Lars Sund.
Knappt hann vi glädjas åt riksdagens ja till könsneutrala äktenskap förrän samma riksdag eftertryckligt påminde oss om att Finland är och förblir ett östland – åtminstone vad energipolitiken anbelangar.
Riksdagens ja till Fennovoima förra fredagen kom tyvärr inte oväntat. Själv blev jag överraskad över att ja-sägarna var så många som 115 mot 74 som röstade nej – jag hade åtminstone hoppats marginalen skulle ha varit snävare.
Finland satsar på det förflutna medan den västvärld vi gärna vill tillhöra nu får allt mer bråttom att lämna kärnkraften. Samma vecka som om Fennovoimas tillstånd behandlades i riksdagen meddelade den tyska energijätten Eon att man gör en affärstrategisk tvärvändning och satsar på förnyelsebart medan företagets intressen i kärnkraft och kol avvecklas – som motiv anger man ekonomin och det enorma skuldberg Eon dignar under.
Svenska Vattenfall har också nyligen meddelat att man tillsvidare lägger projekteringen av nya reaktorer i Sverige på is. Redan tidigare har det stått klart att den äldsta svenska kärnreaktorn Oskarshamn 1 kommer att stängas på grund av bristande lönsamhet, kanske rent av så snart som nästa år. Forsmarks kraftgrupp meddelar att den planerade effekthöjningen i Forsmark 3 inte blir av, eftersom åtgärden inte anses lönsam. Och som grädde på moset tillkännager Areva att man funderar på att överge sin ERP-reaktor efter fiaskona i Olkiluoto och Flamanville i Normandie. Båda byggena dras med förseningar, fördyringar och tekniska problem: ERP har helt enkelt gjort ett eftertryckligt fiasko. Om och när Olkiluoto 3 någonsin tas i drift kommer reaktorn alltså att vara en rosslande teknologisk dinosaurie – och det blir skattebetalarna som i sista hand får stå för kostnaderna.
Den nukleära renässans som industrin och myndigheterna tillsammans med en de villigas koalition av lobbyister och blåögda medier sedan sekelskiftet har försökt besvärja fram, har envist vägrat att infinna sig – tvärtom tas nu åldrande reaktorer snabbt ur drift av tekniska och ekonomiska orsaker, medan de få nybyggen som äger rum nästan alla kämpar med stora tekniska och ekonomiska problem. Det väljer man dock att inte se i Finland.
Som Åsa Moberg skriver i sin utmärkta bok Ett dyrt och farligt sätt att värma vatten, som kom ut i våras, styrs vårt lands energipolitik av en liten, närmast sektlik grupp högre tjänstemän i Arbets- och industriministeriet och deras allierade inom industrin, fackföreningsrörelsen och de stora partierna. Enligt psykologer utmärks sekter av ett beteende som kallas kognitiv dissonans – man bortser systematiskt från information som strider mot ens övertygelse och förnekar verkligheten när den vägrar att passa in i de tankemallar man gjort upp åt sig.
Den nukleära såpoperan Fennovoima har givit många exempel på kognitiv dissonans. När Eon och flera andra ägare för två år sen hoppade av projektet borde det rimligtvis ha varit kört. Marknaden hade talat – på ett sätt som svårligen gick att missförstå: ett kärnkraftverk i Pyhäjoki ansågs inte tillräckligt lönsamt. Fennovoimas ledning skulle, fortfarande enligt marknadens egen logik, ha funnit i sig i marknadskrafternas dom och lagt ner projektet. Marknaden har ju som bekant aldrig fel.
Men Fennovoima fann sig inte, istället kom man på den lysande idén att vända sig till Ryssland.
Men hoppsan då! Var inte ett av de tyngsta argumenten för kärnkraftsprojektet att bryta beroendet av rysk importel?
Här firade den kognitiva dissonansen stora triumfer, frågan om beroendet av Ryssland förvandlades på ett mirakulöst sätt till en icke-fråga och all fokus lades på att öka andelen inhemskt ägande (med inhemskt ägande menar kärnkraftssekten allt ägande som inte är ryskt). Ett nytt argument kom med i spelet: det ansågs vara viktigt för konkurrensen inom energisektorn att det fanns en tredje aktör på kärnkraftsområdet vid sidan av Fortum och TVO. Tyvärr gick det ju inte att locka tillräckligt många nya intressenter för att nå målet 60 procent inhemskt ägande som var förutsättningen för att Fennovoima alls skulle få bygg sitt kärnkraftverk. Riksdagsbehandlingen av Fennovoimas principtillstånd ryckte närmare och goda råd var dyra – bokstavligt talat. I sista stund kom på man den briljanta idén att låta halvstatliga Fortum gå in och ta en ägarandel på 15 procent i Fennovoima mot att företaget fick andelar i rysk vattenkraft i gengäld.
Men hoppsan igen! Hur var det nu egentligen med den omtalade konkurrensen?
I riksdagens debatt inför kärnkraftsomröstningen lyckades förespråkarna undvika de flesta av de här motsägelserna, liksom det rimliga i att samarbeta med Rosatom – som har nära band till Kreml – i ett läge där EU bojkottar Ryssland. Det faktum att Rosatom mycket aggressivt försöker ta sig in på den krympande kärnkraftsmarknaden i Väst är inget som tycks bekymra den finska atomsekten. Omvärldens förundran över samarbetet med Ryssland och det faktum att finlandiseringsspöket återigen åkallas påverkar inte heller kärnkraftsvännerna: de marscherar rakryggat vidare, med all sannolikhet mot nya nederlag när (och om) bygget i kommer igång och inget går enligt ritningarna.
I Pyhäjoki talar man om uppsving och nya arbetstillfällen, precis som i Lovisa och Euraåminne när det begav sig i de kommunerna. Där uteblev uppsvingen, och inte lär det komma i Pyhäjoki heller.
Pyhäjoki-projektet har sålts in med hjälp av glädjekalkyler som, om det gällde en normal fastighetsaffär, skulle ha lett till att ansvarig mäklare blev av med sin auktorisation fortare än kvickt. Även om bygget av den planerade VVER-1200-reaktorn i Pyhäjoki skulle hålla budget och tidtabell – vilket med tanke på Rosatoms track record i bland annat Indien ter sig osannolikt – beräknas den nå lönsamhet först efter 40 års drift. Det var visst en omständighet många av de kommunala elbolagen som är med i projektet har glömt att upplysa sina ägare, skattebetalarna, om.
Rosatoms nära band till makten och företagets centrala roll i att bygga upp och underhålla de ryska kärnvapnen, det är ingenting man från kärnkraftsförespråkarnas sida överhuvudtaget vill beröra.
Alla rationella argument för ett kärnkraftverk i Pyhäjoki har för länge sen kollapsat. Nu handlar det bara om att kärnkraftverket ska byggas därför att några till vuxna män förklädda pojkar har bestämt att det ska byggas. Skulle det inte röra sig om en så pass livsfarlig och kostsam verksamhet skulle man rent av kunna kalla det barnsligt.
Arma Finland!
För drygt 15 år sedan blev dåvarande svenska näringsministern Björn Rosengren gramse på norrmännen och kallade i ett berömt uttalande Norge för ”den sista sovjetstaten”. Rosengren tog dock miste. Det är inte Norge som är den sista sovjetstaten utan Finland.
Lars Sund
är författare
1 kommentar
Ypperligt argumenterat, tack för det!