800 som var ägare till 200 slavar som Nalle vill föra fram som idealet? Man kan ju verkligen diskutera vems flit som förbättrade levnadsvillkoren på det godset (och ja, jag vet att Jefferson i princip var emot slaveri). Än en gång bekräftar han Pikettys tes om att vi är på väg tillbaka till 1800-talet.

 

Sara Ehnholm Hielm