Holländsk bostadspolitik skapar polarisering

1,3K

Amsterdam har länge varit känd som prototypen för en rättvis stad. Rätten till boende har varit en självklarhet, oberoende av social status. I dag blåser nya vindar och man går mot ett allt mer polariserat boende. Förlorarna är, förutom nyinflyttande och låginkomsttagare, unga medelinkomsttagare på en osäker arbetsmarknad.

Den nederländska bostadspolitiken har gjort en tvärsväng under de senaste 20 åren. Tidigare låg tyngdpunkten på produktion av förmånliga hyreslägenheter genom icke-vinstbringande privata stiftelser, så kallade bostadsföreningar, men i slutet av 1990-talet skedde ett ideologiskt skifte mot ägarboende.

Då ansåg nyliberala politiker att för många medelinkomsttagare bodde i förmånliga subventionerade hyresbostäder. Samtidigt betraktade de målet att skapa områden med en blandning av invånare med olika etnisk bakgrund och inkomst som misslyckat. De menade att det varken tjänade de sämre eller de bättre ställda i området att bo ihop. Speciellt började man tycka att de bättre ställda borde ha större möjligheter att köpa lägenhet. På 1990-talet var utbudet av ägarbostäder i till exempel Amsterdam relativt litet.

Höjda hyror

– Ekonomin i Nederländerna är beroende av tillväxt på bostadsmarknaden, säger Christian Lennartz, bostadsforskare vid Amsterdams universitet.

– Därför ligger det i politikernas intresse att främja en stegring av bostadspriserna.

Med generösa skattelättnader för bostadslån lockades holländarna till att bli bostadsägare. De fick ta lån på 120 procent av lägenhetens pris och dra av hela summan i beskattningen. Många tog stora lån och köpte samtidigt till exempel bil, eller pensionssparade. Samtidigt gjorde man landets icke-inkomstbringande bostadsföreningar helt självständiga; subventionerna till bostadsföreningarna slopades nästan helt. För att de skulle få den ekonomiska ekvationen att gå ihop, fick föreningarna i stället rätt att höja hyrorna. Dessutom gavs de möjlighet att sälja en del av hyresbostäderna.

En annan förändring som bidrog till de höjda hyrorna var att de privata hyresvärdarna fick börja sätta hyrorna självständigt. Tidigare hade bostadsföreningarnas hyresnivå påverkat också den privata hyressättnigen. Allt detta ledde till att hyrorna överlag steg – och det blev således mer lockande att köpa bostäder.

Hyrestak och
inkomstgränser

Den reglerade hyresmarknaden finns till för att erbjuda låginkomsttagare förmånligt boende. Bostadsföreningarna basar fortfarande för den reglerade hyresmarkanden, men har nu även rätt att bygga både bostader till försäljning och bostäder till uthyrning på den oreglerade marknaden, det vill säga till marknadshyra. Dessutom är det inte ovanligt att en reglerad bostad då den blir ledig antingen säljs eller omvandlas till icke-reglerad hyresbostad, vilket ger bostadsföreningarna rätt att höja hyran. Ett nytt poängsystem som prioriterar läget har lett till att speciellt lägenheter i centrum av Amsterdam ofta omvandlas.

Samtidigt finns det just i Amsterdams centrum många bättre bemedlade som sitter och pantar på billiga, reglerade hyresbostäder. För att få tillgång till en reglerad bostad ska hushållet ha en gemensam inkomst på under 35 000 euro. Men när man väl fått bostaden, gäller inte längre inkomsttaket, och då får man bo kvar så länge man vill.

Allt detta har lett till att många unga, som verkligen skulle behöva förmånliga lägenheter, faller utanför systemet. Då de ställer sig i kö har de för få ködagar för att få en lägenhet. Och när de fått tillräckligt tid, i Amsterdams centrum behöver man ca 15-20 år, har de flestas inkomster överstigit inkomstgränsen.

– Bland unga holländare mellan 18 och 34 har det blivit vanligare at bo hemma, säger Lennartz.

– Personligen tror jag på det belgiska systemet där du betalar hyra enligt dina inkomster. I dagsläget finns det många höginkomsttagare som bor i de reglerade hyresbostäderna. Av deras inkomster går en väldigt liten del till boende.

Gentrifiering

Som bäst pågår en radikal förändring i den sociala sammansättningen på många centrala områden i Amsterdam och andra stora städer i Nederländerna, bland annat som en följd av bostadspolitiken. Med termen gentrifiering syftar man på en statushöjning av ett område, som leder till höjda hyresnivåer och bostadspriser. De som tidigare bott på området har inte har råd att bo kvar, och tvingas flytta, ofta till ett mer perifert lågstatusområde. I praktiken betyder det alltså att skillnaden mellan fattiga och rika bostadsområden blir allt mer påtaglig.

Varför finns det då ett intresse för politikerna att förändra bostadsläget i innerstäderna? Forskning visar att det är viktigt för stadens konkurrenskraft och ekonomi att ha en lockande innerstad med ett rikt kultur- och nöjesutbud. Men då krävs också att det finns folk som kan betala för det. I en stad som Amsterdam, där en stor del av lägenheterna traditionellt har tillhört den reglerade bostadsmarknaden, finns ett behov av att skapa ett utbud även för de mer välbeställda stadsborna. Det ser ut att ske på bekostnad av de mindre välbeställda som får färre möjligheter att bo inne i staden.

För några år sedan var bostadsrättsföreningarna förpliktade att i samband med nybyggnationer skapa 30 procent reglerade hyresrätter på samma område. Idag har man slopat initiativet och bostadsföreningarna kan välja var i staden de vill bygga sina 30 procent. Det mest lönsamma alternativet är att bygga ägarbostäder på ett högstatusområde och reglerade hyresbostäder på ett lågstatusområde. Det förstärker Amsterdams utveckling mot en allt mer polariserad stad.

Just a nice city

Vilka är då följderna av förändringarna i den holländska bostadspolitiken? En nyutkommen doktorsavhandling visar att bostadsmarknaden i Amsterdam i allt högre grad favoriserar de rikaste i samhället. Antalet ägarbostäder och dyra hyresbostäder har ökat, medan det finns allt färre billiga, reglerade hyresbostäder. Från att ha varit ”a just city”, en stad som prioriterat boende för alla oavsett social status, har Amsterdam blivit mer eller mindre ”just a nice city”, en attraktiv stad som lockar till sig kreativ arbetskraft, men som selektivt väljer ut vem som har möjlighet att bo i staden. Utvecklingen i de andra större städerna i Nederländerna följer samma mönster.

Johanna Lilius

Bearbetning Janne Wass