Identitetspolitikens irrvägar

1,8K

Identitet och rasism har under hösten debatterats häftigt i svenska medier. David Brolin synar begreppen och visar hur dagens identitetspolitik har sina rötter i den postmoderna tanketraditionen.

Det stormar i ett vattenglas. Allt som krävdes var en relativt försiktig artikel av författaren och kulturchefen Åsa Linderborg i Aftonbladet (7/11). Temat var identitetspolitikens förvillelser. Så drogs stridlinjerna upp igen. Diskussionen känns mest som en upprepning av den så kallade Arena-debatten som drog genom spalterna för några år sedan – ja, egentligen som en upprepning av en mängd andra tidningsdebatter, på i princip samma tema, som rasat de senaste åren.

För att förstå identitetspolitiken måste man förstå dess ursprung i den postmoderna tanketraditionen. Postmodernismen – var kommer den ifrån? Ja, politiskt är den sprungen ur vänsterrörelsens nederlag och sönderfall under 70- och 80-talen. Det här var en tid då kapitalismen reorganiserades och nyliberalismen gick till motoffensiv. Postmodernismen är i mångt och mycket ett akademiskt besvikelsesyndrom och en intellektuell reaktion på upplevda brister i socialismen och arbetarrörelsen. De postmoderna ex-socialistiska tänkarna skisserade ett idéprogram som teoretiskt var tänkt att överskrida dogmatism, universalism och essentialism. Politiskt förklarade man att det var slut med ”de stora berättelserna” (läs: marxismen). I och med att man bröt med materialism, klassanalys och ideologikritik och i stället reste sin teoribyggnad på motupplysningens och högerradikalismens fundament (Friedrich Nietzsche, Martin Heidegger, Carl Schmitt med flera) fick denna byggnad en skakig högerprofil. Man bör ha detta i bakhuvudet då man beträder identitetspolitiska stigar.

***

Identitetspolitiken har givetvis rätt i att rasismen är ett stort problem, men den utgör inte huvudproblemet, eftersom rasismen har sina rötter i en samhällsstruktur. Åsa Linderborg och Maciej Zaremba har framhållit det förfelade i att försöka retuschera eller försköna vårt kulturarv och att lägga historien till rätta genom att avlägsna misshagliga bilder eller ord. Jakten på rasism i kulturlandskapet saknar proportioner och riskerar därför att misskreditera själva sakfrågan. Det är en stor skillnad på stereotypier i barnböcker och register över romer. I det förra fallet handlar det om symboler, i det senare om strukturer. Med detta menar jag inte att rasismen saknas i populärkulturen eller att symboler inte skulle kunna vara viktiga. Problemet är att man inte sällan förstorar upp rasismen och läser in saker som inte finns (var inte Stina Wirséns tecknade figur Lilla hjärtat i själva verket en plädering för mångfald?). Man slår, så att säga, åt fel håll. Att se rasism överallt men inte orsakerna till denna rasism är fatalt. En antirasism utan klass- och strukturperspektiv är hjälplös.

Svenska debattörer om rasism har tenderat att överge tanken om en strukturellt betingad rasism till förmån för föreställningar om ”vithet” och ”vithetsnormer”. I teorin kan man förvisso tala om strukturer, men i praktiken spelar dessa en marginell roll. Begrepp som ”vithet” och ”icke-vit” har blivit för en del vad ”klasståndpunkten” var under 70-talet. För stalinister var människor med arbetarklassbakgrund ett slags adel som per definition alltid hade rätt. Idag har förtryckta ”rasifierade” minoriteter tilldelat sig själva denna elitära position. ”Vita” (vilka nu dessa är) gör bäst i att hålla tyst – som Tomas Ledin, en vit medelålders man, när han solidariserade sig med artisten Jason Diakité (”Jag är Jason”). Den vänsterradikala skribenten Kajsa Ekis Ekman hotades och bojkottades för en olycklig text om transpersoner i Varat och varan (2011). På Aftonbladet/Kultur, av alla ställen, brännmärker en av ”Mumindalens hemuler” (som Johan Hilton lite elakt kallar identitetspolitikens representanter) Lidija Praizovic’ ”vita” som försöker analysera förorten eller hedersförtryck.

***

Vad skiljer personliga erfarenheter av rasism från intellektuella sådana? Varför skapa hierarkier där kropp och hudfärg överordnas medvetna politiska ståndpunkter? Den här typen av moralism, intolerans, exkommuniceringar och skuldbeläggande inom den postmoderna vänstern erinrar om maoistiska – och inte bara maoistiska – smågrupper som på 70-talet krävde att medlemmar skulle utöva ”kritik och självkritik”. Allt var säkert inte dåligt med denna form av kritisk diskussion och reflektion men den kunde lätt få ett förtryckande och förkvävande drag – i värsta fall ett slags puritanism och sekterism. Somliga vänsterintellektuella och aktivister kände sig nödgade att gallra i sina bok- och skivsamlingar så att de inte skulle ertappas med ”borgerlig kultur”. Författaren Jan Guillou återberättar en talande historia i sina yrkesmemoarer, Ordets makt och vanmakt (2010), där Gudrun Schyman, då medlem i Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK), på ett möte med Folket i Bild/Kulturfront under 70-talet, kräver att deltagarna skall redovisa sin ”klassbakgrund”. Schymans fortsatta politiska väg i det identitetspolitiska partiet Feministiskt Initiativ blir mot denna bakgrund begriplig.

Jämförelsen mellan vänsterorienterad 70-talssekterism och dagens identitetspolitik får inte drivas för långt. Då tappar man de väsentliga skillnaderna ur sikte. Identitetspolitiken har i stort sett endast formen (”det polisiära medvetandet” för att citera Linderborg), men inte innehållet, gemensamt med delar av de gamla vänstergrupperna. Anhängare av identitetspolitik brukar ge en läpparnas bekännelse till någon form av antikapitalism, socialism eller marxism. Problemet är att det inte finns något inneboende antikapitalistiskt i den postmoderna politiken. Teori och praktik är grundmurat postmarxistiska. Nina Björk har helt rätt när hon påpekar att den identitetspolitiska samhällsvisionen inte överskrider det kapitalistiska samhällets ramar (Dagens Nyheter 12/11). Förståelsen av makten är väsensskild från den socialistiska vänsterns. Här handlar det om makten att avancera inom det nuvarande samhällsystemet (en ökad social rörlighet), men inte makt och kontroll över detta system. För postvänstern utgörs makten inte av kapitalet. Tvärtom hävdar man att var och en med ett privilegium utövar makt gentemot en annan i en specifik situation. Normkritiken ersätter maktkritiken.   

***

Liberaler säger sig ogilla identitetspolitik; de ser den som kollektivistisk, individfientlig och socialistisk. Fixeringen vid identiteter ”lägger sig som en våt strukturfilt över individer och begränsar dem” (Dagens Nyheter 9/11). Vänsterkritiker, som Åsa Linderborg, menar å andra sidan att identitetspolitiken har en ”liberal slagsida”. Detta kan vare sig liberaler eller identitetspolitiker begripa. Men liberalismen är ingen synvilla. Den framträder om inte annat i det stora fokuset på individen, individuella bekännelser (”jag är privilegierad”) eller krav på bekännelser (”erkänn dina privilegier!”).

Det finns andra problem. Den postmoderna vänstern är anti-majoritär. Utanförskapet sätts i majoritetens och normalitetens ställe. Man föredrar att definiera sig som utesluten och avvikande. Radikalismen finns i marginaliseringen. Kajsa Ekis Ekman spårar en idealisering av ”minoriteten som begrepp” och en därmed sammanhängande avradikalisering av ”majoriteten” (Aftonbladet 20/3 2008). Att det skulle kunna finnas en progressiv majoritet uppfattas som absurt. Avvisandet av ”majoriteten” som en förtryckande och konservativ massa leder i praktiken till ett förkastande av arbetarrörelsen och marxismens klasskampsteori.

Den postmoderna motkritiken brukar i regel låta så här: allt är identitetspolitik (se kollektivet Rummet i Svenska Dagbladet 14/6). Så varför racka ner just på försvaret av förtryckta minoriteter? Men allt är verkligen inte identitetspolitik. Den organiserade arbetarklassen kan inte förstås i dessa termer. Klass och identitet är vitt skilda kategorier. Klass är ett socioekonomiskt begrepp och en social relation. Målet för socialismen måste ju vara ett samhälle som överskrider eller till och med avskaffar alla identiteter. Socialismen är människans befrielse. Radikala identitetspolitiker säger sig hålla med om detta. Men varför då välja politiska kampmetoder som leder bort från detta mål?

Slavoj Žižek talar om en samtid där politiken ”kulturaliserats” och där en intellektuell röst får auktoritet endast genom att framställa sig själv som offer för makten. Kajsa Ekis Ekman noterade i diskussionen om Arena och socialdemokratins postmoderna omvandlingar förskjutningar i det intellektuella fältet. Marginalisering ger en biljett till offentligheten. Den mest marginaliserade och tystade gruppen av alla är paradoxalt nog de intellektuella! Så kan det givetvis inte förhålla sig, eftersom det som definierar en intellektuell är förmågan att uttrycka sig i skrift och tal. ”För att legitimera sig som ’marginaliserad’ krävs i själva verket att man kan koderna att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad.” (Dagens Nyheter 13/ 2009).

Identitetspolitikens intellektuella predikar ideligen om andras makt och privilegier men är mindre benägna att reflektera kring den egna makten och privilegiet. Privilegieteorin har förvandlats till ett verktyg med vilket man kräver att människor, utan synbara privilegier, skall ”erkänna sina privilegier”. Detta är inte mycket mer än ad hominem-argument (som borde ge plats för diskussion i sak). Sådan är i stor utsträckning den postmoderna läran – en härskarstrategi och en strategi för karriär och inflytande. ”Postkolonialism är ett påhitt av några rika killar från Indien som såg att de kunde göra karriär på västerländska elituniversitet genom att spela på vita liberalers skuldkänslor”, anmärker Žižek en aning tillspetsat. Sant är att identitetspolitiken – en nära släkting till postkolonialismen och andra post-strömningar – rotat sig inom akademin och bland intellektuella. Samtidens moraliserande och avpolitiserande tendenser kan ses som en följd av reträtten från det marxistiska projektet och decennier av nyliberal hegemoni.

***

Retoriken kring ”privilegier” är förrädisk. Vilka ”privilegier” har de som hängs ut och nedvärderas som ”chavs” och ”white-trash”? Vilka ”privilegier” kan man tillskriva östeuropeiska bärplockare? En av de mest motbjudande formerna av rasism – antisemitismen – har drabbat vita. Eller låt oss ta diskrimineringen av samer, torndedalingar och resande – en historia om rasism i form av landstöld, tvångsförflyttningar och andra övergrepp från majoritetsbefolkningen. Samtliga exempel handlar om ”vita” folkgrupper som förtrycks av ett ”vitt” samhälle. Detta skall inte uppfattas som en bagatellisering av diskriminering av svarta. Kontentan är i stället att den kapitalistiska makten slår mot samhällets socialt utsatta grupper. ”Vita” står inte mot ”svarta”. Den uppdelningen är en följd av en härska-och-söndra-taktik, paradoxalt nog förstärkt av samtidens postmoderna identitetspolitik. Det är ingen slump att en politik byggd på identitet skapar splittring mellan förtryckta grupper – grupper som har alla skäl i världen att enas mot en gemensam fiende.

Ta detta med ”ras”. Själva rasbegreppet har under den europeiska efterkrigstiden figurerat i perifera nazistgrupper – fram tills nu, då man efter amerikansk förebild velat introducera rasbegreppet. Vi skall, enligt Mångkulturellt centrum, tala om ”ras”! Problemet med detta, menar jag, är tvåfaldigt. För det första existerar inga mänskliga ”raser” enligt etablerad naturvetenskaplig forskning. För det andra kommer rastänkandet – till skillnad från klasstänkandet – att förstärka snarare än förminska rasismen. Det går inte att bekämpa rasismen med fiendens – läs: rasistens – blick. ”I förlängningen väntar ett framtida apartheid med varje grupp instängd bakom mental taggtråd i varsitt litet reservat (eller verklig taggtråd, om vi skulle känna behov av det)” skriver Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet (13/6).

De enda som tjänar på att progressiva och antirasistiska krafter skiljs åt av färgskalor är mörkermännen. Det är knappast en slump att vi nu ser hur högerextremister applåderar separatistiska initiativ på vänsterkanten. Utmärkt att vita ställs mot svarta! Den internationella solidariteten går förlorad, arbetarklassen berövas klassmedvetande, de övre samhällsskikten – som administrerar rasismen – slipper stå till svars. Endast social rättvisa, jämlikhet och välfärd kan rädda oss från den rasistiska sjukan.

David Brolin