Grekisk ryggrad

1,1K

Ny Tid är visserligen på semester, men gårdagens omröstning i Grekland tarvar en kommentar. Grekland gjorde det Finland inte förmådde – sade nej till den förödande åtstramningspolitik som EU-högern prackat på unionens medlemsländer. Det grekiska folket röstade under veckoslutet nej till EU:s och IMF:s och ECB villkor för återbetalning av lån och de ”reformer” och åtstramningar som trojkan kommit överens om med landets tidigare regering. Med över 61 procent röster på ”nej” är det en tydlig signal till EU och högern, och det går inte att endast skylla på premiärminister Alexis Tsipras och hans så kallade ”extremvänsterparti” Syriza. Det grekiska folket har med bred majoritet sagt nej till åtstramningen. På sätt och vis är det ett tecken på att det fortfarande finns fickor av sunt förnuft också inom EU. Greklands invånare fick betala ett högt pris för att i slutändan rädda franska och tyska bankers pengar. Den tidigare grekiska regeringen tog gigantiska nödlån för att hindra bankerna från att gå omkull, pengar som grekerna själva inte sett röken av. Som tack för att ha försäkrat bankernas framtid, fick de i stället sig till livs en bantningskur utan motstycke i modern europeisk politik.

Detta var en bantningskur som till och med Internationella valutafonden IMF har medgett att var felaktig. IMF medgav i början av juni att många inom fonden redan innan nödlånen beviljades hade stora tvivel på att Grekland någonsin skulle kunna betala tillbaka dem. I en rapport som trojkan gemensamt publicerade konstaterades att som följd av åtstramningsvillkoren förlorade banksystemet i Grekland 30 procent av kundernas insättningar, marknadens förtroende för den grekiska ekonomin återställdes inte, och åtstramningarna ledde till en betydligt svårare recession än vad trojkan hade räknat med. ”Alldeles för länge vägrade IMF:s ledning att acceptera att åtstramningsprogrammet helt enkelt var felaktigt, genom att gömma sig bakom ursäkten att de krävda strukturella reformerna inte genomförts. Nu när man börjat genomföra dem [utan resultat], tvingas de inse faktum”, uppgav en IMF-källa för The Guardian. Greklands ekonomi har nu befunnit sig i recession i fem år, och landets ekonomi har krympt med hela 17 procent, tvärtemot den fem procents krympning som IMF hade räknat med.

Alla experter är eniga om att den här situationen kunde ha undvikits om man redan 2010 hade tagit till drastiska åtgärder: låtit bankerna falla, låtit Grekland göra konkurs, och möjligen låtit landet utträda ur eurosamarbetet. Åtgärderna hade lett till svåra ekonomiska följder för det grekiska folket, men med största sannolikhet hade ekonomin repat sig efter två-tre år, i likhet med till exempel Islands dito. Detta är de flesta ense om, tvistefrågan är snarast om grekernas nuvarande lidande är värre eller lindrigare än om man hade låtit korthuset rasa. I Finland har politikerna inte lyckats visa samma ryggrad som i Grekland då EU-kommissionen andats dem i nacken och krävt nedskärningar och åtstramningspolitik i mångmiljardklassen – ty det är från IMF, ECB och EU-kommissionen som den nuvarande åtstramningsivern i samhället härstammar.

Också i Finland börjar den vanliga medborgaren känna av effekterna av åtstramningen, vilket ramaskriet kring det nya regeringsprogrammet bevisat. Åtstramningspolitiken är en politik som i dag förespråkas av allt färre ekonomer, och det finns en utbredd konsensus om att den är direkt förödande. Det finns nu ingen vägkarta över vart situationen med Grekland kommer att leda. Som ett första steg kommer trojkan och Grekland att inleda nya förhandlingar om låneåterbetalning och eventuella extra lån. EU kommer in i det sista att försöka hålla Grekland kvar i eurozonen, och att finansminister Yanis Varoufakis avgått efter samtal med Tsipras, för att blidka trojkan, vittnar om att också den grekiska premiärministern är mån om att fortsatt samarbete med och eurozonen. Det kommer att bli svåra förhandlingar och utgången är i detta nu svår att förutspå. Men den grekiska vänsterkoalitionen har åtminstone visat på en ryggrad som man skulle önska att även andra europeiska regeringar skulle visa.

Janne Wass