Det är synd om de rika (igen)

av Janne Wass

Det är de redan utsatta som får ta den största smällen av regeringens åtstramningsåtgärder – det medgav till och med statsminister Juha Sipilä i går. De med säkra jobb kommer lindrigare undan, menade han. Och det stämmer förvisso att den normala medelklassjobbaren rent proportionerligt inte tvingas dra åt svångremmen lika mycket som den arbetslösa eller sjuka medborgaren. Men det är inte den skiljelinjen som upprört både folk på vänsterkanten och många övriga. Det som i många kommentarer efter att regeringens program offentliggjorts lyfts fram som det verkliga saltet i såret är hur torrskodda landets rikaste går ur åtstramningscirkusen.

På fredagens presskonferens försökte finansminister Alexander Stubb förklara att de rika visst också lider. Så här lät det enligt Yle: ”Besluten om inkomstskatten förbättrar nödvändigtvis inte heller de mera välbeställdas situation”. Nej, det får man ju verkligen hoppas att de inte gör. Däremot hittar jag inte momentet i regeringsprogrammet som skulle innebära att inkomstskattebesluten på något sätt skulle slå speciellt hårt mot de mera välbeställda – speciellt som inkomstskatten var ett moment som inte ändrades avsevärt vare sig åt ena eller andra hållet från förra regeringsperioden. Men jag kanske läser dåligt. Vidare lyfte Stubb fram frågan om den privata tandvården. Sjukförsäkringsersättningen för privat tandvård sjunker med en femtedel. Hur exakt detta drabbar de rika mer än de fattiga förblir också oklart – förutom att de fattiga inte ens har råd att utnyttja privat tandvård, naturligtvis. Men månne inte de rika också är välkomna att ställa sig i kö till den offentliga vården om de tycker att den privata är för dyr? Visserligen ska ju den offentliga sjukvården också bli dyrare.

Det som man speciellt gillat att lyfta fram från högerhåll är den så kallade solidaritetsskatten som den tidigare regeringen införde. Den tillfälliga solidaritetsskatten stipulerar att alla som tjänar över 80 000 euro i året (cirka 7 500 i månaden) ska betala extra inkomstskatt för att dra sitt strå till sparstacken. Men betyder det här verkligen att de rika ”drabbas” av åtstramningarna. Svårligen kan det jämföras med sänkta arbetslöshetsunderstöd, slopade studiestöd, etc. Och till detta finns en rad orsaker.

För det första är det här egentligen inte en åtstramning, eftersom skatten redan var i kraft under den förra regeringsperioden. När man för de rikas del håller kvar en redan tidigare existerande skatt, kallar man det alltså för en försämring, medan en halv miljards nedskärning i utbildningen kallas för en förbättring. Outgrundlig är regeringens logik.

För det andra handlar det snarast om fickpengar. En person som tjänar 100 000 euro i året, eller runt 8 000 i månaden, får årligen punga ut med ungefär 200 euro extra på grund av solidaritetsskatten. Visserligen stiger summan ju högre förvärvsinkomsten är, men denna tilläggssats på cirka 0,17 procent ruinerar knappast miljonärerna. Regeringen förväntar sig att få in 65 miljoner euro med solidaritetsskatten, vilket är en struntsumma i sammanhanget på fyra miljarder.

Vidare kan man fråga sig om det verkligen är så att solidaritetsskatten drabbar de verkliga höginkomsttagarna, dem som på riktigt sitter på de stora förmögenheterna. Svaret är nej. Dessa personer har nämligen sällan speciellt höga förvärvsinkomster. Nallewahlroosarna i samhället får i huvudsak sina inkomster via aktieavkastning, som de inte behöver betala inkomstskatt på. Solidaritetsskatten berör uttryckligen förvärvsinkomster. Aktieinkomster är till en viss gräns skattefria, och lyder därefter under kapitalskatten. De som drabbas mest av solidaritetsskatten är alltså i första hand chefer på medelstora företag och högavlönade arbetstagare – inte de verkliga krösusarna.

I korthet kan man alltså säga att regeringens sparprogram är en tydlig klassmarkering, som ytterligare bidrar till att öka klyftan mellan rika och fattiga. Detta kunde man visserligen vänta sig av Centern och Samlingspartiet, men Sannfinländarnas prat om att stå på den lilla människans sida mot ”de rika herrarna” klingar väldigt illa mot bakgrund av regeringsprogrammet. Det är tur för Timo Soini att han tack vare sin post som utrikesminister nu behändigt kan slinka undan ansvaret för den ekonomiska politiken.

Janne Wass

1 kommentar

Bruno Bärs 31 maj, 2015 - 00:30

Dina inlägg har noterats och uppskattats på Fejsan bl.a. med referens till OECD statistik
(http://www.oecd-ilibrary.org/…/trends-in-income…

Reply

Lämna ett svar till Bruno Bärs


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.