1,8K

När Tuva Korsströms litteraturhistoria Från Lexå till Glitterscenen utkom i oktober 2013 möttes den av hård kritik för att en väsentlig del av den nyare poesin saknades. Kritiken kom främst från poeterna själva – vilket på många sätt var synd men knappast förvånande i ett kulturklimat där poesin redan länge fått kämpa om livsrum (ibland tänker jag att klimat- och kulturklimatfrågan hänger tätt ihop, att humlor och poeter hotas av samma kortsiktiga lönsamhetstänkande). Avsaknaden av en seriös och grundläggande debatt på tidningarnas kultursidor i vilken förläggare, kritiker och andra kulturpåverkare skulle ha bemött poeternas rättmätiga kritik och förundran över att – med Agneta Enckells ord – ”det kommit därhän att en stor del av den samtida finlandssvenska poesin kan uteslutas ur litteraturhistorien”, ledde till att poeterna själva gav ut Poesin. en debattbok (Ellips, 2014). ”Av Korsströms verk kunde man kanske dra slutsatsen att den finlandssvenska poesin är döende”, skriver Peter Mickwitz där i sitt förord, men liksom boken i sig bevisar motsatsen, så gör också det här numret av Ny Tid det.

Så här skriver litteraturkritikern Ann Lingebrandt om Poesin. en debattbok i sin artikel om den finlandssvenska samtidspoesin ur ett svenskt perspektiv, på sidan 5: ”Krisläge eller ej – en debatt är tecken på liv och i mina ögon ser det löftesrikt och allt annat än tyst ut när en poesidebatt i bokform fångar upp representanter tvärs över generationsgränserna − en 50-talist, tre 60-talister, en 70-talist och en 80-talist − för ett samtal som trots allt pekar ut möjligheter och vägar framåt.”

Det mest ovädersägliga tecknet på liv utgörs trots allt av den poesi som hela tiden skrivs. I det här numret bjuder vi på nyskriven eller i varje fall tidigare opublicerad poesi av poeter som på några undantag när har debuterat på åttiotalet och senare: Mårten Westö, Petter Sandelin, Matilda Södergran, Martin Enckell, Tomas Mikael Bäck, Metha Skog, Stella Parland, Catharina Östman, Heidi Sjöblom, Sebastian Johans, Bosse Hellsten, Stefan Hammarén, Robin Valtiala, Thomas Brunell och Kaj Hedman.

Och självfallet försigår den finlandssvenska poesin inte i en bubbla avskild från den övriga världen. Utan all den poesi som skrivits och skrivs utanför vårt lands, vårt språks och vår tids gränser skulle den finlandssvenska poesin, liksom allt som drabbas av inavel förtvina, och småningom dö ut. Alla de poeter som i det här numret skriver om dikter och diktare som  på olika sätt varit viktiga i deras eget liv och skrivande bekräftar detta: Robin Valtiala skriver om Gunnar Ekelöf (men också om Tomas Mikael Bäck, Elmer Diktonius och Henry Parland); Heidi von Wright skriver bland annat om den norska poeten Jan-Erik Vold; Henrika Ringbom beskriver sin vänskap till tre poeter som skiljs åt av antingen tid eller rum: Mirkka Rekola, den japanska poeten Shizue Ogawa och den peruanska poeten Myra Jara; Susanne Ringell sträcker sig också över gränsen i sitt brev till Karin Boye och Tatjana Brandt skriver i sin inspirerande närläsning av den danska poeten Inger Christensens sonettkrans Sommerfugledalen även om Rainer Maria Rilke. För så vävs alla trådar samman, så är vi delar av en ändlös väv. Och för att detta ska vara möjligt också för de av oss som inte behärskar en mångfald språk finns tolkningar och översättningar – de är våra fönster och dörrar. I det här numret får vi ta del av Henrika Ringboms översättningar av Rekolas, Ogawas och Jaras dikter, samt ett urval av Agneta Enckells lyhörda översättningar av Helena Sinervos dikter, som i höst utkommer på Ellips förlag. Och på sidan 24 skriver Fredrik Österblom om den österrikiska poeten Ingeborg Bachmann, vars samlade poesi nyligen kommit ut i svensk tolkning av Linda Östergaard.

God läsning!

My Lindelöf