Vår dynamiskt tweetande statsminister Alexander Stubb har i några uppmärksammade tal nyligen listat sina recept för finländsk och europeisk framgång (se www.alexstubb.com). I sak erbjuder han inget nytt, det är samma nyliberala mantra som dominerat den så kallade debatten i många år: strukturreformer genom avregleringar och försvagade sociala skyddsnät, välfärdsnedskärningar och överflyttning av skattebördan från arbete och kapital till konsumtion, alltså från rik till fattig. Ändå är det förfärande att se med vilken hänsynslös optimism Stubb förkunnar sitt brutala budskap – och att inse att den man som talar så här i förra Europavalet ensam fick nästan lika många röster som hela Vänsterförbundet tillsammans.
Stubb presenterar naturligtvis sina teser som om det handlade om rent ekonomiska bedömningar av vad som skapar mest tillväxt. Så brukar högern göra, för att dölja att ekonomisk politik handlar om just politik, alltså inte om att maximera någon neutral effektivitet, utan om makt och rättvisa, om hur bördor och belöningar ska fördelas mellan olika grupper i samhället. Målet, säger Stubb, är att Finland ska bli ”det bästa landet i världen att födas, leva och dö i”. Men bäst för vem? Också när det gäller så kallad frihandel, som Stubb stenhårt förespråkar, är frågan: frihet för vem, på vems villkor? Frihandel är som fotboll: visst får man sparka bollen vart man vill och det bästa laget vinner, men spelet kan komma igång först när man bestämt reglerna. Och vem som har det bästa laget beror helt på hur reglerna ser ut, vilket spel man spelar (den som är bäst på fotboll kanske suger på golf).
Stubb medger det själv: genom det kommande frihandelsavtalet mellan EU och USA har vi, säger han, ”chansen att sätta reglerna för världshandeln”. Det vill säga: reglerna skrivs enligt våra lags önskemål, sen släpper vi spelet ”fritt”.
Och våra lag är förstås våra storföretag. Frihandel innebär ingen allmän avreglering, som man ofta tror, utan ett avskaffande av regler som hindrar storföretagen att utvidga sin makt (som kommuners rätt att själva bestämma hur de vill producera sina välfärdstjänster), medan de regler som skyddar storföretagens intressen (som patentskydd) tvärtom skärps och utökas.
Det kräver ett ofantligt mått naivitet eller cynism, eller kanske helst bådadera, för att som Stubb hävda att vår välgång främjas av att vi ger bort möjligast mycket makt åt ansiktslösa, demokratiskt totalt ansvarsbefriade jättebyråkratier drivna av hänsynslöst profitintresse. Enligt samma vansinneslogik är det fullständgt rimligt att läkemedelsföretag kan hålla livsviktiga mediciners priser skyhöga och förhindra försäljning av billiga parallellpreparat, trots att det innebär att människor i fattiga länder dör i miljontal i AIDS och andra sjukdomar. Fattiga afrikaners liv betyder ingenting i jämförelse med investerarnas ”rätt” att hösta in maximal avkastning på sina Pfizer-aktier: det är Stubbs frihandel i praktiken.
Stubb är uppenbart en intelligent man. Kan det faktiskt vara så att han inte inser att den frihandel och de strukturreformer han förespråkar först och främst gagnar storföretagen och deras ägare, eller att hans ekonomiska politik bara ökar klyftorna mellan fattig och rik? Knappast. Det handlar nog snarare om en människo- och samhällssyn som får det här att framstå som önskvärt och nödvändigt. På den här punkten uppvisar Stubbs retorik en avslöjande asymmetri. När han diskuterar företagsamhet talar han bara om att avlägsna hinder för den (alltför höga arbetsgivarkostnader och för strikt uppsägningsskydd, till exempel). Men när det handlar om hur man ska få fler finländare ut i arbetslivet säger han plötsligt att vi måste ta till både ”käpp och morot”.
Tänk på bilden: det är åsnor, dumma, lata djur, man driver med käpp och morot: det är så man får dem att jobba för sig. Så föraktfullt talar Stubb aldrig om företag och investerare, dem skulle han inte drömma om att hota med käppen eller locka med morötter. Nej, ”vår uppgift är att få det privata kapitalet att tro på Europa igen”. Det vill säga: som länder och medborgare kan vi bara hoppas på att göra oss förtjänta av kapitalets förtroende: om det finner oss värdiga så återvänder det till oss. Och bara så kan vi nå framgång.
I grunden utgår Stubb, tror jag, från att det finns två slags människor. Det finns de starka och företagsamma, ”entreprenörerna” som har idéer och framåtanda och får saker att hända. Det är de – såna som han själv och hans samlingspartistiska ”team” – som investerar och driver företagen. Och sedan finns det ”åsnorna”, de oföretagsamma, de lata eller annars bara svaga och misslyckade, som inte kan skapa något själva utan i bästa fall kan sättas i arbete av entreprenörerna.
Problemet med samhället är att åsnorna på något sätt lyckats få för mycket makt och skapat en massa onödig reglering som på sikt skadar också dem själva, eftersom den hindrar de företagsamma från att skapa allt det välstånd de kunde skapa bara deras kreativitet släpptes fri. Politikens uppgift är därför att avskaffa regleringen, särskilt arbetslöshetsskydd och annan social trygghet som gör det möjligt för de oföretagsamma att vägra acceptera villkoren som entreprenörerna erbjuder dem.
Vill åsnorna inte frivilligt måste de tvingas delta i entreprenörernas projekt – ta det där enda uselt betalda städjobbet som erbjuds, till exempel.
Stubb säger förstås att vi måste släppa entreprenörerna (alltså kapitalisterna) fria och piska på åsnorna för att det är det enda sättet att skapa tillväxt. Men i grunden tror jag inte han och hans meningsfränder är intresserad av tillväxt: vad de verkligen vill är piska åsnor och befria entreprenörer. Det är därför statistiken som visar att jämlikhet och starka välfärdsstater historiskt sett varit bättre för den ekonomiska tillväxten än den rövarkapitalism de förespråkar inte verkar ha någon som helst inverkan på deras åsikter.
Vänsterns utmaning här är inte att komma med ännu mer statistik, även om det nog är viktigt att ha koll på siffrorna också, utan att visa på det tanklösa och futtiga i den människosyn som en Stubb spelar på.
Joel Backström
1 kommentar
Joel Backström har nog alldeles rätt. Inte många som kan forma tankar i ord som han.