Det var olyckligt att Teater Viirus projekt Meeting the Odyssey fick ta svingen då Ny Tids teaterkritiker Sonja Mäkelä gjorde ett generellt utslag mot den världsförbättrande konsten i sin kommentar i Ny Tid 35/2014. Tyvärr ledde det till att Viirus Matilda Sundströms och Maria Lundströms genmäle (Ny Tid 36/2014) blev ett försvar av den egna produktionen, snarare än en fortsättning på den diskussion som Mäkelä tog upp, och som är en av de viktigaste diskussionerna som lyser med sin frånvaro i den offentliga kulturdebatten. Låt det alltså härmed bli sagt att detta inlägg inte specifikt handlar om Meeting the Odyssey, som förtjänar allt beröm för sitt samhälleliga patos och sin brobyggande verksamhet.

Mäkelä är något på spåren då hon skriver att mycket av den samhällskommenterande teater och konst som görs i dag, görs för en publik av redan frälsta. Jag ser inte hennes beskrivning av ”ryggdunk i liten krets” som ett uttryck för en kulturgrädda bakom lyckta dörrar, utan snarare för en ideologisk krets. Det är helt enkelt så att rasister mer sällan går på antirasistisk teater, och då den antirasistiska diskussionen i föreställningen inte sträcker sig utanför teatersalongen, har vi just situationen där de redan frälsta ser föreställningar som bekräftar deras egna värderingar. Konstnärer har ofta ett samhälleligt budskap, och många som tar till sig konst är ofta samhälleligt aktiva. Vad beror det då på att det är så svårt att få till stånd en samhällelig diskussion som utgår från konsten, och sträcker sig utanför teatersalongerna, gallerierna, diskussionsrummen?

Dels måste vi journalister ta på oss en del av skulden. Kulturjournalistiken är ofta mer inriktad på att utvärdera hur väl en konstnär formulerar sitt budskap, än att fortsätta diskussionen. Det är synd att medierna på detta sätt fungerar som debatthinder, då deras funktion borde vara den motsatta. Detta tar vi på Ny Tid i beaktande, och det här diskussionsinlägget är ett led i ett försök att förbättra kulturdebatten i synnerhet i Svenskfinland.

Ett problem som är rätt specifikt för Finland är avsaknaden av kulturpersonligheter i den samhälleliga och framför allt partipolitiska debatten. Det finns egentligen inte en enda politisk satiriker i Finland som deltar i den allmänna samhälleliga diskussionen – kontrasten till Sverige är enorm. Vi har fria teatrar som sätter upp – i och för sig både viktiga och intressanta – pjäser som berör brännande samhällsteman. Men allt som oftast nöjer sig dessa med att presentera ett problem och fråga publiken: borde inte någonting göras? Svaret är ett unisont: ja, det borde det. Men inte ens specifikt politiska pjäser som Eduskunta I och II, eller Esitystalous, har tagit nästa steg ut och föreslagit vad som borde göras. Ännu tydligare är det i uppsättningar som behandlar till exempel främlingsfientlighet, sexism eller fattigdom. Det är oerhört viktigt att spegla samhället i konsten, och få åskådaren att bli medveten om sina egna tankestrukturer som bidrar till allehanda orättvisor – i bästa fall kan en träffande spegelbild också sporra till handling. Men det som ofta saknas är det tydliga ställningstagandet från konstnärernas sida, utöver premissen ”är det inte ett fruktansvärt samhälle vi lever i”. Förbättringsförslagen lyser med sin frånvaro. Undantag finns, men de är rätt få. Ofta beklagar konstnärer att deras verk inte väcker den samhälleliga diskussion som de var ämnade att göra, men i många fall beror det på att diskussionsöppningen, trots verkets konstnärliga kvaliteter, ligger på en ganska flummig världsförbättrande nivå. Vi kan alla hålla med om att krig är en skam för mänskligheten, men det är frågan om hur vi ska få slut på dem som är den intressanta.

 

Janne Wass

är Ny Tids chefredaktör

25 kommentarer

Björn Eklund 15 september, 2014 - 20:02

Det tankemässiga avståndet är stort mellan dem som blir indignerade över samhällets orättvisor och dem som bara försöker få ihop det från dag till dag. Det politiska konstuttrycket blir lätt alltför exklusivt för att tilltala dem som borde bli tilltalade. Vi behöver en kritikerkår som vågar stöda det enkelt starka utan rädsla för att göra bort sig inför kulturetablissemanget. För att det ska kunna ske borde vi kanske ha ett annat kulturetablissemang?

Reply
Tove Appelgren 17 september, 2014 - 09:47

Det är en intressant tanke att konst, teater i det här fallet, ska erbjuda konstruktiva lösningar på samhälleliga problem och att konstnärer ska erbjuda ”tydliga ställningstagande” och ”förbättringsförslag”. Själv tänker jag att det som kan sägas direkt i form av t.ex. en pamplett, journalistiskt arbete eller en insändare inte alls behöver sägas via konst. Att konstnärligt spegla samhället på nya sätt är ett självändamål och som konstnär hoppas man just på att man kan öppna diskussion men på vems ansvar är den åtföljande diskussionen, att den alls uppkommer? Man kan ju alltid argumentera att viktiga verk automatiskt genererar samhällelig diskussion men är det verkligen så och är den alltid synlig då den uppkommer?
Jag skulle påstå att Teater Taimine, som är min ”hemteater”, speciellt under de senaste åren gjort politisk teater för elever i högstadiet och gymnasiet/andra stadiet. Jag tror att diskussion uppstått efter våra föreställningar under ledning av engagerade lärare och bland ungdomarna själva. Vi har behandlat sex kontra porr, identitet, främlingsfientlighet, jämställdhet… Vi har tagit ställning just på det sätt jag tror att Wass efterlyser, för att skapa ett bollplank och omständigheter för diskussion kring sådant vi finner viktigt. Men vi, eller egentligen ungdomarna, syns inte och diskussionen efteråt uppmärksammas inte. Det betyder inte att den inte finns.

Reply
admin 23 september, 2014 - 18:21

Det är sant som Tove Appelgren skriver, att ungdomarna får väldigt lite utrymme i den offentliga debatten, och ofta förringas då de tar del av den, vilket är oerhört synd.

Vad gäller huruvida konst och teater ”ska” erbjuda konstruktiva lösningar, är det inte min mening att påstå att bra konst per defintion måste vara politisk eller ta ställning. Bra konst är bra konst även om den är helt opolitisk.

Mina invändningar, som jag kanske inte gjort tillräckligt tydliga är
1. att det råder en skriande brist på kulturpersonligheter som deltar i den samhälleliga debatten i Finland – också utanför sin konst. Många konstnärer är väldigt samhälleligt medvetna, men verkar rädda för att diskutera och debattera i det offentliga rummet utanför sin egen konst. Kontrasten till Sverige är här enorm. En orsak kan också vara att konstnärer inte tas på allvar inom den politiska debatten. Konstnärer och kulturpersonligheter behövs i debatten, inte minst för att de kan lyfta ut den från politikers snömosjargong.
2. att konstnärer och konst som vill väcka debatt ofta gör diskussionsöppningarna så vaga att det är svårt att gå vidare i diskussionen. Det betyder inte att konsten i sig är värdelös i ett samhälleligt perspektiv, allra minst i ett konstnärligt perspektiv. Men jag kan också tycka att det ibland är en lite feg ståndpunkt att gömma sig bakom argumentet att man speglar verkligheten och lämnar de konkreta förslagen och ställningstagandena till publiken. Vill man verkligen väcka diskussion med ett konstverk gäller det att komma med ett verkligt påstående, som sedan går att ta ställning till, fördöma, hylla, bygga på. Till exempel att konstatera att det finns rasism i Finland är inte precis revolutionerande.

/Janne Wass

Reply
Tove Appelgren 25 september, 2014 - 07:45

I dagens Helsingin Sanomat, Suna Vuori om Teater Taimines Tie Your Camel: ”” Me teemme politiikkaa”, ilmoittavat näyttelijät reippaasti. Vallankumouksellista suoruutta.” Och: ”Ihme on, jos esityksen teemateivät puhuta jälkikäteen.”
Kanske är det ovanligt, som Wass skriver, men desto större skäl att se det där det finns och rapportera det?

Jag håller med om 1. men 2. är luddigare. Fortfarande; är det verkligen konsten som ska erbjuda de konkreta lösningarna? Skulle det inte i den bästa av världar kunna vara ett gemensamt samhälleligt ansvar där journalisterna som har en ännu större möjlighet att väcka diskussion skulle göra det om än konstnärerna visserligen ska leverera både frön och plantor? Ingen gagnas av menlöshet, det är klart, men det här skyfflandet av ansvar, istället för att ta det själv, det är fegt om något.

Den här diskussionen skulle t.ex. redan kunna vara mycket livligare om det inte skulle ta en vecka för Ny Tid att moderera ett inlägg. Vill man verkligen ha diskussion måste man se till omständigheterna.

Reply
admin 25 september, 2014 - 09:28

Jag ber om ursäkt för den långsamma modereringen, vi har ingen anställd för att kontinuerligt uppdatera webbsidan, så det blir ibland lite gjort på sidan av resten av arbetet, men det är ingen ursäkt. Vi försöker bättra oss.

Igen så tycker jag inte det är fråga om vem som ”ska” och inte ska erbjuda de konkreta lösningarna. Debatten blir bäst om alla inblandade kan göra det – och om konstnärer vill att deras verk ska väcka livlig diskussion så har de bättre chans att göra det om de kommer med konkreti i stället för – ursäkta uttrycket – plattityder. Diskussionen om t.ex. rasism förs redan på de flesta tidningssidor i Finland, och att som konstnär påminna folk om att rasismen finns i Finland, är inte en väldigt lockande diskussuinsöppning vare sig för publik eller medier. Det vet vi redan. Vad vi inte vet är hur vi ska tackla den, och det är de förslagen som behövs i debatten.

Och som jag skrev i min ledare ligger också en del av ansvaret på media att i stället för att endast utvärdera hur konstnärer får fram sitt budskap bli bättre på att gå vidare på de teman och förslag som lyfts fram.
/Janne Wass

Reply
Tove Appelgren 25 september, 2014 - 11:20

Men då det erbjuds politisk, ställningstagande teater ignoreras den ändå istället för att lyftas upp…

Vem eller vilka är det alltså nu som beskylls för plattityder gällande rasism, det blev oklart för mig som inte kommer åt Mäkeläs ursprungliga artikel? Syftet med att behandla t.ex. rasism kan variera från konstnär till konstnär. Budskapet kan också vara en reflektion av den hjälplöshet någon kan uppleva, det är också alldeles tillåtet att spegla det. Menlöst blir det om det inte finns något annat syfte än att vara politiskt korrekt. Det som är säkert är att om ingen vågar säga någonting i rädsla av att inte vara tillräckligt konkret, tillräckligt politisk, tillräckligt ställningstagande… så blir debatten ännu lamare, rösterna ännu tystare. Jag tycker vi alla skulle ha nytta av att fokusera på det som verkligen görs och på vad man själv kan göra, jag kan ha fel men det som hittills sagt och hur det uttryckts i detta forum skapar inte precis ny inspiration.

Reply
admin 25 september, 2014 - 13:18

Ingen beskylls för plattityder angående rasism, utan jag diskuterar helt hypotetiskt här, vilket även Sonja Mäkelä i princip gjorde, även om vissa har uppfattat hennes text som en kritik mot Meeting the Odyssey.

Som jag skrivit tidigare, så kräver jag ingalunda att alla konstnärer ska komma med politiska ställningstaganden, eller att all konst som t.ex. handlar om rasism måste ha tydliga politiska ställningstaganden – det kan vara bra konst utan det. Däremot saknar jag som helhet inom konst- och kulturvärlden de tydliga ställningstagandena, och önskar helt enkelt att det fanns mer – också – av den varan, utan att önska bort de speglande verken. Både speglingar och påståenden behövs och ingendera är per definition sämre än den andra.

Och som jag skrivit, och skriver igen, så gäller också för media att bli bättre på diskussionen. Jag önskar att även konstnärerna kunde ta del av diskussionen utan att automatiskt slå in på försvarsväxeln. Det här är inte en kritik mot någon i synnerhet, utan ett upprop för något jag anser att det finns en avsaknad av inom kulturfältet.

/Janne Wass

Reply
Tove Appelgren 25 september, 2014 - 16:35

Har du konkreta förbättringsförslag?

Reply
admin 25 september, 2014 - 18:24

För mediernas del har jag två klara konkreta förbättringsförslag; för det första att man borde börja ta tag i teman snarare än endast utvärdera konstens utförande. För det andra kunde man i större utsträckning ta in kulturpersonligheter som kolumnister och bloggare. För konstens del kunde kulturpersonligheter modigare uttala åsikter i samhällsfrågor, och helt enkelt göra konst med klarare definierade ställningstaganden. Det är klart att det inte är så lätt som det låter, och skulle jag ha alla svaren skulle jag göra konsten och inte tidning. Konstnärer måste naturligtvis själva bestämma vilken konst de gör, men som engagerad kulturkonsument och -debattör, lägger jag åtminstone in min beställning på sådan konst jag vill se. På Ny Tid har vi givetvis också ett stort ansvar för konst- och kulturdiskussionen i Svenskfinland, och vi är långt ifrån perfekta, och lyssnar mycket gärna på förbättringsförslag.

/Janne Wass

Reply
Elias Poutanen 25 september, 2014 - 21:13

Efter att just ha bekantat mig med Marina Abramovics senaste konstverk instämmer jag med Appelgren. Förbättringsförslag eller svar behöver inte framföras och att det “ligger på en ganska flummig världsförbättrande nivå” är tillräckligt för mig.

http://www.serpentinegalleries.org/exhibitions-events/marina-abramovic-512-hours

https://soundcloud.com/intelligence2/marina-abramovic.

Reply
Tove Appelgren 26 september, 2014 - 09:17

Även om jag hör till dem som ibland talar om kulturkonsumenter, trots den kommersiella undertonen, blir jag ändå brydd av ”…lägger jag åtminstone in min beställning på sådan konst jag vill se.” Det är mästrande. Det visar på en fundamental okunskap om hur konst blir till och hur syftena bakom ser ut. Om Wass däremot verkligen vill göra en beställning på ett självständigt verk och betala för det, står jag som professionell dramatiker gärna till tjänst.

Reply
admin 26 september, 2014 - 14:00

Ja, om du vill läsa mina inlägg som Fan läser bibeln så kan vi göra det på det sättet också. Om jag omformulerar mig och säger att jag gärna nämner vilken typ av kultur jag skulle vilja ta del av, är det bättre då?

Det är klart att jag inte rent konkret menade ”beställning”.

/Janne

Reply
Camilla 26 september, 2014 - 14:33

Yes. Förbättringsförslagen (så som jag uppfattar ordet här) är för mig en stor del av hela grejen med att vara skapare. Att se situationer genom olika perspektiv och ”samla info” för att sedan tack vare mina konstnärliga och kreativa verktyg hitta en väg igenom och vidare mot ett alternativ. Det är hela pointen för mig med att vara skapare: att ge liv åt det som ännu inte syns men kunde finnas. För mig är det ett sätt att navigera.

Jag såg tyvärr inte Meeting The Odyssey så jag kan inget säga om vilken roll den spelar i detta. Jag har inte heller läst Mäkeläs text utan skriver utgående från de tankar som väckts pånytt av det jag läst på denna sida.

Jag har märkt att det är lätt att börja tro att ens verktyg för att skildra verkligheten, skulle Vara själva verkligheten istället för verktygen. Tex att teatern använder sig av dualism (*) så till den grad att den glömmer bort att se dualismen som ett verktyg för att förstå och uppleva världen. Men världen själv expanderar. Och det kunde vi göra med den om vi använde våra verktyg mer nyanserat.

Dualismen tar sig ofta uttryck inom teater genom att förtydliga Konflikten, vilket är nödvändigt, men i värsta fall för det till ett begränsat: Du-Eller-Jag, De-Eller-Vi, Nähä-Vihi-Nähä-Vihi, Vems-Sida-är-Rätt, Det-Finns-Bara-Två-Möjliga-Svar-Välj-Rätt.

Det som behövs för expansion är inte konflikt, utan Kontrast. Konflikten förtydligar vad problemet är, men den behöver övergå i Kontrast och sedan Expansion för att någon förändring ska ske.

Så länge teatern och konstnärerna inom den håller sig till Konfliktens ping-pong arena istället för att ge sig in i och utsätta sig för Kontrasten får vi ingen teater som för med sig den expansion vi alla skulle vilja uppleva. Både på scen och i publiken. Jag känner att det är dags att växa nu (igen) och tydligare stiga in i dynamiken Kontrast – Expansion på flera plan. Den kan man inte skicka andra mänskor in i och själv stå på sidan och titta på. Man måste gå med. Engagera sig. Och det är då det roliga börjar och det relevanta händer.

Tankar om det jag läst:

Elisa Poutanen skriver: ”Förbättringsförslag eller svar behöver inte framföras…” Jag använder denna lilla del av EPs svar som ett enkelt exempel på hur ett dualistiskt uttalande smyger sig in i vår kommunikation och sätter ett litet stop för fortsatt dialog, när jag intuitivt kan känna att EP menar något mycket mer nyanserat också.

Som jag förstår det har ingen sagt att det ”måste” framföras förbättringsförslag genom tex teater. Det har uttryckts en önskan OM att det skulle hända. Och en reflektion över vilket värde det skulle ha.

För mig är inte frågan om huruvida jag ska instämma med TA eller med JV eller med EP, att välja sida. Utan frågan för mig handlar om vilka tankar TA, JV och EP (och andra) väcker i mig och hur långt kan jag gå i att utforska och utmanas av de förslag de har. Det är en gemensam dans.

Jag instämmer med EP i att konst har rätt att vara vad det råkar vara.

Jag instämmer med TA i att det finns teater som aldrig får synlighet nog för att vi ska kunna ta in den som en del av debatten. Och därför tror vi ofta felaktigt att den inte existerar. En fråga (förbättringsförslag) som väcks är: kunde konstnärerna som jobbar med föreställningen kommunicera kring den specifika tematiken i andra forum. Det är något av detta jag hör att JV föreslår.

Jag instämmer med JV i att det vore berikande att ha kulturpersonligheter som deltar i den offentliga debatten mer. Där har jag en teori om varför det inte sker automatiskt och det är just kopplat till ping-pong arenen jag beskrev tidigare.

För min egen del känns det inte bara skrämmande utan också urbota dödstråkigt att delta i en debatt IFALL diskussionen Måste ske på en ping-pong arena. Den nyansrikedom en konstnär kunde föra in i debatten kommer inte fram, eftersom frågan för henne aldrig bara har 2 möjliga svar. Hon vill istället utmana till tänkandet ”I vilken utsträckning behövs Dethär och i vilken utstäckning behövs Detdär – och vad uppstår av den dansen? Vad behöver vi justera för att vi skapa den dans vi vill dansa? (tex Fred som JV skrev om)

Och den viktigaste frågan: vad är min roll i det hela?

Då kommer vi in på engagemang. Detta ser jag som en av våra största utmaningar och möjligheter: att återknyta till att vårt engagemang spelar en roll. Den enskilda individens, gruppens och kollektivets engagemang spelar en roll.

Dialogen som förs i media om vad som är på gång i världen gör det så lätt att få oss att känna att hjulen som snurrar är för stora, att det inte finns nån chans för en liten människa att påverka det mera. Det används tom av konstnärer ”Ah, världen är grym. Kom så tar vi en öl på det och visar vårt engagemang genom vårt lidande fram tills baren stänger. Sen går vi hem.”

Det är väldigt lätt att hamna in i det tänkande att det är för mycket helt enkelt, att ta sig an det relevanta i världen. Men det är inte sant, bara för att det är lätthänt.

Om konstnärligt socialt engagemang tidigare tydligast syntes när folk stod på barrikader och förkunnade vad de krävde för förändring, så misstas lätt barrikadernas frånvaro för en avsaknad av konstnärligt socialt engagemang. Men det stämmer inte att engagemanget saknas, det hittar nya former. Det som de facto sker är att konstnärer VET att det inte enbart handlar om ”NI som gör FEL mot OSS som gör RÄTT” och då vill många inte gå in i en fight som har denna dualism som utgångspunkt och slutpunkt. För man kommer inte dit man ska.

Och dilemmat blir: hur gör jag då? Hur ska jag då engagera mig istället? Och när jag gör det, syns det ens?

Då vill jag inte höra av de som var med på den gamla goda barrikad tiden att jag inte engagerar mig, bara för att de inte kan Se eller Tolka mitt engagemang. Som jag till slut talar om i det tysta för att det känns så obehagligt paralyserande att bli förlöjligad.

Är det fåfängt av en konstnär att tänka så? Kanske, men mänskligt. Det är värt att notera att förlöjligade lär ska vara det vi mänskor är mest rädda för socialt.

Paralyseringens obehag grundar sig dock djupast i att förlöjligandet få den gemensamma dansen att stanna upp, tills någon vågar ta ett steg. Brännt barn skyr elden, men konstnärens drivkraft får henne ofta att trampa på ändå. Dock lite haltande för ett tag.

Igen ett exempel på hur ett begränsat användande av dualism sätter stop (i alla) för den utveckling ALLA ändå är ense om att behövs.

Så, tillbaka till engagemang i den offentliga debatten. Det är lite som hönan och ägget. Vi konstnärer behöver stiga in i pingpong arenan för att vara med om att ändra den. Och pingpong arenan behöver vara villig att förändras för att väcka mer engagemang hos konstnärer. Det är en gemensam dans.

För att undvika att fastna i om ”den eller den har rätt eller fundera på vilken sida jag nu ska stå”, så kan vi ännu tydligare lyfta fram de mål och de visioner vi delar. Och se hur vi med våra unika kompetenser, passioner och viljor bidrar till att komma vidare mot det målet, mot den visionen.

I detta fall läser jag att målet här är: en levande teaterkonst och -kultur, nyanserad dialog i våra debatter, modiga perspektiv som bidrar till expansion av både hjärtan och hjärnor, engagemang i den faktiska värld vi leker med, tolkar, undersöker och utmanar. Samt möten med de människor som lever i den här världen OCH en villighet att växa.

Villigheten att växa behövs speciellt när vi utmanas till växande så till den grad att vårt ego vill övertala oss att: ”Det nog säkert ändå var bäst att hålla sig till den där pinpong arenan… och nu mår jag skit och min kaveri mår skit och vem ska jag skylla på nu då jag dessutom mår skit för att jag bestämt mig för att åtminstone INT´ gå med i det där växa-snarvlet som tar en massa tid jag inte har och kostar pengar jag inte får…he****e… HA!.. det är HENS fel att det blev så här!”

Och PANG har vi skapat en ny fiende, liten eller stor, inre eller yttre och står mitt på pingpong arenan igen och mår ännu mera skit och undrar vad fan som hände och hur vi ska komma ut. Och hur vi ska ha råd att visa att vi bryr oss då alla inre och yttre resurer är uttömda.

Ingen av oss kan undgå behovet att växa. Vårt liv hänger på det. Andras liv hänger på det. Så länge individens och kollektivets växande ensidigt tolkas som egoism vågar folk inte visa att de försöker. Vi vågar inte visa den sårbarhet växandet obönhörligt kräver av oss, för att risken är så stor att vi blir förlöjligade. Och det paralyserar.

(Fråga vilken skådespelare som helst.)

Vi lär oss att undvika samma sårbarhet och direktkontakt som är så central för teatern. Som gör teatern till den levande konstform den ska få vara.

Hur låst blir inte teatern om växande dessutom tolkas som okonstnärligt: ”om folk och samhällen växer, vem ska vi då anklaga från scenen?”

(Vänligen notera att detta växande inte ska misstagas för a) det giriga beteende vi läser om dagligen. Girighet är inte att växa, det är inte heller att expandera, det är att insistera på att världen är en pingpong arena och nu tar JAG den största biten av kakan. b) ett avdomnat eller distanserat tillstånd där vi börjar tala von oben och tror oss veta mer än andra om vad de är att leva.)

Det växande jag talar om utgår från att världen expanderar och vi med den, när vi är villiga att gång på gång gå till kärnan av vår existens och göra den resan. Och när vi ser att med det tänkande får alla plats. Ingen blir utanför.

Kontrast, istället för konflikt.
Expansion, istället för evig pingpong.

Jag utmanas att ännu mer våga se skillnader mellan verktygen och verkligheten och använda mig av båda så nyanserat jag förmår och delta i den gemensamma dansen att skapa den verklighet jag vill leva i.

(Vänligen notera att uttalandet ”jag vill leva i” automatiskt innefattar min grund-drive att göra saker som gynnar andra. Och att just därför behöver jag vårda mitt växande. Och du ditt. Luras inte att tro att ett Jag utesluter ett Vi-perspektiv. Då har du gått på all den destruktiva retorik som förs runt omkring oss och förespråkar att folk bara försöker skaffa poäng med att göra gott. Istället för att själv ta dig tiden att komma ihåg att det ju är det mest tilfredställande av allt.)

Vi behöver det inre växandet som bygger den inre modnaden för att klara av de inre och yttre utmaningar livet för med sig. Så att vi har den själsliga disciplinen att välja något annat än fiender och så att vi håller ögat på bollen, den gemensamma bollen.

Vi behöver bli påminda om att det här är en gemensam dans genom att själva dansa. När någon kroknar, kan andra bära, när någon går vilse kan någon annan vissla till och säga ”Hej, vill du hitåt?” Då är utmaningen att ärligt svara på den frågan. Vill du hitåt? Om inte: vart vill du då? Vem delar din längtan? Vad kan ni göra för att trampa upp den stigen och skapa den världen och bjuda in andra på…(men gud kommer jag faktikst inte på något annat ord!) dans?

De här sakerna behöver tid och utrymme. Och mänsklig kontakt. Ljudet av hjärtslag och andning. Sårbarhet. Närvaro. Villighet att mötas. Alla dessa saker vi hör andra säga och själva känner att ha blivit sällsynt lyx i vardagen. Men de finns inbyggda i teater. Att våga visa sin längtan efter dessa saker kan vara en öppning till att väcka en längtan till teatern och vad den kunde vara. Både hos konstnären och hos publiken.

Ingen vill ge förbättringsförslag utgående från en pingpong arena, för vi vet alla att det finns fler förslag än 2 men pingpong arenen kan inte tillhandahålla komplexiteten som krävs. När vi läser ordet förbättringsförslag genom mer nyanserade glasögon märker vi att det ju är det vi egentligen sysslar med hela tiden genom konst, på sätt eller annat. Själva handlingen är ett förslag på att uttrycka livet i oss. Hur modiga vågar vi vara och hur mycket värde ger vi våra egna och andras perspektiv?

Uttryck perspektiven, låt dig beröras, kommunicera och låt dansen expandera.

Camilla Hellberg

Skådespelare och sedan sept 2014 ordförande för föreningen LUST rf (Långsiktig Utveckling Av Svenskspråkig Teater)

(*) Dualism är ett brett ord och det kan hända att ett bättre uttryck att använda här skulle vara ”dualistiskt tänkande” som även det i sin tur kan betyda många saker. Just nu använder jag ordet dualism tills jag kommer på varför jag kunde använda något bättre ord/uttryck.

Reply
admin 26 september, 2014 - 15:03

Trevligt att LUST ger sig in i debatten, tack för det Camilla!

Mycket tänkvärt i inlägget, mycket som jag känner att jag som icke-skådespelare inte nödvändigtvis kan ta ställning till, eftersom jag måste debattera från ett utifrån-perspektiv. Min huvudpoäng här har kanske varit att konstnärer gärna kunde få överkomma rädslan att delta i pingpong-arenan, som du så fyndigt kallar den, och pingpong-arenan borde också bli bättre på att aktivt släppa in konstnärerna, men på samma gång aktivt lyfta in den diskussion som förs inom konsten och kulturen.

Mina förbättringsförslag handlar inte i första hand om att få ”bättre konst” ur ett rent konstnärligt perspektiv, utan en bättre kulturdebatt och samhällsdiskussion. Konst och kultur har i alla tider varit en drivande kraft i den samhälleliga utvecklingen, och då ofta på grund av att den stigit ut ur den rent speglande rollen till att bli en påstående och aktiv aktör.

Reply
Camilla 26 september, 2014 - 15:55

Ja, det är inspirerande att det finns en efterfrågan på denna diskussion för det är så lätt att bli låst i sina egna tankar och förminska dem istället för att bara framföra dem och låta det växa till något meningsfullt genom dialog.

Jag har själv varit borta från det finl.sv. teaterfältet i 7 år och är ”tillbaka” sen i juni i år. En av flera orsaker till det har varit just det här med pingpong arenan och längtan efter att vara verksam i ett klimat där det jag kallar Kontrast – Expansion har mera spelrum. Då hade jag inte verktygen för att varken skapa det klimatet, eller se var det redan existerade. Men nu finns det en helt annan grund att stå på och ögon som är mer nyfikna än rädda eller cyniska.

Om det här med att uttrycka sig. Det finns ett uttryck som lätt blir en myt: ”pjäsen ska tala för sig själv” som i värsta fall gör att konstnärerna inte vågar uttala sig om sitt tema i andra forum för att det på något sätt skulle bevisa att de inte fick fram allt i pjäsen och nu måste förklara sig. Igen ett resultat av pingpong-tänkande.

Det blir ett ytterligare bevis på att man inte längre håller ögat på bollen utan börjar syna varandra på ett konstigt sätt.

Pointen är väl att samlas kring Grejen, liksom.

Jag deltar gärna i samhällsdiskussion och debatt både som enskild konstnär och sen som ett av flera språkrör från Lust. Vi har en fin styrelsen som är uppdelad mellan Vasa och H:fors. Det är ett test för att se hur vi kan öka möjligheterna till engagemang och dialog. Styrelsen ska ha sitt första möte i oktober och efter det kommer vi att dela med oss vad vi har på agendan för året. Det kan jag säga att Engagemang är ett ledord.

En idé:

Kunde tex Ny Tid och Lust ordna en dag där vi skulle bjuda in till dialog och workshops om detta med konstnärligt och socialt engagemang?

Hur det kunde se ut och vem som kunde delta kan vi som känner oss manade spåna om här tex?

Detta är en öppen inbjudan till input!

Reply
admin 26 september, 2014 - 16:03

Det låter som ett jättebra projekt – däremot är jag inte hundra procent säker på om debattfältet är det bästa stället att planera en workshop. Till exempel Ny Tids Facebooksida skulle kanske vara mer ändamålsenligt för spånande.

/Janne

Reply
Camilla 26 september, 2014 - 16:03

Jag är själv väldigt nyfiken på hur vi kunde applicera Social Artistry utvecklat av Jean Houston på vår egen kultur och vårt eget fält. Här är en beskrivning av social artistry:

”Social Artistry is the art of enhancing human capacities in the light of social complexity. It seeks to bring new ways of thinking, being and doing to social challenges in the world.

We must begin to help people, citizens and leaders alike, to bring new mind to bear upon social change. In this way it is hoped that we can rise to the challenge of our times and ferry ourselves across the dangerous abyss that separates a dying era from a ’borning’ one.

The work of Social Artistry is evolving and open-ended, striving to provide a dynamic balance between inner understanding and outward expression. The Social Artist is one who brings the focus, perspective, skill training, tireless dedication and fresh vision of the artist to the social arena. Thus the Social Artist’s medium is the human community. She or he seeks innovative solutions to troubling conditions, is a lifelong learner ever hungry for insights, skills, imaginative ideas and deeper understanding of present-day issues.”

En ide jag haft i flera år är: tänk om vi sku bjuda in Jean Houston för att hjälpa oss göra en kartläggning av vår kultur? Av storyn vi håller vid liv om oss själva kollektivt, för att få verktyg att synliggöra de arketyper vi spelar, och genom social artistry omskapa storyn så att den blir något vi verkligen vill vara delaktiga i och genom det sporra till engagemang.

Konstnären spelar en viktig roll i denna komplexa helhet och jag känner ett behov av en uppdatering och fördjupning av vad den här helheten riktigt är och vilken roll konstnären spelar i den.

Det blev mycket nu 🙂
Men det är så ibland.

Just det, om Jean Houston inte är bekant så är här en kort beskrivning av henne:

”Jean Houston, Ph.D., scholar, philosopher and researcher in Human Capacities, is one of the foremost visionary thinkers and doers of our time. She is long regarded as one of the principal founders of the Human Potential Movement. Dr. Houston is noted for her ability to combine a deep knowledge of history, culture, new science, spirituality and human development into her teaching. She is known for her inter-disciplinary perspective delivered in inspirational and humorous keynote addresses.”

Läs mera här: Läs mera här:
http://www.socialartistry.com/Social-Artistry/social-artistry.html

Reply
Camilla 26 september, 2014 - 16:20

Det stämmer, då för jag över planeringen till FB sidan.

Tack för idag!

Camilla

Reply
Tove Appelgren 26 september, 2014 - 17:14

Som fan läser bibeln, minsann. Ord och jargong bör tas på allvar, det är inte oviktigt hur man säger saker. Alldeles speciellt i det här sammanhanget där ord är ett professionellt redskap.

Till CH; polarisering kan bli tråkigt och onyanserat i längden men man ska inte underskatta konflikter som medel att komma fram till nya slutsatser så länge man håller sig till sak och beteende och inte går in på person och personlighet.

Ju mer man diskuterar desto mindre ängslig och defensiv blir man.

Är Svenskfinland för litet för mer omfattande debatt? När alla känner alla och vänner, bekanta och kolleger sitter i olika expertgrupper kors och tvärs över stipendiefältet. Det blir också lätt lite fånigt när samma personer ständigt uttalar sig och det tar tid att vara samhällsengagerad utöver det som är pur arbetstid. Jag tror också samhället skulle gagnas av att fler kulturpersonligheter skulle göra sin röst hörd, jag vet bara inte hur vi ska nå dit.

Reply
Janna Thorström 28 september, 2014 - 14:13

Jag läste din artikel JW och alla dessa kommentarer igår och vill till att börja med säga att det gläder mig att en dylik diskussion satts igång. Idag morse då jag låg i min säng kom jag att tänka på en bok som jag har i min bokhylla, ”Art as Medicine” av Mc Niff. I denna bok talar McNiff bland annat om konstnärens roll och hur den förändrats i det postmoderna samhället. (Läsvärd bok, kan rekommendera!)

Enligt honom hade konstnären då vi ännu bodde i byasamhällen just den roll som du JW efterlyser i din artikel, rollen av att hitta på lösningar. Enligt Mc Niff togs de som var sjuka (fysiskt eller psykiskt) eller behövde hjälp på annat sätt till byns konstnär/helare/shaman som sedan med hjälp av sin kreativitet (riter, bildkonst, musik etc.) försökte hjälpa, hitta på lösningar. Jag läste nyligen om en afrikansk by i vilken varje barn fick en egen sång då de var små. Denna sång sjöngs för barnet då de växte upp. Om detta barn sedan i tonåren eller vuxen ålder fick problem togs barnet tillbaka till byn och hela byn (tror jag det var eller i alla fall en stor grupp) sjöng denna sång för att hjälpa personen att igen bli jordad och hamna på rätt köl.

McNiff poängterar att konstnären i det postmoderna samhället har fråntagits sin ursprungliga roll som ”helare” och förskjutits från sin centrala position till att bli en person som utifrån och med distans kritiserar samhället. Bland era olika kommentarer tas problematiken kring det här upp. Jag tror att grunden mycket ligger i att vi inte längre ser på oss som en grupp med ett gemensamt ansvar utan som individer och att frånvaron av samhörighet (om du skall kunna ge lösningar på hur invandrarnas ställning skall förändras bör du veta mer om dem än att ha åsikter som bygger på vad du läst i tidningen, och då bör du kanske lära känna några invandrare, börja tycka om dem osv.) Ofta gör frånvaron av samhörighet det omöjligt både att skapa sådan konst som innehåller ”lösningar”, eller som mottagare kanske märka att dessa ”lösningar” faktiskt kanske fanns inbakade i verket. Hur hittar vi tillbaka till en samhörighet som vi förlorat är kanske en av de största frågorna. Hur konsten kan fungera som brobyggare här intresserar mig.

Janna Thorström

Reply
Sofia Larsson 30 september, 2014 - 13:56

För att citera min ”mästare” och teaterlärare Albin Warette
-det är vårat ansvar som konstnärer att gå ut på gatan och väcka publiken.

Jag sysslar med cirkus och inom denna konstform har vi varit tvungna att vinna hem vår publik. 2003 då jag började uppträda för Cirkus Cirkör i Stockholm möttes vi först av roade översittarleenden, som växte över till nyfikenhet vilket blev ”ja, nycirkus ja”. Nuförtiden sitter Cirkör på en verksamhet som sträcker sig över hela landet, de bedriver forskning och spelar på de största teatrarna.

Jag vill påstå att detta med att göra konst för de redan frälsta och internt ryggdunkande inte stämmer.
(då menar jag dock främst i Sverige och generellt i Europa. Jag har knappt bott ett år i Finland än)

För enkelhetens skull tänker jag nu använda ordet Kulturvärlden som benämning den värld i vilken vi känner av och verkar för kulturens helgande effekter såväl på individen som på samhället.
Jag tror att de flesta har en del av Kulturvärlden i sig. Från godnattsagor, barnteatrar, m.m. Så kommer första gången man läser en bok som verkligen så där träffar, går in och connectar med ens inre Kulturvärld och man får den där fantastiska känslan; jag visste det! Det finns fler av mig! Jag är ingen mugglare, utan det finns en hel värld av oss. (denna känsla kom f.ö. igen nu hos mig av artikeln som är föregångare till den här diskussionen).
Sen går man ut i världen ser alla jävla reklamannonser som får en att fokusera på jeansstorlekar och andra hemskheten som tar upp ens fokus. Eller?
Det är här vi behövs!
Bara att se att det finns teaterföreställningar, affischer, festivaler, workshops m.m. är livsviktiga påminnelser om att Kulturvärlden finns där.

Och hur tar man det sedan längre så att folk faktiskt Går på di där workshopsen?
Man Pratar. Du bouche a l’oreille, på finska kallas det ”indiska telefonen” tror jag..
Och så ser man till att den konst man sysslar med och brinner för är så Jävla bra att de två nya personerna som kom, berättar om det för sina bekanta, och vill komma tillbaka och visa hur bra det var.

Som invandrare i Finland -det tystaste landet jag känner till- känner jag att jag redan gjort en insats som konstnär då folk kommer fram och pratar med mig efter föreställningen, eller när jag märker att de dröjer kvar och pratar längre med varandra framför mig som spelar och sjunger på Iso Roba.
Sen nämner TA en viktig grej som jag tycker mig känna av; någon sorts outtalad finlandssvensk munkavel som gör att många (för att sitta säkrare personligen) låter bli att säga det de Verkligen tycker i många sammanhang.
Rädsla för att uttrycka sin åsikt står ju i direkt motsats till en fri, växande, skapande samhällsdebatt.

Vad det gäller workshop så är jag intresserad. Då jag inte vill förse facebook med info-kapital att sälja och förvalta är jag inte medlem där längre och ber om info via denna er egna hemsida. (eller våran; villesklubben.com)

Sofia Larsson
Cirkuskonstnär

Reply
Sofia Larsson 30 september, 2014 - 14:02

Och vad det gäller ”konstnären som helare” har jag verkligen uppfattningen av att vi Kan vara det men de flesta (helt säkert i min unga nyutexaminerade generation i vilket fall) antingen inte har insett det eller också inte bryr sig om det.
De är helt enkelt ”konstnärer” för sin egen självförverklings skull. Färgade av alla ”stars” i popmedia.

Kan man ”få över” dem?

Reply
Aron Christola 2 oktober, 2014 - 14:33

Lennart Hellsing Kusin-vitamin uttryckte det så här: ”Konst som försöker vara pedagogisk är dålig konst, men all bra konst är pedagogisk.”

JW visar helt omedvetet på varför många konstnärer drar sig för att gå ut i offentlig debatt: tonen är genomgående auktoritär, även om auktoriteten grundar sig i en ponerad identitet som kulturkonsument. Han verkar veta vilken konst han vill se, och hur konstnärer borde agera. Detta är för honom det centrala. Därför är det helt kongenialt att han (du, hej Janne) ”råkar” uttrycka att han beställer konst – ett uttryck som döljer ett maktförhållande mellan producent och konsument, i det här fallet ”konstnären” och JW. Och som han blir uppretad att få höra påpekas. (Hur tar sig en konstnär (!) rätten att märka mina (!) ord?) Vem vill bli uppläxad på detta vis?

En annan väg är att fråga konstnärer på vilket sätt de skulle vilja vara med och delta, om det finns problem, och om man är så intresserad av det, hjälpa till att på jämlika grunder utforma möjligheter för att detta ska kunna ske. Man kan inte skicka ut konstnärer som ett slags andens legosoldater i den offentliga debatten för att reda upp i ekonomismen och det allmänna förfallet. Här döljer sig en messiansk konstsyn, eller i alla fall ett slags nykonservativt uppbygglighetsideal.

Låt konstnärerna vara konstnärer; bjud in, bjud ut.

Reply
admin 7 oktober, 2014 - 10:53

Min poäng är ingalunda att tvinga ut konstnärer som inte vill delta i samhällsdebatten som några andens legosoldater, och inte har jag heller någon makt att göra det. Liksom jag upprepade gånger påpekat, anser jag inte att konst måste vara politisk för att vara bra konst, eller att alla konstnärer bör ta ställning i samhällsdebatten. Mitt inlägg grundade sig ursprungligen på en debatt om huruvida konst som utger sig för att vara samhälleligt uppbygglig verkligen är det, och det var ett förslag för att förbättra den samhälleliga diskussion som många konstnärer uppger sig sakna kring sina verk. Vidare beklagade jag mig över bristen på kulturpersonligheters röster i den samhälleliga debatten. Detta är inte nödvändigtvis ett problem för kulturen, men nog för den samhälleliga debatten.
/Janne

Reply
Hannele Goldberg 22 april, 2015 - 13:46

Typiskt den som har makt – chefredaktör på en respekterad kulturtidskrift – påstår att han inte har makt. Snacka om att vara blind och arrogant. Janne, det ser ut som att du nästan koketterar med din oförmåga att se dig själv. ”Jag är bara snäll och ledsen på att samhället är så dåligt, för jag är så snäll men vet inte riktigt vad jag gör, hur jag råkade bli chefredaktör för NyTid, förlåt om jag sårade någon, jag menar ingenting illa, jag vill väl, alla får komma till tals osv.”

Du säger att du inte skriver konstnärerna på näsan? Jag erinrar mig din artikel här ovan:

”Men allt som oftast nöjer sig dessa med att presentera ett problem och fråga publiken: borde inte någonting göras? Svaret är ett unisont: ja, det borde det. Men inte ens specifikt politiska pjäser som Eduskunta I och II, eller Esitystalous, har tagit nästa steg ut och föreslagit vad som borde göras. Ännu tydligare är det i uppsättningar som behandlar till exempel främlingsfientlighet, sexism eller fattigdom. Det är oerhört viktigt att spegla samhället i konsten, och få åskådaren att bli medveten om sina egna tankestrukturer som bidrar till allehanda orättvisor – i bästa fall kan en träffande spegelbild också sporra till handling. Men det som ofta saknas är det tydliga ställningstagandet från konstnärernas sida […]”

Är inte detta en text skriven i imperativ, så vet jag inte.

Reply

Lämna ett svar till admin


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.