Den kognitiva revolutionen och nyckeln till framgång

av Lars Sund

För drygt 70 000 år sedan var människan, Homo sapiens, bara en av flera arter i en familj primater som kallas hominider och som levde i östra Afrika. I likhet med sina släktingar ägnade sig sapiens åt att försöka hitta tillräckligt med föda och skydd för att kunna överleva och vidarebefordra sina gener till sin kommande generationer. Det är ju vad tillvaron går ut på – åtminstone om man ska tro Richard Dawkins tes om den själviska genen.

I likhet med sina släktingar använde Homo sapiens enkla redskap och förmodligen även eld, jagade i flock, hjälptes åt att skydda varandra och vårdade sina sjuka. Sapiens hade tämligen stor hjärna, även om hennes nära släkting Homo neanderthalis faktiskt var ännu bättre utrustad i det avseendet. Hon gick på bakbenen, vilket hade många fördelar men också betingande ett visst pris: Homo sapiens-honorna har det besvärligare än många andra däggdjursarter att föda sina ungar.

För mellan 70 000 och 30 000 år sedan inträffade emellertid ett märkligt och svårförklarligt språng i den mänskliga evolutionen: arten sapiens genomgick en kognitiv revolution, den första av de tre stora revolutioner som präglat vår historia som art och som bildar stommen i den israeliska historikern Yuval Noah Hararis bok Sapiens. En kort historik över mänskligheten.

Den kognitiva revolutionen innebär, enligt Harari, att människan skaffade sig förmågan att förmedla stora mängder information om omgivningen, om sociala relationer och om abstrakta företeelser – sådant som inte existerar annat än i hennes föreställningsvärd: skyddsandar, stater, aktiebolag, pengar och mänskliga rättigheter. Med språkets hjälp kommunicerar människan all denna information, och språket använder hon för att dikta upp nya verkligheter åt sig. Uppfinnandet av språket möjliggjorde samarbete mellan allt större grupper av främlingar och snabba förändringar av människans sociala beteende. De uppdiktade verkligheterna och de många motsvarande beteendemönstren är huvudingredienserna i det vi kallar kulturer, menar Harari. Kulturerna befinner sig i ständig förändring, en förändring som inte låter sig hejdas. Kulturernas ständiga förändring och utveckling skapar det vi kallar historia.

Homo sapiens har lyckats med något som inga andra arter har gjort: hon har satt sig över de begränsningar biologin ställer. Allt sedan den kognitiva revolutionen har människan förmått förändra sitt beteende snabbt och överföra nya beteenden till sina efterkommande utan att några evolutionära förändringar har krävts. Vårt dna skiljer sig inte nämnvärt från stenåldersmänniskornas, men ändå lever vi och beter oss på ett helt annat sätt. Det här är nyckeln till sapiens enorma framgång som art.

För 12 000 år sen lämnade så Homo sapiens jägar-samlartillvaron och blev bofast jordbrukare, vilket medförde en ny revolution som i grunden förändrade hennes sociala relationer och gav upphov till en rad nya innovationer som skriftspråket, arbetsfördelning, en mer utvecklad ekonomi, allt mer komplexa religioner och en uppdelning i eliter och undersåtar. Harari påpekar att övergången till jordbrukssamhället inte nödvändigtvis enbart innebar fördelar för människan. Den jordbrukande sapiens åt sämre, slet hårdare och var förmodligen sjukare och levde ett kortare liv än sina samlande och jagande förfäder, och hennes tillvaro fördystrades ytterligare av krig, farsoter och skatter.

Under tusentals år gick utvecklingen bara långsamt framåt – tills någonting återigen oväntat omkring år 1500 e. Kr. inträffade i det avlägsna bihang till Asien som kallades Europa. Att den vetenskapliga revolutionen skulle ske just här, i utkanten av den kända världen, ter sig förhållandevis oväntat. Den moderna vetenskapen föregicks av en genomgripande omvälvning i människans sätt att tänka, skriver Harari. Efter att i många tusen år ha försökt förklara omvärlden med hjälp av myter – tänk Bibelns skapelseberättelse – medgav människan till slut sin okunskap. Ignoramus tände den vetenskapliga revolutionen. Fram till den moderna tiden fyllde kartograferna områden de inte hade någon uppfattning om med fabeldjur och allsköns sagoväsen, som var dekorativa men just inget annat. Efter år 1500 blev det allt vanligare att okända områden lämnades tomma på kartbladen. De vita fläckarna är typiska för det förändrade tänkandet som den vetenskapliga revolutionen medförde, menar Harari.

Exemplet med kartorna är typiskt för hans sätt att skriva. I Sapiens. En kort historia om mänskligheten lyckas Yuval Noah Harari på en gång vara både drastisk och pedagogisk – gång efter annan blir man som läsare sittande liksom häpet nickande medhåll, så här är det ju, att man inte har tänkt på det förut! Boken är hårt packad med kunskap och samtidigt ledigt skriven och – det tänker jag inte skämmas för att säga – bitvis oförskämt underhållande. Säkert kan man debattera en del av det Harari påstår, men hans centrala tes att förmågan till mytbildning har varit avgörande för människans framgång som art tror jag är riktig. Jag kan också tänka mig att många historiker kan skriva under en annan av hans teser, nämligen den att de otaliga berättelser människor i olika kulturer genom tiderna har skapat åt sig är på väg att sammansmälta i en gemensam global berättelse som omfattar oss alla. Det finns gott om folk som gör motstånd mot den utvecklingen – men de är dömda att förlora.

När Neil Armstrong 1969 steg ner på månen hade människan gjort något ingen annan varelse lyckats med: hon hade med teknikens hjälp lämnat sin hemplanet. Kanske kommer människan med bioteknikens hjälp i framtiden att kunna sätta sig över biologins lagar, göra sig odödlig, skapa artificiell intelligens som är större än hennes egen. Harari avslutar sin bok med ett par spekulativa kapitel om Homo sapiens framtid. Under sju årtusenden har hon förvandlats från en art bland andra som skötte sitt i en vrå i Afrika till att bli en gudarnas vederlike, som inte bara försöker förvärva förmågan till evig ungdom utan också den gudalika förmågan att skapa – och förgöra.

Vet vi verkligen vad vi vill med de förmågor vi har skaffat oss? undrar Harari. Svaret överlåter han till oss att fundera på.

Lars Sund

Yuval Noah Harari: Sapiens.
En historik över mänskligheten.
Översättning: Joachim Retzlaff.
Natur & Kultur, 2015.

2 kommentarer

N 30 april, 2019 - 13:10

Tack för en jättebra artikel

Reply
annecharlotte andersson 8 juli, 2020 - 04:33

användbart

Reply

Lämna ett svar till N


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.